Jag jagar inte likes!

Har ni hört den där vanliga visan om hur fint och prickfritt allt ser ut på Facebook och Instagram? Hur "alla andra" har det så perfekt. Och så undrar man, ÄR det verkligen så? Och sen kommer man fram till att nej, så är det nog inte. Alla hushåll har dammråttor, leriga skor, smutstvätt och misslyckade bakverk som man inte lägger ut på Insta. Men ändå så kan man inte riktigt släppa det. Den där pressen som äter upp en inifrån när man försöker passa in och leva upp till i alla fall några förväntningar, oklart vems förväntningar dock. Känner ni igen er?
Vet ni vad? Det gör inte jag!
Jag är 41 år och jag kan utan skrupler säga att jag vill gärna fortsätta utvecklas, men jag behöver inte vara perfekt, vad det nu innebär. Jag tror inte att någon människa kan vara perfekt. Jag tycker om när det är välstädat och estetiskt och skulle önska att jag hade ännu lite mera ordning omkring mig. Jag ser upp till dem som kan måla, rita, komponera, pyssla, handarbeta, sköta sin trädgård fint och göra estetiska bakverk, för att dessa saker är jag inte så bra på och hade gärna varit bättre. Men vem är bra på allt?
Å andra sidan, är jag inte heller världsbäst på mitt jobb, eller hästar och ridning, matlagning, eller ens bloggning, och dessa saker tar mycket tid och engagemang av mig och ändå har jag inte blivit så bra som många andra.
Hur många människor finns det inte som har miljoner läsare på sin blogg eller som rider svåra hästar som jag inte ens skulle våga sätta mig upp på och går och vinner alla möjliga ridtävlingar. Programmet Mästerkocken fick mig inse att i köket är jag ändå en nybörjare, och ja, vad gäller mitt jobb så där brädar inte ungdomar mig utan det gör mina äldre kollegor, och jag är inte säker på om jag kommer att nå upp till deras nivå i hela mitt liv.
Men vad ska jag göra?? Ska jag gå under för allt detta? Jag gör ju mitt bästa och det är det jag klarar av. Om Gud finns så måste han ha planerat det så att även jag behövs och har någon funktion, annars hade han väl inte gjort mig. Och om jag nu hade varit sjukskriven och inte haft en endaste hobby, så hade jag ju fortfarande varit jag, och viktig och behövd som mig själv, varför hade jag annars funnits? Vi alla har ett människovärde som är kompromisslöst. Produktivitet är inget mått på människovärde, varför tvivlar vi så ofta på det? Däremot så tror jag fullt och fast på att vi alla mår bra av att ha en sysselsättning.
Jag tycker att det är fascinerande hur man även i bloggvärlden lyckas hitta de likasinnade, och min teori stöds av att jag mött flera bloggvänner på riktigt och lärt känna dem. De jag följer och de som följer mig verkar i stort sett dela mina värderingar. Ytan är inte det viktigaste. Man kan ju inspirera och inspireras av varandra utan att försöka ge en perfekt sken eller att skryta.
Jag orkar faktiskt inte ens läsa om gnället om pressen från Instagram. Den pressen sätter man själv, ingen annan.
 
 
#1 - - Znogge:

Så länge man gör sitt bästa utifrån sin förmåga så tycker jag alltid man har rätt att vara nöjd. Den perfekta människan finns utan alla har vi såväl starka som svaga sidor. Däremot tror jag att vi utvecklas hela livet på olika plan. Erfarenheter läggs till under resans gång...

#2 - - Tove Olberg:

Nu blir det så att du får ett gilla av den grund att jag tycker det är befogat här
Utrop och Punkt. Frågetecken. Tankesträck när jag liks är igång.
En ska vara sig själv och öppen för förändring då utveckling behöver en grundad bas.
Men det kan ta lite tid tills basen är grund nog -,
Din jordade självinsikt berikar/belyser det inre ...

#3 - - Karin på Pettas:

Det perfekta är dött, det lever inte.....
Vem vill vara perfekt för den delen? Det är ju krusidullerna i livet som utvecklar människan och hellre lite skit i knutarna än ett rent helvete

#4 - - Mia:

Jag har vuxit ifrån pressen, om jag nu haft någon. Sedqn skulle jag önska jag vore skickligare inom foto, arbetet, motionerandet m.m....

