Att sakna en katt

För nästan 7 år sedan fick vi en katt, en svart tjock en med astma som inte var kattunge, från Djurskyddet. Det är en sådan katt som ingen vill ha, men vi tar det som livet ger. Det tog inte särskilt lång tid innan vi förstod att katten var alldeles speciell. Som jag har skrivit på andra sociala medier, så är det den typen av katt som man bara får ha en gång i livet.

Jag tror att han helt enkelt var väldigt smart. När man tar en ny katt så ska man helst hålla den inomhus i flera veckor så att katten lär sig var den bor och känner igen alla dofterna och inte går ut och irrar bort sig i panik det första den gör. Men att hålla den här gossen inomhus var lättare sagt än gjort. Innan vi märkte ordet av så satt han på altanen, och han hade minsann ingen avsikt att gå någonstans, han kände sina begränsningar och ville ta det i sakta mak, för att lära sig var han bodde och inte gå vilse. Förvånad är ordet som beskriver honom bäst när jag kastade mig över honom och bar in honom. Och det tog inte lång stund innan han satt på altanen igen.

Gång på gång förundrades jag över hans förmåga att ta kontroll över situationen. Han var inget offer för omständigheterna. Kom det små barn på besök (tultande 1-åringar) så styrde han sina målmedvetna steg till dem för att bestämt stryka sig mot dem, innan han eventuellt sökte sig till ett lugnare ställe. Om vi hade en fest, så var han självklart med som alla andra. Kattjejerna styrde han med järnhand, och kunde t om på gamla dagar leka och busa en stund om Lill-Pisset också var på lekhumör. Och när hunden kom, så tog han tyglarna på en gång. Han utbildade hunden till sin kompis från dag 1. Pondus, eller J, eller Bjässen, eller Konstapeln, eller Kungen, som vi kallade honom, var förståndig med överlevnadsinstinkt, men han agerade aldrig utifrån rädsla, och panik visste han inte vad det var.

Man skulle kunna tänka sig att mitt arbete inom sjukvården, och min övriga livserfarenhet, hade lärt mig någonting om liv och död, om acceptans, om proportioner i livet. Jag borde vara tacksam över att han fick leva så länge (han blev uppskattningsvis 11-12 år gammal) och att han fick ett bra liv hos oss. Men det är inte så jag känner. Jag vill inte acceptera ett liv utan honom. Jag tycker att det är orättvist att han skulle ha sin astma. Jag hade velat ha flera år tillsammans med honom. Det är så ohyggligt tomt här hos oss. Ingen kan någonsin ersätta honom. Jag tror att vi alla i familjen känner så. Samtidigt kommer de fina minnena redan fram. Han har satt sina tassavtryck i allt som har pågått här i huset under de senaste åren. T om släkt och vänner saknar honom, och alla som känner oss vet vem han var.

Vi gjorde verkligen allt vi kunde för honom. Vi var till veterinären (vilket inte uppskattades), medicinerade (och det gjorde kattvakterna också), provade olika saker mot hans astma. När det var kallt i huset värmde jag riskuddar och lade i närheten av honom för att få honom må bättre. Vi gödslade honom med hans favoritmat och -godis, i synnerhet i slutet av hans liv. Och slutligen ordnade vi så att han fick dö hemma, omgiven av nära och kära, och slapp åka i väg vilket han hatade. Jag vet att han är nöjd. Han har sagt att han är nöjd!

-Men han fattas mig!-

Palak Paneer

Här kommer ett tips om en vegetarisk rätt som bygger på osten paneer, som tillverkas bl av Apetina.

Spenat med paneer, står rättens namn för och är en riktig klassiker.

Hacka 1 gul lök, pressa 2 vitlöksklyftor och riv en bit färsk ingefära. Fräs dem i olja.

Tillsätt en ask körsbärstomater i små tärningar, 1 msk tomatpuré, 1,5 tsk salt, ½ tsk malen gurkmeja, 1 tsk chilipulver och 1 tsk garam masala. Rör om och låt allt bli varmt. Späd ev med lite vatten. Tillsätt 2 dl creme fraiche (EJ lätt) och låt koka 2-3 min.

