Två Top Ten-recept från Finland

Jag har aldrig blivit besviken då jag har lagat ett klassikerrecept som hållit sig populär i decennier och återges i en tidning. Det är av någon anledning i finska tidningar jag hittar dessa pärlor.
 
Först Finlands mest populära skinkpaj genom tiderna.
Nyp ihop 150 g margarin, 4 dl vetemjöl, en halv tsk salt och 1 dl riven ost. Tillsätt 1 dl kallt vatten och blanda. Låt degen vila en stund i kylskåpet, annars är den ohanterbar.
Tryck degen på ett bakplåtspapper på ugnsplåten. Stick hål med gaffeln och stek i 225 grader, 10 minuter i nedre delen av ugnen.
  
Strimla en paprika och hacka en purjolök. Stek dessa i olja. Tillsätt 350 g strimlad skinka. Strö dessa på pajbotten, och därefter 4 dl riven ost. Avsluta med att sprida över en blandning av 2 dl creme fraiche, 2 dl matlagningsgrädde, 2 ägg, en halv tsk salt och 3 tsk pepparmix.
Stek i 200 grader i mitten av ugnen, i 20 minuter.
Vi var så hungriga att vi var tvungna att äta lite innan jag tog foto! Och det var gott!☺
 
 
Denna rabarberpaj hörs också vara i sin egen klass.
Vispa ihop 150 g rumsvarmt smör och 1 dl socker. Sist vispa med ett ägg. Blanda med 3 dl vetemjöl och 1 tsk bakpulver. Låt kallna lite i kylskåpet och tryck sedan i en standardstor springform. Jag gjorde kanter av degen men de forsvann totalt så det lönar sig inte. Förgrädda några minuter, för mig var 5 min otillräckligt så det blev 9 minuter.
 
Blanda 2 dl gräddfil, en halv dl socker, 1 ägg och 1 tsk vaniljsocker. Sprid på botten. 
Skala och hacka ca 2 dl rabarber, blanda den med lite socker och potatismjöl och strö sist över pajen. Grädda i 200 grader, 30 minuter i mitten av ugnen.
Jag hade ingen rabarber så det blev några dl röda vinbär som jag blandat med 1 dl socker.
Låt pajen kallna och ta ihop något. Riktigt gott!
 
 

Det är inte lätt att vara kvinna och gå på fest...

Sonen tog examen häromdagen. Eftersom jag redan på förhand hade tänkt ut en klänning som jag skulle ha, och den passade hyfsat, så var jag glad. I sista stund hittade jag också passande skor, och en kofta som fick duga.
Vanlig smink, ett ögonkast i spegeln, mitt vanliga make-up, men vänta nu. Ögonbrynen, shit, dem hade jag alldeles glömt bort, det var länge sedan de plockades. Och inte hade jag rakat benen heller, tur att jag hade halvlånga leggings.
Sedan kom jag på att fast håret var fint så kunde jag omöjligt ha mitt ordinarie gummisnodd i håret. Var var det fina svarta hårspännet nu igen, senast använde jag den för flera år sedan...
Från det ena till det andra, smycken då! Guld eller silver? Örhängen, halsbandet, ringarna och armbandet i perfekt mix. Pust.
Men vad hade jag för väska då? Det här går inte, helt fel färg och stil, ut med allt. Ingen aftonväska dock, där ryms ju ingenting.
Men hej, på en finare fest borde man väl egentligen ha inneskor? Eller kan jag vara barfota? Ja, men då måste jag nog lacka tånaglarna innan, det gamla spruckna nagellacket ser inget vidare ut.
Det var kallt och regnade, ytterkappa måste man ha, nu ger jag snart upp.
Det sägs att problemet med att renovera ett hus är att blicken alltid fastnar i den mest slitna detaljen av huset och därmed leder den ena åtgärden till den andra och en från början tänkt liten renovering växer och växer, och blir ett allt större projekt.
Det verkar vara samma sak med mig själv. Jag får vara glad att jag inte är kunglig och inte behöver använda hatt i alla fall.
Till studentfesten gick en "kompromiss"- ingalunda perfekt mamma, men åtminstone glad!
 
 
 

Hur vill vi ha det?

Ingen kan väl påstå emot om jag säger att världen känns som en något ond och osäker plats just nu. Javisst, det finns mycket gott också, det vet jag, men på bara några år har det skett förändring till det sämre. Samtidigt är det kanske bara som det ser ut. Ondskan har funnits i alla tider och människan har knappast förändrats. Det går bara lite upp och ner.
Dessa tider känns det dock viktigt för mig att själv försöka göra någonting, om än litet, konkret, för att bidra till det goda. En sista förtvivlad handling innan den slutliga undergången, som bevisar på vilken sida jag står.
Rena ondskan är svår att konfrontera och bekämpa direkt. Ondskan får ju sin bränsle av uppmärksamhet, och krig vill ondskan ha. Det sägs ju att det stora problemet i världen inte är just de ondaste ondingar, utan alla de som tyst accepterar och ser på.
Människan är plågsamt omedveten, trots att tusentals år har gått. Fortfarande lever många av oss i illusion att vi kan separera oss från varandra. Om grannen lider är det inte mitt problem, liksom. Mitt och ditt. Först mitt. Men det funkar inte så.
Kraven på "rättvisa" (där vi själva agerar som regelsättare) är stora. Men hur jävla rättvist är allt det här egentligen? Finns det en enda sak här i världen som är garanterat rättvis, förutom att vi alla ska dö.
Jag är med på en tipsgrupp på Facebook där man i veckan hade en diskussion vad man får stoppa i varandras soptunna. En del tyckte att det var ok med en hundbajspåse, en del tyckte att gränsen gick vid ett glasspapper. Men det fanns också många personer som inte ens tillät ett litet pappersskräp i sin soptunna utan ansåg att vederbörande får snällt bära den med sig hem...
Mot bakgrund av alla hemska terrordåd där människor ändå ställer upp för varandra, hjälper okända med sitt liv som insats, och då behovet av medmänsklighet framträder större en någonsin, är det onekligen rätt dräpande med dessa småaktiga kommentarer och världsbilder.
Man suger åt sig andras hjältedåd på Aftonbladet, om hur okända hjälper varandra t ex när terrorn slår till. Men själv är man så mån om sin soptunna att ingen förbipasserande får stoppa dit ett litet skräp.
Jag antar att vi kommer att sitta i vår sandlåda så länge som vi förtjänar det. Vi kommer att leva som om vi aldrig ska dö och vi kommer att dö utan att någonsin ha levat.
 
 
 
 
Visa fler inlägg