Atoklimpen, läs konsten att gå vilse på en fjälltopp

Greger och Alexander byggde bastu för fullt, och söndagen var lång. Vädret var bra, och Atoklimpen hade lockat mig länge. Atoklimpen ligger nära Norges gräns, och det är ett heligt ställe för samerna. Området omkring är en samisk kulturreservat med många offerplatser, gamla gravar med mera. "Ato" betyder "den där"- fjället var så heligt att man inte ens fick nämna den vid ett namn.
 
 
Vandra ensam? Varför inte? Jag sade vart jag skulle och när de kunde vänta mig tillbaka.
Svårigheter att hitta skulle jag inte ha. Klimpen syns på långa vägar. Men OM man tänker efter, ser inte den lite vass ut? Enligt min guidebook var leden röd. Och Dalåive, där jag varit tidigare, var ändå svart.
 
 
Glad i hågen förbi Atostugan och torvkåtan
 
 
 
Och därefter längs den breda vältrampade vägen i björkskogen. Hösten är så vacker!
 
 
Jag läste intresserat om Skuggmannens grav. Jag tänkte kika efter olika tecken på det forna livet när jag väl skulle vara där uppe.
 
 
Det var så fint uppe på kalfjället ovanför trädgränsen.
 
 
Sen såg jag klimpen träda fram från dimmorna. Jag förstod att det var en bit kvar.
 
 
Men jag skulle dit.
 
 
Så fin liten fjällsjö!
 
 
 
Och plötsligt var jag vid klimpen.
 
 
Törs du kika ner?
 
 
Överallt, överallt väntade ett stup. Leden var markerad med orange prickar, men bara ett steg kunde leda en till en ny brant. Det var dimmigt, plötsligt blåste det rejält, och klipporna var halkiga. Och upp skulle jag! Det kändes att det aldrig skulle ta slut. Flera gånger var jag på väg att vända tillbaka. Jag struntade i att jag blev blöt och smutsig om knäna. Jag klättrade längs det kalla sträva berget som en apa, fullkomligt livrädd. Jag kröp, ålade, åkte på rumpan... Jag tror att jag jämrade för mig själv under tiden. 
 
 
Och alltid kom jag till ett nytt stup.
 
 
Väl uppe på det som jag förmodade var toppen, 1006 meter över havet, kunde jag knappt stå upp. Det blåste så hemskt och det var stup åt alla håll. Jag var rädd att jag helt enkelt skulle blåsa ner. I min panik hittade jag knappt toppkistan. Där låg den i sänkan. I toppboken beundrade alla utsikten och den friska vandringen! Ingen nämnde rädsla eller ens lindrigt obehag. (Observera att det är ett stup en bit bort från kistan, där gränsen för klippa går på bilden.)
 
 
Några bilder fick jag taget med darrande händer.
 
 
 
Och ett par selfies. Jag var hela tiden plågsamt medveten om att jag skulle ner, samma väg tillbaka.
 
 
 
Men när jag väl skulle tillbaka ner uppstod panik! Jag hade ingen aning åt vilket håll från toppen jag skulle gå, och jag såg inga orange prickar. På alla håll väntade stupet och jag ville verkligen inte irra mig åt fel håll. Oj Gode Gud, hur skulle jag hitta vägen ner?! Mellan vilka två klippor skulle jag försöka slinka ner? Impulsen fanns att lägga mig i ett hörn bredvid kistan och låta eventuellt kommande vandrare hitta min lealösa kropp där senare.
Som genom ett mirakel såg jag till sist ett litet stenröse och vågade mig ditåt. Om en stund var jag på väg ner, åt rätt håll.
På vägen ner tog jag det lugnt och vågade t om fota lite. Jag såg en fin regnbåge över fjällsjön.
 
 
Jag träffade även andra vandrare på väg upp. Jag hade varit först, men hade ingen aning om att jag hade så mycket folk efter mig. Men någon av de uppgående vandrare som jag mötte erkände till mig att hon också var rädd. Kanske därför att jag sade det först.
 
 
Överraskande fort kom jag ner igen. På vägen ner upplevde jag inte de värsta ställena riktigt lika livshotande som på vägen upp. Det värsta stället slapp jag helt. Jag måste ha tagit lite annan väg?
Väl nere kom jag på att jag inte hade undersökt fjället närmare. Jag hade helt missat bl a offerplatsen! Jag som hade tänkt lämna dit något litet mynt eller dylikt. Skulle jag nu få det heliga bergets och de uråldriga andarnas vrede över mig dessutom?
Kanske inte. Min uppriktiga skräck var vördnad nog. Jag kanske lämnade en liten bit av min själ som offergåva till Atoklimpen. För att ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att bli helt återställd efter den här upplevelsen...
 
 

Mexikansk förrätt

Vi åt en fantastisk förrätt på Texas Long Horn. Jag försökte återskapa den hemma.
 
 
 
Smörj en ugnsform. Sprid på botten tunna tacochips. Fördela över klickar av guacamole och smältost (båda finns på burk i tacohyllan men du kan förstås skapa egna, godare, om du vill.) Lägg på skivade jalapenoskivor (även de finns i tacohyllan.) Strö slutligen över lite riven ost. Gratinera i 200 grader, ca 10 minuter.
Gör även pulled pork, antingen av eget kött eller köp en färdig från affären, som bara behöver värmas upp, rivas och blandas med glaze enligt instruktioner.
Du kan lägga pulled pork som klickar över tacos, eller servera vid sidan av. Vilket som, så blir det väldigt gott!
 

Wander to Wonder- Livsvandringen

I helgen var vi till fjällen igen. Gubben och styvsonen byggde bastu för fullt så jag fick sysselsätta mig på egen hand. Det var regnigt så jag höll mig till närheten av bebyggt område. Från min lilla guidebok valde jag Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring, som är en ca 5 km lång runda i de fina närlederna i Hemavan. Till det har man format passande frågor som man får fundera på under vandringens gång.
Vandringen börjar bakom järnhandeln i Hemavan där Kvarnbäcken rinner ut. Det finns fortfarande kvar mycket gamla slipstenar och andra mojäng där.
 
1. Kvarnbäcken, vid slipstenarna.
 
 
Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?
 
2. Kvarnbäcken
 
 
Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?
 
3. Grillplatsen
 
 
Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?
 
4. Trädgränsen
 
 
I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?
 
5. Kalfjället
 
 
Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?
 
6. Fjällfinakåtan
 
 
Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?
 
7. Från Mortsbäcken till Kungsleden
 
 
Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?
 
8. Kungsleden
 
 
Vem lyssnar du till och vad följer du?
 
9. Pisterna (fotade ej pga att de är fula sommartid plus att det regnade). Bild från "Vacker utsikt", en grillplats med underbar vy över Murtserbäcken.
 
 
Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?
 
10. Fjällbotaniska trädgården
 
 
Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?
 
11. Fjällparken med Naturum
 
 
Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?
 
Jag är glad om ni tar er en stund att fundera på dessa frågor med mig!
Visa fler inlägg