Hacka ca 600 g fryst och tinad, alt en hel påse färskt bladspenat och rör ner. Låt puttra ytterligare 5 minuter.

Skär 2 förpackningar paneerost i skivor (ca 450 gram) och lägg i grytan, låt koka 5 minuter till.

Servera med ris, papadam- eller naanbröd och Raita (som görs av gurka, vitlök, salt, koriander, mynta, spiskummin och turkisk yoghurt).

Stora förändringar

I somras kom jag till en punkt då det var helt enkelt omöjligt att fortsätta i mitt dåvarande jobb. Det var kanske lite konstigt med tanke på att jag älskade mitt jobb och hade haft varierande arbetsuppgifter där under 20 års tid. Därtill tyckte jag inte alls att jag hade för mycket att göra på jobbet, vilket ju är den vanliga klagovisan, utan snarare tvärtom. Kollegor har jag haft många olika sorter av under årens lopp, och jag måste ändå säga att dåvarande ena också var åt bättre hållet, även om man alltid måste anpassa sig till viss del i en arbetsgrupp.

Vad var felet då? Med tanke på mina flera specialiteter hade jag ju också kunnat hoppa in i ett annat arbetslag inom min klinik och behålla alla fasta anställningens fördelar. Men jag var färdig där, och 7 mils dagpendling bekräftade saken definitivt.

Jag började reagera på att mina barn hade vuxit upp men ekorrhjulet bara fortsatte rulla. Jag klev upp tidigt på morgonen (vilket jag avskyr!), körde till jobbet i ur och skur, mörker och halka, i rusningstrafiken. Jag jobbade, eller försökte få tiden gå på olika sätt de dagar som var lugna. Jag skrev PM, undervisade och bedrev utvecklingsarbete till den grad som möjlighet gavs. Efter jobbet passade jag på att träna, eftersom jag har kommit fram till att jag mår bra av det (och jag behöver vara i form för fjällvandringar). Och sent på kvällen bilade jag åter hem, eventuellt sprang jag även genom mataffären, för att stupa i sängen och vänta på nästa morgonens väckning. Många kvällar, helger och storhelger -grovt uppskattat hälften- var jag fast på jobbet. Jag hade inte tid att andas. Sammanhängande sommarsemestern var förhållandevis kort, och tidpunkten för den kunde jag knappt påverka. Vilket ju är helt förståeligt när man arbetar på en intensivvårdsavdelning. Det var överhuvudtaget väldigt svårt att planera någonting.

Jag hade alldeles för lite tid för egen reflektion och inspiration. Jag tycktes aldrig ha tid att klippa mina tånaglar eller handtvätta en ylletröja eller bh. Inte att tala om att se på Youtube hur man stickar en strumpa, något jag länge har haft på min to do-lista. Matlagning var rena tvånget som jag reducerade till minimum- läs överlevnadsnivå. En bok hade jag dock oftast på nattygsbordet, och på kvällen läste jag en kvart med mina sista krafter. Tiden för vardagssysslor fanns helt enkelt inte där- ändå upplevde jag inte heller att jag oftast gjorde någon ovärderlig insats på jobbet. Jag kände mig enkom som en rad i schemat, som fick mest uppskattning så länge jag höll tyst och inte ifrågasatte någonting. Länge önskade jag att någon skulle headhunta mig till ett vinstdrivande företag där jag hade kunnat använda hela min kapacitet, men ingen kom. Till sist insåg jag att det som ska göras, måste jag göra själv. Jag måste själv forma mitt eget liv som jag vill ha det. Ingen annan kommer att ta initiativet och hjälpa mig.