Pressen i Instagram... ajdå, det har jag inte ens fattat att man ska ha... är mer imponerad av alla skickliga fotografer jag stött på där... ;-)

Visst är vi tillräckligt bra, som vi är! Annars vore det allt tråkigt, jag menar, om alla vore bäst på allt! Hur skulle det kunna gå till?

#5 - - Comsi Comsa:


Håller med dig faktiskt, satt senast idag och funderade på att stänga ner både Facebook och Instagram, eftersom alla är så duktiga så börjar jag känna mig allt tröttare. =(

Kramen ♥

#6 - - Ditte:

Instämmer till fullo! Udrar så varför det s.k. perfekta blir perfekt och för vem och vad.
Vi behövs och vi finns och vi gör vårt bästa. Och våra människovärden sitter inte i en påklistrad fasad eller perfektion.
Vi är de vi är.
Och kanske är vi också lyckliga.

#7 - - Rolf:

Gud finns och visst finns det en mening i varje människas liv även att det är mörkare ibland.
Ha en fin kommande vecka!

#8 - - TantGlad:

Klart ingen är perfekt. Kan inte tänka mig det. Inte jag i alla fall.
Fast jag väljer nog att visa positiva saker......vem blir glad om jag är negativ. Negativa saker sprider ju bara negativt som fastnar på andra människor.

Ha en underbar dag.
Ps.......HATAR måndagar hehe.
Men snart är det fredag hehe.
Kram.

#9 - - The Place To Be:

Jag tycker faktiskt inte att folk "bara" visar upp en perfekt yta. I alla fall inte i mitt flöde. Många delar med sig av jobbiga saker, stökiga hem osv. De som nu visar en perfekt bild av ett hem gör ju det för att inspirera, jag ser de flödena precis som en inredningstidning. Man lägger ju inte upp stökiga bilder i tex inredningstidningar. Nä jag fattar inte heller det där snacket.
Kram Malin

#10 - - Gunnel :

Perfekt är väldigt subjektivt. Det jag anser vara perfekt kanske inte upplevs så av någon annan. Varför måste vi bara framhålla allt som vi tror är bra. Är det inte att tigga beröm? Beröm ska komma spontant och det har inget med perfektion att göra. Alla är bra på något och livet är väl knappast en tävling. Kram

#11 - - N:

Håller verkligen med!

#12 - - Bosse Lidén:

Sociala medier kan handla om mycket jakt, ytlighet och bekräftelse. Jag tycker dock att Blogglandia överglänser Facebook när det gäller positivitet. Sedan finns meddelande på FB som väger upp. Mina gamla fördomar om FB blev besannade ganska snabbt. Ändå har jag haft mycket trevligt där på mitt personliga sätt. Jag jagar aldrig likes. Kör med min egen stil. Kunde i början bli beklämd en stund, när jag la in fina foton och "femtio" tryckte på gilla för att nästa dag då jag la in något seriöst och allvarligt mötas av en handfull gilla och en kommentar från någon medmänniska som brydde sig.
Synd du inte gillar likes. Annars kunde jag skriva att din blogg fyller en trevlig och viktig funktion. Tur jag skrev med osynligt bläck på slutet. Måndagskramar Bosse

#13 - - Monnah:

Amen! Jag använder sociala medier på så olika sätt. Jag har bloggat länge. Först var det ett sätt att hålla kontakt med likasinnade som delade samma fritidsintresse som jag och senare blev det ett sätt att dela min familjs liv med resten av släkten som är stor och utspridd. På Facebook delar jag spännande artiklar, fåniga små videoklipp och så ställer jag djupa frågor som jag ibland får fantastiska svar på av vänner och bekanta som läser mitt flöde. På Instagram beskär jag verkligheten och visar delar av mitt liv i bildform och jag tror inte en sekund på att andra visar sin exakta och hela verklighet. Jag tittar på andras bilder för att känna mig glad och inspirerad och söker inte direkt autenticitet där.

#14 - - Ina:

Word!!! :-)

#15 - - Christina:

Å, det här var ett bra inlägg. Jag pratade så sent som igår med elever om våra ideal och jakten på det perfekta. Det finns någon form av press i samhället men ofta är det nog vi själva som skapar förväntningarna på oss själva.
välstädade hem drömmer vi nog alla om, men vem drömmer om att städa ?

Tack för kloka tankar!
Kramar