Våren 2016

Jag älskar våren. Lika mycket som jag avskyr mörker så älskar jag ljus. När ljuset och grönskan kommer brukar jag bli närmast euforisk. Tyvärr så har min hästs fång förstört de två senaste vårarna för mig. I år jag vi ju inte detta problem.😢
Men var vårkänslorna endast en hästägares simpel glädje över att allt återigen blev så mycket enklare? Inte vet jag, eftersom våreuforin har lyst med sin frånvaro i år. Jag har mestadels bara varit vansinnigt trött, och ändå sovit halvdåligt. Hela kroppen värker, och inte minst knäna- ändå tränar jag och har inte gått upp i vikt.
Hela livet verkar vara en enda plågsam administrering av olika saker. Boka det här och betala det där. Maila hit och dit om dittan och dattan (nej, nu menar jag alltså inte privata mail utan de administrativa.) Värst av allt är Blogg.se. Nu kan de helt plötsligt inte längre erbjuda en domän! Och min tid för förnyelse av bloggkontraktet går ut nästa vecka, så om jag försvinner från bloggosfären vet ni att det inte är frivilligt.
Tidigare har jag skrivit om mina våndor om hur ond plats världen har blivit, och jag skulle ljuga om jag sade att det inte påverkade mig nu också, varje dag. Vart är mänskligheten på väg? Kan vi inte sluta utplåna oss själva med gränslös ondska? Är det inte nog med alla naturkatastrofer, behövs det terrordåd också? Eller ska man bara sluta se på nyheterna och hålla tummarna? Kanske ÄR världen bättre här hemma hos mig.
Katterna är mestadels ute, de kommer bara in för att äta och sova. Idag var Salomo borta okristligt länge, faktiskt hela dagen, och innan han dök upp igen var jag närmast gråtfärdig. Han tittade på mig lite undrande, är det mig du ropar på?
 
 
Nu tar jag en Ipren för knäna och ryggen och lägger mig för idag. Ifall jag får ha kvar min blogg kommer jag skriva lite om mode till veckan. Kram till alla mina läsare.

Efterrätter

Jag vill påminna om ett gott efterrätt, gino, som bjöds på hos goda vänner häromhelgen. Ville, 8 år, gjorde den här helt själv med lite övervakning.
På bilden ogräddad.
 
 
Skala och skiva 4 bananer, 4 kiwi och skölj och hacka en liten låda jordgubbar. Lägg allt i en ugnsform. Gör en blandning av hackad vit choklad, 1 dl råsocker och kokosflingor (det senaste har vi bara på ena sidan pga att alla inte gillar kokos.) Strö över.
Grädda 1-2 minuter med halvt öppen ugnslucka.
Servera med vaniljglass, chokladsås och marängdroppar.
Du kan förstås byta ut frukt mot andra motsvarigheter, jag tror att det mesta funkar här!
 
Moster Hannas kakor (ett finskt recept)
 
 
Blanda ihop 3 dl socker, 1,5 dl grädde, 2 tsk bakpulver, 200 gram smält smör, 5 dl vetemjöl och 1,5 dl potatismjöl.
Gör små bollar, det blir 2 plåtar.
Grädda i ca 190 grader lite drygt 10 minuter, tills de får lite färg.

Jag är dödlig

På kvällen, när jag redan slumrat till, kan jag vakna mitt i en overklig känsla, då jag förstår att JAG SKA DÖ. Allt kommer riktigt nära mig och medvetandet förvrängs, jag vet inte om det mest liknar panik eller ekstas.
Jag minns mycket väl när jag fick klart för mig att jag är dödlig. Jag var kanske 3 år gammal och saken kom på tal med min mamma. Hon sade att alla dör en dag, och jag frågade om det också gäller mig. Ja, sade hon, men det var så långt borta så det inte var relevant enligt henne och det nöjde jag mig med.
Men åren går så fort. Visserligen har mycket hänt, men jag är ändå redan halvvägs. 40 år till så är jag 82!
Så klart, det händer som händer i livet. Men nu när jag blickar bakåt kan jag se mönster och meningar från ett större perspektiv. Jag kan tycka, med facit i hand, att vissa saker i mitt liv inte kan ha varit en slump. Rätta människor har kommit in i mitt liv vid rätt tidpunkt. Ena saken har lett till den andra. Det har också hänt mirakel i mitt liv.
Jag kom till jorden från ett bättre ställe. Som barn var jag full av glädje, lycka och inspiration. Det tog några år innan jag fullt ut förstod att jag hade kommit till ett annorlunda, mycket sämre ställe. Jag glömde till sist bort mitt hem, mitt riktiga jag och jag slutade tro på det som är sant. Jag vilseleddes, blev cynisk och rädd och tappade tidvis meningen med allt. Jag slutade sakna tillbaka till mitt hem, jag slutade tro på mirakel och på mig själv. En del av det goda har jag återfunnit med åren.
Jag har i allra högsta grad blivit invånare av Jorden. Fast jag fortfarande anser att mitt riktiga hem är någon annanstans, och att det är ett mycket bättre ställe än jorden som inte är något vidare bra plats. Men att lämna jorden känns ändå plötsligt främmande. Döden tar emot!
Jag är rädd för att dö. Att dö för tidigt. I morgon- kanske i en trafikolycka när jag pendlar till jobbet? Hisnande tanke. Men jag är också rädd för att INTE dö. Att bli ensam, dement, sjuk. Att hamna som ett kolli på långvården. Och jag är rädd för att döden ska göra ont, eller väcka ångest eller panik hos mig.
Men den vägen ska vi alla vandra, det hjälps inte annat än att klara av det.
Tiden är en illusion. Plötsligt är jag där. Jag hoppas att jag får vara redo. Jag hoppas att allt går bra, och att jag vågar släppa taget. Jag hoppas att jag snart får träffa min man igen. Alla nära och kära. Och min bästa vän förstås.
Och jag kommer aldrig, aldrig tillbaka hit.
Jag vill aldrig mer vara rädd.
 
 
Visa fler inlägg