Om jag i framtiden kan forma mitt jobb som jag vill kvarstår att se. Men det privata livet räknas också! Jag behöver ha lite luft i systemet, i mitt liv. En morgon när jag kan andas, dricka kaffe och läsa tidningen i fred. Fundera på världens gång, känna efter vad jag vill. Blogga om det som inspirerar. Hinna ikapp med allt och ha tid att njuta av det (t ex njuta av att jag har städat). Arbeta måste jag ju och det gör jag gärna. Men på mina egna villkor. Man kan kalla mig lyckligt lottad som kan göra så.

Hej nya året!

Året hade kanske kunnat börja bättre. Vi låg båda två i 40 graders feber och ute var det lika mycket minusgrader. Precis allt i lagården krånglade och Greger fick trots sin sjukdom vara uppe dag och natt. Inomhus hade vi uppiggande 14 grader. Bredvid mig såg jag en sjuk, hostande katt (Bjässens dagar är tyvärr räknade) och alla våra akvarium hade svårt att hålla vattentemperaturen. Bilen var i permafrost vilken förstärkte känslan av isolering, och vi hade glömt gå ut med soptunnan på juldagen vilket resulterade i ett växande sopberg. Under diskbänken grejade en råtta (som snabbt fastnade i fällan dock.)

Det positiva med nya året är att vandringsfebern börjar så småningom växa! Nu är det tillåtet att drömma igen! Jag har läst Clas Grundstens bok om Dag Hammarskjöld, och de kloka ord som han skriver om fjällvandring. Jag har länge känt att jag är, och kommer alltid att vara, så novis, att jag knappt har rätt att uttala mig om fjällvandring. Inte kommer ju jag att springa på Sareks toppar som både Hammarskjöld och Grundsten har gjort.

Men sedan tänkte jag, att man inte behöver vara världsbäst för att ha lov att njuta av någonting, eller att utvecklas för den delen. Hur mycket roligt har jag inte haft med hästarna, trots att jag är långt ifrån bäst på det. Och nog kan jag laga mat och uttala mig om det trots att jag inte är Leif Mannerström. Det är min upplevelse som räknas, och kanske är det just min styrka att kunna anpassa upplevelsen på en lämplig nivå och ändå känna fjällmagin fullt ut.

Strax efter årsskiftet, förra veckan, förolyckades en mamma (som för övrigt var utbildad vildmarksguide) och hennes 12-åriga pojke i Finland, då de mot alla sannolikheter hamnade under en lavin. Det går ju nästan inga laviner i Finland! Tyvärr så hade dessa två, som ”midnattsvandrade” på längdskidor, gått upp på ett fjäll i kylan och blåsten, tappat siktet och, avsiktligt eller ej, hamnat i en ravin som är känd för sina laviner, känd som friskidåkarnas finska Mecka längre fram på våren (”Pyhäkuru”) och utlöst en lavin. Så kan det gå, och naturligtvis blev man extra illa berörd då det var ett barn inblandat! Men återigen fick vi en påminnelse om att naturen känner ingen nåd när det vill sig illa, och att riktigt erfarenhet handlar framför allt om att undvika faror och risker, inte bekämpa dem.

Jag är ganska harig av mig, troligen även pga sviktande kroppsliga förmågor. Känslan jag fick i Västra Unna Reaiddavaggi i somras, då jag förstod att det fanns en teoretisk möjlighet att bli liggande där, närmade sig skräck. Men naturligtvis har man helt andra marginaler på en sommarvandring. Det är inte i närheten lika kallt och det är mycket mera folk i rörelse. Samt att laviner inte existerar på sommaren, förstås.

Och inte var det många år sedan då en kvinnlig vandrare från Fjärran Östern frös ihjäl bara någon kilometer från Kebnekaise fjällstation. Bristande utrustning och orealistisk planering ledde till tragedi fast det bara var september. Exemplen på detta är många.

Med det sagt önskar jag alla, oerfarna som erfarna, en trygg vandring under kommande året 2024.

Gott Nytt År 2024 allihopa!

År 2023 är nästan slut. Om man nu vill stycka upp livet i år, så måste jag ändå säga att denna tidsperiod har varit rätt skonsam för oss personligen.

