Köpfritt år

Jag vet inte när allt började. Kanske när jag började banta och gick ner i vikt. Eller när jag började träna. Eller om det var när jag började städa. Jag har nämligen strävat efter att bli "köpfri", och vad det innebär kan den som orkar läsa nedan.
Som många vet, så hade jag 2 veckor av mitt sommarlov i slutet av augusti i fjol, när skolorna redan hade börjat, och min man som är bonde jobbade dygnet runt. Då tänkte jag passa på och städa undan några gamla leksaksriddare, vilket ledde till en okontrollerad storstädning av hela huset från källare till vind, samt närmast ett nervsammanbrott hos mig själv, och även övriga familjemedlemmar, för att göra en lång historia kort.
I samband med städningen märkte jag att vi har alldeles för mycket grejer, och ffa jag själv hade på tok för många kläder. Dessa gjorde jag mig av med, kort och gott. (Fortfarande har jag dock kläder så jag kan välja och vraka mellan olika alternativ, ska tilläggas...)
Jag fördjupade mig också i städningens och ordningens filosofi genom att läsa Marie Kondos böcker, vilket var givande och intressant.
Efter att städningen var avslutad, vilket den faktiskt blev till sist, började jag rationellt bena ut mitt liv ännu mer. Som ni vet har jag kämpat med tidsbrist som många andra med mig. Jobbet tar 8 h dagligen, och tyvärr tar mina arbetsresor 1,5 h dagligen. Det kan jag inte påverka. Träningen får ta den tid den tar, och familj och vänner och djurskyddsarbete prutar jag inte heller på.
Jag kom fram till att konsumtion i sina olika former tar tid. Jag inaktiverade mig på alla köp- och säljgrupper på facebook då annonserna tar tid att notera och fyller mitt liv med oönskat material.
Därefter skaffade jag INGEN REKLAM-skylt till vår brevlåda. Jag har faktiskt märkt att jag nu i stället för reklam ögnar igenom dagstidningen, det var väl ett bra byte!
Och när årsskiftet 17-18 kom, gick jag med på en facebook-grupp som heter Köpfritt år 2018, mest för intressets skull. De flesta i gruppen är vettiga och någorlunda flexibla. Många unnar sig resor, upplevelser och äter ute- kanske för alla de pengar som sparas när man undviker onödig konsumtion. Men det finns besserwissers också, som tycker att alla ska tänka och göra precis som dem. Och sedan dessa osjälvständiga personer, som söker gruppens godkännande och ursäktar sig för varje köp som de måste göra. När ens barn har vuxit ur sina skor, och man har sprungit på olika loppis i timmar utan att hitta lämpliga skor... FÅR man då verkligen köpa nya skor?? Ja, det är frågan.
Jag kan inte påstå att jag har varit 100% köpfri, men jag har följande rättesnören:
1. Jag håller reda på det som jag redan har och använder det i första hand, så jag inte köper dubbletter eller tripletter. Gäller även mat.
2. Allt som jag köper ska komma till (flitig) användning helst på en gång.
3. Allt som jag köper ska tillföra någonting helt nytt. Om jag pratar om kläder kommer det inte i fråga att köpa en rosa halvlång klänning till, hur fin och billig den än må vara...
4. Jag fortsätter göra mig av med grejer på löpande band. Det gäller allt som är ful-slitet och t ex kläder som jag har gjort slut med.
Numera är det väldigt sällan som jag far någonstans efter jobbet för att köpa någonting. Det sparar mycket tid. Att inte behöva spana, leta, kolla, eventuellt byta eller returnera. Jag är nöjd med det jag har, helt enkelt.
Min svaga punkt är "bra priser". Jag har ofta verkligen svårt att motstå fina grejer till halva priset. Ibland unnar jag mig att köpa, om jag sprungit på någonting. Sedan sparar jag grejerna och ger bort som en exklusiv present när den väl behövs.
I New York shoppade jag lite grann. Några klädesplagg, eftersom jag på sätt och vis behövde några nya kläder, för att pigga upp garderoben efter all rensning. Och lite kosmetik, som jag också behövde, och som man bara får tag i i USA. Denna lilla shopping gav mig glädje, en guldkant i tillvaron, inte ångest. Det kändes helt enkelt bra.
 
 

Om New York

Att ha en resa att se fram emot kan rädda en hel termin, och i vintras slog vi till och bokade en resa till New York igen. I och med att Gregers dotter med sin familj bor där blir det helt naturligt att ta med hela familjen (läs hemmaboende barn) även för oss.
Det var inte så länge sedan som jag försökte förklara för goda vänner vad som var så speciellt med just New York, men lyckades inte riktigt. Jag kunde inte sätta fingret på det. Men under resan, som tyvärr i dagsläget är över, har jag verkligen tänkt på saken.
Ja, inte hade jag trott att just jag av alla människor skulle bli fullständigt förtjust i just New York! Jag som knappt vågar flyga mellan Umeå och Stockholm, och som är fullständigt livrädd för hissar!
 
