Höstens sista vandring

Snön har lagt sig på Hemavans toppar rekordtidigt, så det blir inga fler fjällvandringar i år.
Sista vandringen skedde på "markplan" och det tog oss (mig och min mamma) till Gausjosjöns sameviste utanför Strimasund. Ett välbevarat litet viste dit samer norrifrån har i praktik tvångsförflyttats en gång i tiden, inte så länge sedan när allt kommer omkring.
Lagom ett par dagar innan denna tur fick jag ryggskott, men det gjorde mig och min rygg gott att gå i lite varierande terräng. Hoppas att jag lyckas förmedla lite av den härliga atmosfären ute i höstnaturen i dessa bilder som är från sista veckoslutet i september.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Glada Tallinn! 5 skäl att resa dit.

Varför gå över ån efter vatten? Det var 2,5 år sedan som jag var i Tallinn förra gången, och det kändes bara bra att åka dit igen. Denna gång med de vänner som vi hade tänkt åka med från början.
Varför just Tallinn?
 
1. Omgivningen. Duger som kuliss även för större festligheter. Denna gång firade vi "bara" kärleken och vänskapen!
 
 
 
 
Gamla stan är bäst bevarat område i sitt slag i hela världen, tillhör Unesco världsarv, och det syns i allt, i stort som smått, dvs även i detaljer. Stilen är mestadels gotisk!
 
2. Mat och dryck
Gott så in i bombens, världsklass, och bra priser...
Prickade av en sak på min bucket list, nämligen rysk kaviar. Därtill löjrom, blinis och vaktelägg. Allt på Finlandia Caviar.
 
 
Världens godaste indiska mat finns på Elevant.
 
 
Den som missar Von Krahli Aed-restaurangen har missat någonting stort... här deras anka. 
 
 
Och Kirjava Koira (efterrätten spräcklig hund) på Vanaema juures skulle jag kunna äta varje dag...
 
 
3. Handarbete av alla dess slag njuter jag av, oavsett om jag köper eller ej! Vi kallar det ändå shopping...
 
 
Varje gång jag kommer hem från Tallinn har jag inhandlat mössor, vantar och strumpor- en liten hint om att det är lite kallt därborta.
 
 
Men även om man vill shoppa annat, såsom högmode, kommer man inte från Tallinn tomhänt. Bredvid vårt hotell låg bl a Burberry-butik.
 
4. Vänner! Tallinn är en stad att njutas av i glada goda vänners lag.
 
 
 
5. Allmänna fördelar!
Tallinn är inte för långt borta- denna gång tog vi flyg pga rädsla för höststormar på havet. Kort restid, dvs möjlighet att stanna längre tid och relativt låga respriser. Bra priser på mat och dryck. Vi unnade oss ett riktigt mysigt hotell.
 
 
 
Kultur/religion såg vi i Nikolaikyrkan, då bara Gamla Stan hanns med denna gång. På ett sätt tycker jag att det är skönt att bara njuta av att vara och göra det som man känner för just då. Inte behöva springa runt mellan olika sevärdheter så som det var t ex i Rom och New York.
Nu är jag utvilad och glad, bortsett från ryggskott. (Någonting ska det ju vara!)

Atoklimpen, läs konsten att gå vilse på en fjälltopp

Greger och Alexander byggde bastu för fullt, och söndagen var lång. Vädret var bra, och Atoklimpen hade lockat mig länge. Atoklimpen ligger nära Norges gräns, och det är ett heligt ställe för samerna. Området omkring är en samisk kulturreservat med många offerplatser, gamla gravar med mera. "Ato" betyder "den där"- fjället var så heligt att man inte ens fick nämna den vid ett namn.
 
 
Vandra ensam? Varför inte? Jag sade vart jag skulle och när de kunde vänta mig tillbaka.
Svårigheter att hitta skulle jag inte ha. Klimpen syns på långa vägar. Men OM man tänker efter, ser inte den lite vass ut? Enligt min guidebook var leden röd. Och Dalåive, där jag varit tidigare, var ändå svart.
 