På djurfronten har det dock varit bekymmer. Jag har tidigare skrivit om dödsfallen hos mina pansarmalar i ett av våra akvarium. Om sista ordet är sagt där återstår att se.

Och vår kära katt Bjässen/Pondus/J har varit dödssjuk i sin astma- det är kanske inte så konstigt då han också är gammal. Hans dagar är räknade och jag hoppas att vi lyckas ta bra beslut om när och hur det är dags att behandla respektive ge upp.

Katten Elli har gjort sitt försvinnandetrick flera gånger, vilket sliter på mina nerver.

Det stora glädjeämnet för i år har naturligtvis varit hunden Nuusku, Tjottes Cloud Nine. Vi hade inte kunnat hitta en trevligare kompis att leva livet med!

Världsläget är bekymmersamt och sorgligt. Men även om det ser ut så att mänskligheten inte lär sig någonting, så säger de som vet att viss utveckling ändå sker. Medvetenheten ökar. Tyvärr är det ofta de dummaste individerna som hörs mest och vars destruktiva handlingar gräver jord under allas våra fötter.

I våras hade jag glädjen att åka till vackra Montreaux i Schweiz. Och några Stockholms/Göteborgsresor i jobbet har jag också hunnit med. Den största reseupplevelsen -ever?- var dock min och Gregers fantastiska vandring Kebnekaise runt. Ett sådant äventyr får man sällan uppleva.

Och att åka till stugan är livets stora guldkant oavsett tid på året.

Den största förändringen för i år är att jag har sagt upp mig och börjat jobba som ”min egen”. Jag kommer att utveckla ämnet vidare, men jag är ännu inte tillräckligt klar i tanken.

Umgänget med familj och vänner står högst upp i listan som vanligt.

Och det viktigaste för nästa år och framtiden är, att jag ska återigen börja leva, medvetet. Livet får inte bara vara en hinderbana där man knappt hinner hämta andan mellan hindren. Jag ska aktivt planera in aktiviteter som jag njuter av. Det behöver inte alls vara några dyra eller avancerade grejer. Det handlar om att tillbringa tid i stugan, fjällvandra när det är säsong, ta en dag på Spa när andan faller på. Besöka Abisko igen, hälsa på vänner, bjuda på fest, laga mat och baka. Och någonstans mitt i alltihop hoppas jag att tankarna finner sin plats, och känslorna också. Meningen med livet är att glädjas, men även känna alla sina känslor, vara tacksam men även sträva mot förbättring. Att dela livet med andra, att hjälpa där det behövs. Att göra sitt arbete väl. Det leder till lärande och utveckling. Så välkommen 2024, du kommer vare sig jag vill eller inte, tidens ström går inte att stoppa. Jag önskar alla mina läsare Gott Nytt År 2024!

Kommentera?

Om kommentärsfältet är öppet så kommer det hundra kommentarer på främmande språk på en halvtimme. Så det blir drygt att rensa och just nu är det stängt. Skicka mail om ni vill nå mig, annars kommer jag och min it-support fixa en bättre lösning till våren.

Strul i akvarium

Man gör ju saker för att lära sig, och mycket är det jag har lärt mig om akvarium under senaste året. Med tanke på all information som nu finns tillgänglig jämfört med tidigare så är det ett mirakel att någon av mina fiskar överlevde längre tid än en vecka när jag hade akvarium sist, dvs på 80-talet.

Överhuvudtaget så är mängden information tillgänglig mycket större nu, kanske på gott och ont, pga internet. Men jag upplever också att kunskapen har vuxit under åren. Tidigare var det bara snack om pH i bästa fall, nitritcykeln nämndes aldrig.

Men fisksjukdomar är naturligtvis inget man vill lära sig om genom egen erfarenhet. Jag har trott att det går så bra för mina akvarium pga ”optimala omständigheter”- ha!