 
Däri ligger en del av fascinationen med "Det Stora Äpplet". Vi som är lite rädslo- och ångeststyrda såsom jag, får oss verkligen en liten utmaning, fast på ett tryggt sätt. Om man är rädd för någonting, hjälps det inte att filosofera, det är känd fakta. Det gäller att utmana sig i praktiken, och GÖRA. Och se så van flygresenär och hissåkare jag har blivit. Jag är mindre rädd som människa efter att ha utmanat mina gränser. Bilden ovan är från Empire State Building.
Men vad annat är så speciellt med New York då?
 
 
New York ger PERSPEKTIV. Det bor lika många människor där som i hela Sverige, och det märks! Lilla jag är bara en fis i rymden. Fast ändå stark och viktig! När jag går på den Nordamerikanska kontinenten, långt hemifrån, känner jag att mina sorger och bekymmer om inte försvinner, så åtminstone får andra proportioner. I New York är jag friare än någon annanstans. Fri från mina egna hjärnspöken. Det är en härlig känsla.
 
 
New York innebär kvalitetstid. Saker man inte skulle göra hemma. Saker man inte kan göra hemma.
 
 
 
Och saker som man inte skulle äta hemma. (Här "lobster").
 
 
Men, kan man ju alltid invända... Europa har ju en egen New York, nämligen London?
Ja, det ligger någonting i det...
Men...
 
 
New York är ju ändå New York!
New York är tuff, men vacker.
 
 
 
 
New York är trygg. Trottoarerna är breda och man håller inte på att bli överkörd hela tiden. Trafiken fungerar och tack vare rutsystemet är det väldigt lätt att hitta. Det känns att alla människor ryms där, även om de är många.
New York är dyr, det ska jag inte sticka under stolen med. Men det är London också.
Att vara på en annan kontinent, längre bort hemifrån, gör det hela ännu lite mer annorlunda och exotiskt. (Och jag lovar att resan känns i kroppen på ett enastående sätt... fy fasiken.)
Samt att New York är legendarisk. Vi alla har vår egen bild om den, även om vi aldrig har varit där...
 
 
Så jag tycker faktiskt att New York är bäst!
 
 
 
 

Vilans fiender

Jag fortsätter kring Tomas Sjödins inspirerande bok.
Denna gång avhandlas vilans ärkefiender. De heter oro, rastlöshet och leda.
Personligen har jag överlägset mest problem med en av dem, nämligen oron, eller kalla det för ångest. Den behöver ju inte vara så stor alla gånger, och ofta är den måhända befogad. Man vaknar på småtimmarna och börjar på "fundera"- det spelar ingen roll hur stora eller små saker det handlar om, det står sällan i proportion till oron.
Hur kan man angripa denna ovälkomna gäst? Jag tror att bästa sätt är att städa upp sitt liv, ha bra rutiner, ordning och reda- då kommer en god cirkel uppstå i stället för en dålig. I de bra rutinerna ingår vilan. Om oron ändå kommer på besök, kan ett kognitivt förhållningssätt hjälpa. Att antingen själv eller tillsammans med någon annan försöka få saker och ting i rätta proportioner.
Mot akut oro/ångest hjälper meditationsliknande aktiviteter bäst. Det gäller att lugna tankarna till vilket pris som helst. Det bästa vore säkert att meditera regelbundet, och finna det helt naturligt. I brist på bättre kan fysisk träning fungera. För mig fungerar inte högintensiv träning här, då blir jag bara trött. Däremot gör en mera "intelligent" träning innehållande vighet, balans, styrka, lek och även meditation alltid susen. Bodybalance är ett perfekt exempel på detta. 
 
 
Rastlöshet betyder oförmåga att vara i nuet, behovet att fixa här och kolla där, bara snabbt. Öppna mobiltelefonen för sjuttioelfte gången samma dag. Plocka och greja och ha sig. Mot den hjälper för det första att göra sig medveten om den. Därefter skall den tråkas ihjäl, säger Thomas Sjödin, och jag har ingenting att invända. Dock är det min teori att rastlöshet egentligen är maskerad oro. När man väl lugnat ner sig kan det väl hända att ångesten kommer fram istället.
 
 
Leda då- för mycket av det goda många gånger om. Man har allt men ingenting känns någonstans. Brist på inspiration. Jag tror att goda rutiner hjälper även här. Göra någonting nyttigt och helst hjälpa någon annan kunde också vara en bra medicin. Leda är sällan ett jätteproblem för mig i min nuvarande livssituation. På samma sätt som jag tror att rastlöshet är en rökridå för ångest så tror jag också att bakom ledan kan finnas ångest- eller depression.
Jag är inte säker om vilan har ännu fler fiender, som inte faller under dessa tre.
 
 
Vilka är dina känslor till vardagsfiender, och hur hanterar du dem?
Visa fler inlägg