Oberäkneliga djur?

När jag var barn minns jag att vissa katter kunde faktiskt vara lite oberäkneliga. Där satt man och klappade dem i godan ro och de spann och sen helt plötsligt slog de till.
Numera är de flesta katterna inte sådana, inte i allmänhet och inte våra i synnerhet. Salomo får aldrig nog av klappning...
 
 
Det kan Sisu få, men då reser han sig bara och går sin väg.
Jag tror att det beror på att det numera finns en lag på att kattungen måste vara minst 12 veckor gammal innan den skiljs från sin mamma och sina syskon. Förr i tiden tog man ju ofta katterna från sin mamma mycket tidigare, redan när de var 8 veckor gamla eller så. Och då var risken stor att de blev mer eller mindre socialt handikappade, eftersom deras sociala träning inte var färdig.
Hundarna däremot får fortfarande vara 8 veckor vid avvänjning, men det är ju en annan djurart.
Att katten skulle präglas mera av sin nya familj om den tas tidigare är bara trams. Man kan ju få en oerhört tillgiven katt även när man tar dem i vuxen ålder, som det har blivit av Salomo som vi köpte från Djurskyddet. Jag upplever faktiskt att han är väldigt tacksam och medvetet nöjd. Han spinner varje gång när han kommer in i huset eller bara får syn på oss. Månaderna han levt som övergiven utekatt har gjort att han uppskattar sin nya tillvaro.
En annan som däremot tar livets goda alldeles för givet har vi här, får jag presentera Sisu.
 
 
Oerhört omysig och asocial katt. Skiter fullständigt i oss människor. Antingen så är han ute, eller sen sover han i källaren (i en låda högst vid taket). Däremellan äter han högt smaskande. Han kan vara social kl 02-04 på natten då han lägger sig på ens ansikte. Lystrar inte till sitt namn eller något av sina tusen smeknamn. Är dock inte till salu för alla pengar i världen.

Välsignade teknik!

När jag i våras skaffade mig en ny bloggdomän, inträffade ett mirakel: jag genomförde proceduren enligt instruktionerna, betalade, och allt funkade gnisselfritt på en gång! Jag tror banne mig att jag aldrig varit med om det tidigare.
Vi liksom väntar oss att tekniken ska bara funka. Ofta gör det inte det, kanske därför att vi själva är ovana eller helt enkelt har för bråttom. Till slut brukar det ju lösa sig ändå. Men nog går det åt mycket tid på vägen dit!
I slutet av min gymnasietid skaffade de mest teknikintresserade gemene män sig sina första mobiltelefoner. Man kunde ringa, och kanske spela tetris med dem. Eller vad vet jag egentligen, som skaffade min första mobiltelefon 2006, och en smartphone så sent som 2013...
Hur som helst, ungefär samtidigt som de första mobiltelefonerna kom, började vissa hushåll skaffa sig en egen dator. Man kunde lagra dokument och sköta bankärenden. E-mail blev mer och mer vanligt. Det tog lång tid innan jag själv kom dit och jag minns väl tiden då jag betalade räkningar manuellt och skickade iväg alla postgiron till banken i ett kuvert. Samt när jag skrev långa brev för hand, såklart.
Jag medger att elektronisk skötsel av bankärenden, (och ett hedersutnämnande till swisch som jag nyligen skaffade), samt elektronisk journalföring på jobbet har underlättat min vardag. Att alltid kunna nå varandra med mobilen är helt klart också en fördel, inte minst när man har barn. Sms är världens bästa påhitt, och jag har nästan helt slutat prata i telefon.
Och visst är det praktiskt att ha allt i mobilen- ficklampa, miniräknare, kamera, klocka, musik och fotoalbum. Fina prylar som i regel fungerar.
Jag har dock avstått från att köra mail, facebook, tidningar och min blogg i telefonen. Orsaken är det att jag skulle vara där och fippla precis hela tiden och aldrig få någon ro. Så jag kör endast med de mest nödvändiga och praktiska apparna, såsom träningsbokningar. Jag har också fortfarande en papperskalender...
Men hur blev det med min tid? Har jag mera av den varan nu, sedan jag tagit till mig tekniken? Jag tror inte det. Lika mycket som tekniken underlättar så engagerar den också oss med nya saker, varav en stor del är mera tidsödande än bra. Vi kör helt enkelt igång mycket mera saker än förut, och förbrukar vår energi genom att vara uppkopplade.
Det funkar inte att bli påläst genom att googla så det ryker. Det går inte att bygga upp en sann och bättre identitet hur fina bilder man än lägger ut på sociala media. Jag är fortfarande jag, hur man än vänder och vrider på saken.
Elden är bra dräng med dålig värd, sägs det i Finland. Detsamma kan man säga om tekniken. Allt som kan brukas kan även missbrukas.
Jag försöker begränsa teknikanvändandet, mitt och barnens. Och sen sitter man där igen, en hel kväll har gått innan man hinner blinka. En pryl som ska sättas igång eller helt enkelt bara jävlas. Lösenord och säkerhetskoder hit och dit, sladdar och slangar, fel usb-port, ingenting funkar, ladda om, stänga av, starta om, hjälp! 
Det finns nog ingenting annat i hela världen än teknik som lika snabbt och effektivt får mig på väldigt dåligt humör, läs rasande.
Undrar vad som lyckades trigga mig lika mycket innan teknikens intåg?
 