Trots att jag gjort allt enligt regelboken har vi i slutet av sommaren-23 drabbats av elände efter elände. Vi som knappt har köpt några nya fiskar under senaste halvåret! Och det värsta är att pålitlig information och hjälp är svåra att hitta, och någon fiskveterinär finns ju knappt att tillgå, gudbevars. Om det nu hade varit så enkelt att vi hade fått ”vita prick”, ja den hade jag ju kunnat medicinera, men vi har drabbats av så mycket mera komplexa problem än så.

Det hela började med att jag köpte några till kardinaltetror i vår 180 l ”Vision”- akvarium. Kanske var tidpunkten augusti fel, vad vet jag. Resultatet var i alla fall massdöd bland kardinaltetror, både nya och gamla. Om det hade samband eller ej vet jag inte, men vi förlorade även ett par äldre pansarmalar och en guramihona i samma veva. Mitt försök till komplettering av pandapansarmalar ledde till att bara 2 av de nya 5 överlevde. Den fina guramin slutade äta, blev svullen om buken och dog till sist. Och eftersom jag redan hade behandlat med Myxazin (bakteriehämmande medicin) ett par omgångar pga tetradöden, kunde jag inte annat göra än hålla tummarna och se tiden an, och lyckligtvis nog slutade dödsfallen där. Nu har vi t om tagit emot en flock kardinal- och neontetror och köpt ett par pandor och trilineatus till, och det verkar gå bra.

Desto sorgligare historia ryms i mitt 120 liters favoritakvarium ”Rio”- ett drömakvarium som alltid har ”skött sig själv”. Blomstrande växtlighet och knappt en alg finns där så skötseln har varit rena nöjet. I detta akvarium har jag mest pansarmalar- sterbai, brochii och aeneus, de senaste av egen uppfödning. Dessa har varit ganska skygga så ett par sterbaier verkar ha fallit bort utan att jag har märkt det, oklart när. Kanske var det där eländet började? Hur som haver, i september hittade vi en död sterbai, och sedan några döda otocinculus (en liten ganska känslig fisk med sugpropp). Det värsta var dock att våra aeneus började bli såriga under buken, en efter en, tills de till sist dog. Det var fruktansvärt att se. Dessa är som sagt vår egen uppfödning och vi har kullsyskon i våra andra akvarium, som mår alldeles utmärkt. Jag behandlade även här med Myxazin, och dödsfallen tycktes ta slut. Men bara häromdagen, efter 2 månaders paus, hittade vi åter en sårig aeneus med svullen buk, och en till tycks ha försvunnit. Mardröm! Jag har inlett behandling med Myxazin igen. Nämnas skall att under denna eländiga höst har vi även fått tillökning i detta kar- från ingenstans har det uppstått 2 nya små diamanttetror i flocken! Yngel om några ska ju vara mycket känsliga mot bakterier, så kanske sitter problemet i sanden i detta akvarium..? Om jag det visste.

Pga att räkor och snäckor inte hörs tåla Myxazin, hade jag redan i augusti flyttat över alla dem som jag förmådde hitta från Vision, till Rio. En neritinasnäcka dog knall fall under den 5 meter långa flytten. Hur som haver, när jag även skulle behandla Rio med Myxazin blev ekvationen värre. Dels kunde jag inte hitta snäckorna, dels är Rio helt full med räkor och räkungar, så jag tänkte låta dem ”brinna inne”. Döm om min förvåning då ALLA snäckor, räkor och räkungar överlevde Myxazin-behandlingen!! De mådde inte ens dåligt. Och räkorna fortsätter föröka sig.

De räk- och snäckvänliga Exit och ESha 2000-mediciner har jag inte mycket gott att säga om, förutom att de är ”snälla”. Jag har provat dem och kan intyga att de har noll effekt. Jag säger som alla andra, Waterlifes mediciner är bäst.

