Trött

Vaken. Jobba. Slumra. Somna. Vakna. Bråttom. Liv och död. Aldrig pigg. Aldrig vaken. Till slut aldrig riktigt trött heller. Zombie.
Jag förstår hur man blir sinnessjuk. Att berövas sömnen. Tankarna förvrids, blir konstiga. Alltid negativa, tyvärr. Små saker blåses upp till jättestora.
Ständig känsla av otillräcklighet. Det spelat ingen roll om jag gör mitt bästa, jag räcker inte till.
Jag gråter i tid och otid. Det går ganska bra på jobbet, men hemma funkar ingenting. Kan och vill inte vara ensam. Men orkar inte prata. Har inget att säga. Allt blir bara fel. Det här är inte jag.
 
 
 
Det tröstar lite grann att se de här små eller stora figurerna då. De är ju som de är. Med eller utan munkorg.

Alice Munro

Nu tror säkert mina läsare att jag inte läser något annat än nobelister. Så är inte fallet, men faktiskt är Nobelpriset ett bra tips ang vad det lönar sig att läsa! Både Toni Morrison och Alice Munro har jag ursprungligen fått som födelsedagspresenter, och det är jag djupt tacksam för.
 
 
Om man jämför de två kvinnliga nobelisterna, så rymmer Morrisons verk mycket mera bottenlös förtvivlan och smärta jämfört med Munro, men naturligtvis har även Munro inslag av alla de djupaste mänskliga känslorna, och beundransvärt nog kan de vara inbäddade i en berättelse som i sig rymmer väldigt lite dramatik- det räcker med beskrivning av livet i en fridfull stad där människorna lever sitt vardagliga liv utan inbördeskrig, prostitution eller ens sjukdom. Berättelserna är nästan lågmälda, och lika viktigt som det som sägs, är det som inte sägs.
Om det känns motigt att bita i en tjock skönlitterär bok, blir tröskeln i alla fall lägre av det faktum att Munro skriver noveller. Den här boken rymmer 14 små berättelser. Jag tyckte mest om dem i slutet, som beskriver Munros egen uppväxt, men det finns även andra pärlor i boken.
För att läsa boken och njuta av den behöver man inte vara medlem i Mensa, normal intelligens räcker. Jag kan dock tänka mig att det är en fördel att läsaren har varit med i "matchen", jag menar livet, ett tag. På grund av att djupare förståelse av så här intellektuell litteratur kräver viss livserfarenhet. Jag kan i alla fall tänka mig att jag får mera ut av boken nu när jag är 40 jämfört med när jag var 20 år.
Njutningsfull läsning!
 
 
 

Pasta á la Vezzo

Många av mina vänner här i Umeå är omåttligt förtjusta i restaurangen Vezzo. Av den anledning äter jag där ganska ofta. Pizzorna är väl lite extraordinärt goda med sin surdegsbotten, men pastan och salladen hade man lika väl och bättre kunnat göra själv.
Och då de dessutom listar upp sina ingredienser på menyn, och på nätet, så sagt och gjort. Idag.
 
 
 
 
En tallrik där jag kombinerat båda. Kyckling till vänster, lax till höger.
 
Kycklingvarianten
Kyckling i valfri form, jag hade 1 grillad broiler som alltid är gott, men man kan även bryna bitar av rensad kycklingbröstfilé som man ska salta förstås
1 burk grädde
2 pressade vitlöksklyftor
skivor/bitar av lagrad ost, jag hade parmesan
färska örter, jag hade machésallad från en påse
halverade körsbärstomater
nymald svartpeppar
Koka ihop allt på en stekpanna!
Förena med kokt helst färsk pasta
 
Laxvarianten
500 g lax, skär till bitar och stek dem i olja/smör. Salta och peppra.
1 burk grädde
chiliflingor
rivet skal av en citron och pressad juice av en halv citron
dill (fryst eller färskt)
tomatpuré lagom så att röran blir svagt rödaktig, kanske 2-3 msk
1 påse babyspenat
jag tror att jag även pressade i 2 vitlöksklyftor i förbifarten
Koka ihop allt på en stekpanna!
Förena med kokt helst färsk pasta
 
Mera inspiration kan hämtas på hemsidan Vezzo Umeå.
Det roliga är att den här sortens mat kan man variera i oändlighet. Och den lyckas alltid.
 
 
 
Visa fler inlägg