 

Sommaren som jag ser den

Sommaren i norr är kort. Den börjar ta slut innan den ens har börjat. Ändå räcker den alltid till att förändra ens liv. Varje ny höst är på nytt.
Sommaren är en milstolpe. Ännu tydligare än nyårsafton påminner den mig om vad som har hänt under gångna året. Det är dags för en reflektion.
 
 
Det är inte mycket fel på sommaren. Myggor, flugor, broms och spindlar kanske. Att maten snabbt härsknar. Sysslolösa dagar som inte lyckas bli fulla av lättja och njutning, utan snarare stress, räknas också dit, men det är ju inte sommarens fel.
Till sommaren hör alltid naturen. Olika väderlek. Solsken och åska. Regn och blåst. Himmel och jord, och allt däremellan. Alla våra sinnen används. Oavsett om det regnar eller solen skiner så är det ändå sommar.
 
 
Alla element. Att doppa sig i det kalla sjövattnet, ett ögonblick så motbjudande. Ändå minns man just den när man tänker tillbaka till sommaren från vinterns mörker och kyla.
 
 
Vad är sommaren utan djur. I år tyvärr utan häst, men desto mera kärlek han funnits kring våra två kattpojkar som har levt sommarlivet, inne och mest ute, jagandes på fjärilar, råttor och varandra.
 
 
Bastun behövs även på sommaren, därför att bastuns värme är annorlunda än sommarvärmen. Bastun lugnar ner och förankrar en, när livet är som mest intensivt.
 
 
Resorna hör till sommaren. Det spelar ingen roll vart, långt eller kort, bara man lämnar det gamla vanliga och får se det nya med gamla ögon eller det gamla med nya ögon.
 
 
Lyckas man träffa några vänner som man inte har chansen att träffa till vardags, skall sommaren få ett plus på kanten. En gammal vän eller släkting är en guldgruva. Att bygga upp gemensamma minnen är livet.
 
 
Maten smakar godare och vinet ljuvligare på sommaren. Får värmen fram smakerna, eller handlar det om sommarens magi? Vi kanske hinner känna smaken.
 
 
På sommaren ska det läsas böcker. Man kan ha tur eller otur med bokval, men kanske är resan målet även här. Läsning är en tydlig deklaration till universum att jag har tid!
 
 
På sommaren blandas ljus och skugga, dag och natt. Man kan skåda på småknytt eller jaga Pokemon mitt i natten för att lägga sig igen när man känner för det. På sommaren är jag inte trött.
 
 
Sommaren är vacker, kanske därför att vi ser så mycket på grund av ljuset. Å andra sidan får den vackra bakgrunden svarta och grymma saker framträda ännu tydligare. Varför kan inte ljuset fylla allt och alla, här och nu?
 
 
Hösten är en krävande vän, som jag bävar för varje år, bara för att märka att det inte alls var så farligt som jag hade föreställt mig. Gamla rutiner gör livet egentligen enklare. Ordning och reda återvänder. Jag åker gärna till den svettiga träningen, för att jag märker att jag har saknat den och mår gott av den.
 
 
Men än finns det sommar kvar. Någon vecka, några dagar, några stunder i alla fall. Jag hoppas att jag får njuta av dem. Sommarglädjen kommer när man minst anar.
 
Visa fler inlägg