New York med nya ögon

Samma fot kan inte doppas i samma flod två gånger. Floden är inte densamma, och foten är inte längre densamma heller. Ett halvår mellan mig och New York, och så olika jag upplevde många saker denna gång.
Jag vet att jag har varit en värdelös bloggkompis på sistone. Förlåt mig! Men jag har inte ens hunnit skriva min egen blogg. 
Vi reste alltså till Det Stora Äpplet med familjen, en hel vecka, med fullspäckat program och stupade i säng på kvällarna.
Jag kompletterade mitt New York med bland annat med...
Familjen- en helt ny dimension!
 
 
Bryant Park
 
 
Charging Bull
 
 
Resan med Staten Island-ferry förbi Frihetsgudinnan och Ellis Island
 
 
HC Andersen i Central Park
 
 
Utsikt från Belvedere Castle i Central Park
 
 
Dendurtemplet i Metropolitan museum som vi förra gången oförklarligt lyckades missa...
 
 
Broadwaymusikalen Cats- underbar men förstår ni att jag höll på att somna...
 
 
High Line...
 
 
 
Trump Tower- högst aktuell...
 
 
Thanksgivingparaden såklart!
 
 
Thanksgiving-middag i ett riktigt amerikanskt hem (foto Minna Alanen)
 
 
 
 
Kalkon- inget jag äter till vardags... innehåller tryptofan som man blir lugn och lite trött av...
 
 
Och annan otroligt god amerikansk mat
 
 
Black Friday-shopping i shoppingmall i New Jersey...
 
 
MoMA
 
 
Annalkande julhets... (nej, ingen lek denna...)
 
 
 
...för att göra en lång historia kort!
Återkommer!
 
 

Uppkoppling eller ej?

Jag tänkte inviga stugan på riktigt och blev kvar själv, medans pojkarna hälsade på farmor i några dagar, och maken for till sina kossor.
Ja, det var ju mysigt. Jag tog promenader och åkte till Hemavan någon gång, läste gamla damtidningar som jag inte hunnit göra på ett år, och sov förstås. Dagarna var redan ganska korta så det blev en hel del soffmys.
Stugan har faktiskt internet men den är inte uppkopplad. Och vi har tänkt att så får det bli, ingen internet på stugan inte. Jag surfar inte heller med telefonen, som är gammal och trög.
Men. När jag väl kommit tillbaka hem och berget av ogjorda saker vällde över mig, undrade jag om det ändå hade varit mindre stressigt att få administera allt detta i lugn och ro från stugan... Jag hade ju likså gott om tid! Då hade det känts mycket mera avslappnande att komma hem också.
 
 
Bara veckan efter gick min mobiltelefon, en alldeles förträfflig Samsung S2:a, som jag haft i över 3 år, sönder. Säg till mig när det kommer lägligt att man blir utan telefon, aldrig! Det var inte så länge sedan som jag beskrev här i bloggen vilka alla tjänster jag har i telefonen numera, de är många.
Så nu har jag hankat mig fram som "förr i tiden", förutom att vi har ingen fast telefon heller längre... Många gånger varje dag får jag en impuls att skicka ett sms till någon, tills jag kommer ihåg... Många av mina planer försvåras eller går till intet utan telefon, men det är bara att gilla läget...
På något konstigt sätt kan jag ändå tycka att det är skönt att vara "isolerad". Några saker mindre att tänka på, helt enkelt.
 
 