Och den tredje burken då, den lilla 56 liters Eheim? Ja, här har jag ju bara syresten då det skulle vara yngelkar. Men nu har våra pansarmalar slutat producera ägg, av någon anledning. Kvar i det lilla akvariet lever de 7 stycken pyttesmå rasboras, Boraras brigittae, världens minsta fisk. (Som jag valde pga att de inte skulle kunna äta yngel). Jag kan inte installera en riktig pump då de skulle åka i den. Jag kan inte heller flytta dem till något av mina andra akvarium då de skulle bli uppätna! Och som brev på posten pga den onaturliga situation fick då cyanobakterierna (”blågröna alger”) fäste i akvariet… pga dem kunde jag inte heller skaffa bottenlevande fiskar. Efter (kemiska) behandlingen mot cyanon kunde jag i alla fall till sist skaffa 4 stycken fläckiga pansarmalar, så att akvariet blev lite mera levande. Dessa fyra krabater är för övrigt fullständigt flegmatiska.

Och andemeningen i det hela är? Skaffa aldrig ett akvarium! Jag tycker att det är mycket svårt att få hjälp när man drabbas av olika elände. ”Låt fiskarna dö och starta sedan om” har jag hört- oerhört deprimerande. ”De med starkast immunförsvar överlever” är en annan tröst jag hört -naturen ska ha sin gång. Stress utsätter fisken för sjukdomar, men jag fattar inte vad det är som kan vara så illa med mina pansarmalar, ffa aeneus, i Rio. Vattenkvalitet, temperatur, kost- vad mera kan jag göra? Jag tycker mig ha koll på hur man sköter vattenbyten och pumpvård.

Så Greger har fått ta en del av akvarieskötseln, och i alla fall ”screena” innan jag tar en titt, då jag får magsår av att ständigt hitta sjuka eller döda fiskar. Av någon anledning brukar det alltid ändå vara jag som hittar dem… För den som känner sig orolig så kan jag ändå säga att de flesta fiskarna, även i Rio, mår fortfarande helt bra. Så fort jag får ny kunskap så uppdaterar jag. Och jag är naturligtvis ytterst tacksam om någon som har någonting klokt att säga om problematiken skickar mig en kommentar!

När ingen lyssnar

Jag tyckte väldigt mycket om Diamant Salihus första bok, Tills alla dör. Berättarrösten och den grundliga researchen känns igen även i denna, hans andra, bok. Kort och gott screenar Salihu i denna bok genom Sveriges för nuvarande värsta, organiserade brottslighet. Det handlar om vård, mord och omfattande narkotikahandel. Mycket av bokens innehåll bygger på vad Polisen fick reda på när Encrochat (krypterad kommunikation som flitigt användes av kriminella) knäcktes.
”You follow drugs, you get drug addicts and drug dealers.
But you start to follow the money, and you don’t know where the fuck it’s gonna take you.”
Lester Freamon, The Wire
Organiserade brottslighetens tentakler har slingrat sig djupt in i folkhemmets inre. Godtrogna går laglydiga människor (som jag) här, dag ut och dag in, utan att förstå att samhället håller på att ruttna upp inifrån. Säkert vart tionde person man möter på stan har inte helt rent mjöl i påsen. Kurdiska rävens, och många andras, nätverk håller även på att infiltrera domstolar, försäkringskassan och alla andra statliga myndigheter. Rättssäkerheten är allvarligt hotad. Nu tror ni att det har snurrat till för mig, men efter att ha läst boken känns allt plötsligt väldigt självklart. Men det är så skönt att vara naiv!
Stackars arma människor, som orcher från Mordor. De förnedrar sig i mörkret, för egots och den kortsiktiga snabba vinstens skull. Kvar blir bara smuts, hat, död och skam. Det finns inget undantag på den här regeln. Man kan inte tjäna två herrar. Hit hör också det ”oskyldiga festbruket” av narkotika… som vad jag vet florerar fritt i de välbeställda nöjes- och kändiskretsarna, och även bland helt vanliga människor…
Även om Salihus första bok var ännu bättre, så rekommenderar jag även När ingen lyssnar. Boken ger ju en lättläst och välskriven inblick i ett av nutidens allra största samhällsproblem i Sverige.

Utvandrarna

 
Redan när jag för första gången var till Amerika (USA) 2016, tänkte jag på dem som för länge sedan utvandrade dit, vad det var för folk och vad som drev dem. Min egen farbror-Mike (rättare sagt morfars kusin), som gick bort denna höst, gav ytterligare ett ansikte för utvandringen i mitt liv (fast hans släkt var från Finland förstås).
 
Jag hade gett f-n på att läsa i alla fall en bok av Vilhelm Moberg, så jag började med Utvandrarna.
Det här är ingen feel good-bok, om någon skulle tro det. Början av boken, då familjerna lever sitt liv i Ljuder socken, är rentav deprimerande, bortsett från några roliga detaljer.
Det var inte länge sedan som vårt liv var så oerhört grymt. Medans jag idag sörjer döda akvariefiskar och känner ångest när en sjukdom sprider sig bland dem, så hade det för 100 år sedan kunnat gälla mina barn. Inte konstigt att människorna blev lite kärva och hårda den tiden. 
Inställningen mot fattiga, tjänstefolk, kvinnor, krymplingar, barn mm var också många gånger avig och grym. Orättvisorna frodades, (fast måhända gör de det fortfarande.)
Jag ser boken som en oerhört intressant tidsdokument, och initialt tänkte att det räckte som Moberg för min del. Men sedan kom jag till andra halvan av boken, det vill säga resan över det stora havet i briggen Charlotta, och då blev läsningen mera rolig. Såpass intressant faktiskt att jag bestämde mig för att fortsätta med andra delen av serien, Invandrarna…
Mer än max dessa 4 böcker som hör till denna serie tänker jag dock inte läsa av Moberg, där går gränsen. Av tidiga författare är t ex finländaren Aleksis Kivi njutningsfullt humoristisk och Väinö Linnas böcker kan man trots grymheter inte lägga ifrån sig. Jag är inte lika frälst av Moberg, men beskrivningen av utvandringen är verkligen unik.

För freden, inget annat!

”Blunda aldrig för antisemitismen”, skriver lokaltidningens nyhetsredaktör. Säkert en intressant och välskriven text med bra argument, det tvivlar jag inte på. Men jag orkar inte ens läsa.
För mig har det alltid varit mycket irrelevant vem som hatar vem, och varför. Är vi nazister, racister, fascister, det spelar mig mindre roll. Inte ens genom nog så välbyggd och intelligent argumentation kan vi någonsin komma någon vart i svåra komplexa frågor som bygger på hat, misstro och en historia om orätt och ännu mera orätt. Enda sätt att lösa konflikter är ödmjukhetens och fredens väg. Det finns en högljudd minoritet, som förespråkar hat och hämnd. Och några upplysta som är öppna för fredliga lösningar här och nu. Men den stora majoriteten vacklar, eftersom de ännu inte har förstått vad livet går ut på.
Älskar jag och litar jag på en finsk eller svensk nazist som tycker att jag personligen är helt ok? Eller en mobbare i skolan som inte mobbar just mig? Knappast! Jag vill umgås med goda och snälla människor oavsett om de är judar eller araber, svarta eller vita, män eller kvinnor. Eller ryssar eller ukrainare, för eller emot mig och min familj personligen, behövs det fler exempel? Jag är less på kategoriseringen av människor, jag är less på krig och konflikter som aldrig tar slut eftersom det bara är en liten minoritet av människor som är mogna och kloka nog att ”tänka om”.
Om man behandlar varandra med respekt och strävar efter fred, är även en äkta förlåtelse möjlig. Det är inte du och jag, det är vi! Och även om det skulle ta emot är försoning ändå så mycket bättre än evigt hat!
Jag vill inte längre höra talas om olika parter i en konflikt. Jag vill bara umgås med fredens folk. För att de finns. Och om jag är vid behov redo att ställa upp själv? Svaret är ja.
 
 
*Nemam Ghafouri in memoriam❤️*