 
Glad i hågen förbi Atostugan och torvkåtan
 
 
 
Och därefter längs den breda vältrampade vägen i björkskogen. Hösten är så vacker!
 
 
Jag läste intresserat om Skuggmannens grav. Jag tänkte kika efter olika tecken på det forna livet när jag väl skulle vara där uppe.
 
 
Det var så fint uppe på kalfjället ovanför trädgränsen.
 
 
Sen såg jag klimpen träda fram från dimmorna. Jag förstod att det var en bit kvar.
 
 
Men jag skulle dit.
 
 
Så fin liten fjällsjö!
 
 
 
Och plötsligt var jag vid klimpen.
 
 
Törs du kika ner?
 
 
Överallt, överallt väntade ett stup. Leden var markerad med orange prickar, men bara ett steg kunde leda en till en ny brant. Det var dimmigt, plötsligt blåste det rejält, och klipporna var halkiga. Och upp skulle jag! Det kändes att det aldrig skulle ta slut. Flera gånger var jag på väg att vända tillbaka. Jag struntade i att jag blev blöt och smutsig om knäna. Jag klättrade längs det kalla sträva berget som en apa, fullkomligt livrädd. Jag kröp, ålade, åkte på rumpan... Jag tror att jag jämrade för mig själv under tiden. 
 
 
Och alltid kom jag till ett nytt stup.
 
 
Väl uppe på det som jag förmodade var toppen, 1006 meter över havet, kunde jag knappt stå upp. Det blåste så hemskt och det var stup åt alla håll. Jag var rädd att jag helt enkelt skulle blåsa ner. I min panik hittade jag knappt toppkistan. Där låg den i sänkan. I toppboken beundrade alla utsikten och den friska vandringen! Ingen nämnde rädsla eller ens lindrigt obehag. (Observera att det är ett stup en bit bort från kistan, där gränsen för klippa går på bilden.)
 
 
Några bilder fick jag taget med darrande händer.
 
 
 
Och ett par selfies. Jag var hela tiden plågsamt medveten om att jag skulle ner, samma väg tillbaka.
 
 
 
Men när jag väl skulle tillbaka ner uppstod panik! Jag hade ingen aning åt vilket håll från toppen jag skulle gå, och jag såg inga orange prickar. På alla håll väntade stupet och jag ville verkligen inte irra mig åt fel håll. Oj Gode Gud, hur skulle jag hitta vägen ner?! Mellan vilka två klippor skulle jag försöka slinka ner? Impulsen fanns att lägga mig i ett hörn bredvid kistan och låta eventuellt kommande vandrare hitta min lealösa kropp där senare.
Som genom ett mirakel såg jag till sist ett litet stenröse och vågade mig ditåt. Om en stund var jag på väg ner, åt rätt håll.
På vägen ner tog jag det lugnt och vågade t om fota lite. Jag såg en fin regnbåge över fjällsjön.
 
 
Jag träffade även andra vandrare på väg upp. Jag hade varit först, men hade ingen aning om att jag hade så mycket folk efter mig. Men någon av de uppgående vandrare som jag mötte erkände för mig att hon också var rädd. Kanske därför att jag sade det först.
 
 
Överraskande fort kom jag ner igen. På vägen ner upplevde jag inte de värsta ställena riktigt lika livshotande som på vägen upp. Det värsta stället slapp jag helt. Jag måste ha tagit lite annan väg?
Väl nere kom jag på att jag inte hade undersökt fjället närmare. Jag hade helt missat bl a offerplatsen! Jag som hade tänkt lämna dit något litet mynt eller dylikt. Skulle jag nu få det heliga bergets och de uråldriga andarnas vrede över mig dessutom?
Kanske inte. Min uppriktiga skräck var vördnad nog. Jag kanske lämnade en liten bit av min själ som offergåva till Atoklimpen. För att ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att bli helt återställd efter den här upplevelsen...
 
 
Visa fler inlägg