Smultronställe

Min mamma är från Österbotten och pappa från Karelen. De träffades i centrala Finland där jag föddes. Men ändå är jag uppvuxen i Åbo, Egentliga Finland.
När jag var 20 år flyttade jag till Sverige, Västerbotten. Sverige var inte mina drömmars mecka, och än mindre var Västerbotten det, men jag tänkte att det kunde vara nyttigt att byta vyer en stund.
Jag älskade dock sol, sommar och värme, och kallare somrar och ännu längre mörk period kändes helt onödiga. Dessutom förlorade jag årstidernas drottning, Våren. Och värre skulle det bli.
Mina pojkars pappa kommer från Västerbottens inland, lägg till ännu kallare myggiga somrar, läs ingen sommar alls, och ännu mera mörker. Snö har varit en klen tröst, och även den har tidvis svikit ffa mot kusten här i Västerbotten.
Mina åldermässigt allra bästa år har jag tillbringat i Västerbottens inland, egentligen mer eller mindre mot min vilja, och t om blivit lite fäst vid inlandet, måste erkännas.
Av och till hör man människor berätta vad är deras smultronställe. Inför detta har jag alltid varit lite villrådig. Var är mitt smultronställe?
Som liten bodde jag i Österbotten men dit saknar jag verkligen inte. Karelen, pappas föräldrahem, är otroligt vackert, men jag hör inte hemma där heller. Mina släktingar är många och viktiga för mig men de är utspridda lite överallt så där får jag ingen hjälp heller. Att Umeå skulle vara mitt smultronställe är närmast skrattretande, ännu mindre Sorsele. Jag skulle ju inte ens ha stannat i Sverige!
Så jag har någonstans enats med mig själv att mitt smultronställe ändå är Åbo, eftersom mina ungdomsminnen är därifrån, och dit återvänder jag ju. Men min bästa vän finns inte längre där... Jag har faktiskt en enda riktigt god gammal vän kvar där.
Så jag har slutligen tänkt att mitt smultronställe är där mina barn är, och numera även där min man är, eftersom jag känner mig mest hemma då jag är tillsammans med honom. Så Vännäs då, fucking Vännäs...
Men sedan hände ett mirakel, ja, jag kallar det så! 
Som ni vet har jag sedan flera år haft dragning åt Tärnaby. Jag älskar stället! Vi har fått låna våra vänners stuga på Solberget, och vi har nog sneglat efter en egen. Men det finns nästan inga stugor till salu där, och de få som finns är oerhört lyxiga och dyra. Vi skyller på norrmännen. Någon renoveringsobjekt kan man kanske också hitta.
Men nu råkade jag kika in på Hemnet, och där var den, vår stuga, vid Artfjällets fot! Med el och vatten, men ändå med den genuina stugkänslan, gammalt, litet, och långt ifrån ett "hem nr 2". Tvätt- och diskmaskin vill jag inte ha.
Därmed inte sagt att leken var billig, och det är nog tack vare att vi aldrig inbillade oss att den skulle bli det som vi är lyckliga ägare idag. Det går nämligen inte att få fina grejer halvgratis.
Jag har ändå aldrig ångrat mig. Nu har jag (vi!) ett smultronställe, och det känns rätt, bara rätt. Det här är jag i ett nötskal, och hela familjen delar min passion. Vi är lika entusiastiska allihopa och det är många aktiviteter som väntar på oss däruppe.
Stugan ligger i Klippen, en liten by efter Hemavan på väg upp mot Norge. Den ligger ganska ensligt till med några få grannar, nära vägen men ändå omgiven av en skog. På ena sidan finns Umeälven och Artfjället, på andra sidan finns Norra Storfjället. Vi ligger i en kanjon.
En vän har sagt att stugan liknar mig- mörk utanpå och vit inuti. All nödvändig renovering är gjord, men lite små pyssel finns ju alltid här och där (kanske beskriver det också mig?), men inget som behöver göras just här och nu och kommer att ta en massa tid eller pengar. Det är bara att bo in sig och börja leva stugliv från dag ett!
Gåtan kvarstår om jag är ett geni på inredning eller om jag är en sällsynt förnöjsam människa. Efter bara några dagar däruppe ser allt nämligen redan helt perfekt ut!
Innan jag flyttade ihop med Greger, in i hans hus, hade jag ett eget hus i Vännäsby. Det var långt ifrån färdigt där; jag såg fram emot att renovera både fasaden, köket och hallen till att börja med. Men de som besökte mig tyckte alltid att vi hade det så mysigt, ett pepparkakshus kallades det. När jag flyttade till Gregers hus, fint och modernt javisst, men inredning präglad av ek, stål och tegel, så fick jag stuva undan mina vita, rosa och ljusblåa allmogegrejer in i källaren. Tack och lov jag hade förvarat dem! Allt passar nämligen som hand i handske i vår nya stuga. Den här stugan är allt jag förlorade i Vännäsby för 4 år sedan. Den här stugan är jag!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg