Utanförskap

Jag hade ingen bra ungdom.
Jag var vacker men trodde mig vara ful. Jag var smal men trodde mig vara tjock. Om jag hade fina kläder kände jag att de inte passade mig. Jag var duktig i skolan men trodde mig vara dålig. Jag var omtyckt men det såg jag inte. Jag kände skam och skuld precis över allt som jag gjorde och inte gjorde, och dessa minnen är än idag extremt smärtsamma.
Jag hade många goda vänner, och min pojkvän var snäll, klok och snygg. Men ingenting hjälpte, eftersom jag hade förmågan att bara se det jag saknade, inte det jag hade. Jag hade inte livserfarenheten att ta mig ur den onda cirkeln heller. Och jag hade inte någon människa som hade haft klokheten och livserfarenheten och kunnat se mitt tillstånd och kunnat hjälpa mig på rätt spår. Jag var inte otacksam, jag var djupt olycklig och kände mig helt misslyckad.
Tack och lov är jag stark, seg och i slutändan resursrik. Nu, 25 år senare, känns dessa år som en ond dröm. Jag har tagit mig vidare och framåt. Livet skulle nog kunna rubba min mentala hälsa, men så länge jag är vid sinnenas fulla bruk vägrar jag se ner på mig själv. Det har jag helt enkelt redan gjort tillräckligt.
Ibland undrar jag hur många människor som går här i bland oss och känner som jag gjorde förr. Som alltid känner sig vara fel, icke-omtyckta, utanför och någonting förutan. Känslan av utanförskap är bedövande hemsk. Varför duger inte jag? Vad gör jag för fel? Vad har alla andra som inte jag har?
Att höra till och vara omtyckt är nog en av människans mest grundläggande drifter. Det har ju med överlevnad att göra, att inte riskera hamna utanför flocken. Men oftast tror jag att känslan av utanförskap är en ren illusion, som det var även i mitt fall, och att man själv bara har hamnat i fel tankebanor. Alla människor har någonting gott och unikt i sig, och ofta är de själva sista på att se det...
Ödeshjulet snurrar och vi kastas upp och ner av livet. Att hitta sig själv och sitt sanna jag är ett sätt att komma till hjulets mitten, sluta snurra och förankra sig i trygghet. Idag används ordet självkänsla som synonym för det sanna självförtroendet, som kommer inifrån och är oberoende av prestation. Men självkänsla är liksom allt annat en färskvara som måste underhållas hela tiden. Det gäller bara att hitta sina metoder...
Känslan av utanförskap är egentligen just dålig självkänsla, och svaret på varför unga och gamla fixerar sig vid yta och tror sig behöva skönhetsoperationer för att duga. Troligen kan känslan av utanförskap i förlängningen även leda till ondska och alla hemska illdåd som vi ser runt omkring oss.
Men kanske är det möjligt att förändra saker och ting till det bättre. För mig personligen har det definitivt varit värt att leva vidare.
 
 
#1 - - Anonym:

Bra inlägg, jag undrar så vad du idag kan se att andra hade kunnat gjort för dig tidigare?
Jag tror nog de flesta känner sig lite udda mer eller mindre. Kanske beror det på vad vi fått lärt oss om oss själva som barn, saker som helt saknar grund, men följer med en i bagaget in i vuxenlivet?

Kram ❤ Comsi Comsa

Svar: Ja, det är nog så.
Annukka

#2 - - TantGlad:

Jättebra inlägg och jag tror många känner igen sig här. Även jag. Tyckte inte jag dög då jag var yngre, så jag känner igen mig i mycket.
Men man utvecklas "förhoppningsvist" och mognar...blir klokare genom åren.

Ha en fin dag , och du känns äkta som människa med fina egenskaper.
Varm kram till dig

Svar: Tack snälla du! Ja, jag tror att det är rätt så vanligt att känna så. Vore hemskt att fastna i det hela livet.
Annukka

#3 - - Znogge:

Ett mycket bra och tänkvärt inlägg som jag delvis känner igen mig i. Tänk så svårt det ska vara att känna att man duger. Numera har jag hittat mig men då...

Kram

#4 - - Ditte:

Tänkvärt, mycket tänkvärt! Jag känner också igen mig. Att flytta till storstan från "vischan", landet, och passa in var en utmaning. En utmaning som jag så så småningom erövrade. När jag växte upp hade jag nog det mesta, men i kamratgruppen kände jag nog många gånger att jag inte dög, men hemma var det inte så.
Och jag har alltid vetat att jag skulle klara mig från det jag var liten och det är ett dilemma i sig.
Jag kan fortfarande ibland ha svårt för att se allt jag har, men de tankarna går snart över....
Är idag medveten om att "det är jag som faktiskt har huvudrollen i mitt liv." Än så länge...

#5 - - Monnah:

Klokt skrivet, precis som vanligt. Jag tror du är något viktigt på spåret. En av mina bästa vänner från USA sa: "Jag är introvert och orkar inte gå på fester med mycket folk, särskilt inte med många jag inte känner. Om jag inte blir inbjuden känns det ändå hemskt och jag känner mig bortvald, trots att ibland vänner väljer bort att bjuda mig av omsorg till min personlighet". Jag läste någonstans att en universell källa till ångest är att någon ska komma på att man är "fejk" eller inte kan tillräckligt, inte har tillräcklig koll på läget, inte är allt man utgett sig för att vara. Tänk vad tragiskt att vi alla går omkring och tänker så illa om oss själva istället för att klappa oss själva på axeln.

#6 - - Christina:

Klokt och fint inlägg, och tack för att du delar med dig.
Kram

#7 - - Tove Olberg:

Tack för det du skriver om detta! Utanförskap blir med åren ett innanförskap när det går som bäst och lyckan är att kunna finna sig själv - flow i självet ...
Stor kram

Svar: Hur har du det kära farmor? Förutom att livet blir bättre med tiden... det blir det ju!
Annukka

#8 - - Tove Olberg:

Farmor har det så bra .. innanför och utanför :-)

#9 - - Krassligt:

Jag tror tyvärr att det är väldigt många som går genom livet och känner precis så här <3