Vad hästarna har lärt mig

Nu när jag har varit utan häst i tre månader börjar jag inse vilka lärdomar jag har gjort. Även min andra häst, som jag bara hade ett kort tag, lärde mig enormt mycket om hästar och livet.
För det första, om själva djuret hästen. Det är ett levande djur och dess beteende kan inte förutspås alldeles enkelt. Jag och mina medryttare är vana hästmänniskor och min nya häst fick en lugn och i mångas ögon avundsvärd tillvaro på landet som chef över två gamla hästar. Jag kan inte säga att han vantrivdes, dessvärre aktiverades hans gamla olat bockning ändå (som han haft tidigare under likadana omständigheter i ett "gott hem".) Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag hörde att han trivs och sköter sig bra på Skellefteå ridklubb, där han är chef över 50(!) hästar i hagen och stimuleras mentalt till en helt annan grad än här hos oss. Han är en intelligent häst vars hjärna behöver mycket att arbeta med hela tiden. Det var nog också därför han skötte sig perfekt hos Louise Svantes som tävlade honom och hittade på nya spännande saker med honom hela tiden.
 
För det andra, om mig själv. Jag har alltid sett livets motgångar, och inte minst de med hästar, som ett tecken på att jag själv är dålig. Först nyligen har jag förstått att ingenting kunde vara mera fel. Naturligtvis ska man inte söka sig till problem om man absolut inte känner för det. Men faktum är (om vi nu pratar bara om hästar) att även de allra bästa ryttare och hästmänniskor har en massa problem. Allt handlar bara om hur man löser dem. Antingen söker man en lösning och hjälp på ett kreativt sätt eller låter sig knäckas mentalt istället! Det är mycket lättare att vara kreativ om man är positiv, och då är förutsättningen att man inte dömer ut sig själv. Tänk problem, tänk framåt, tänk lösning!
För mig var lösningen till bockningen att sälja hästen omedelbart. Jag är en "tant" utan större äventyrlig ådra och jag insåg att bockningsproblematiken inte var någonting som jag ville bita i överhuvudtaget, så jag lät honom inte ens börja med det. Inte för att jag är så dålig, utan för att jag inte ville det. Jag hade inte tiden eller de optimala förutsättningarna för att lösa det heller.
 
För det tredje. En människa kan vara rädd utan att vara feg. Rädsla är en helt normal skyddsmekanism som har sett till att människan har överlevt som art. Om jag är rädd för t ex hoppning så ska jag inte ha en självtillintetgörande attityd då jag hela tiden tänker på hur värdelös jag är och vad jag "borde" känna eller inte känna. Då måste jag helt enkelt sänka kraven och börja öva på den nivå där rädslan är hanterbar. Med Yade var lösningen pessoabett (då hon lätt blev stark i samband med hoppning) och att sänka hinder och träna i markarbetsgruppen år ut, år in. Inte vet jag hur långt vi kom till sist, men vi kom absolut framåt. Att låta bli hoppning var aldrig ett alternativ för mig som ryttare. Och att gasa runt med en okontrollerbar häst på höga hinder och kanske ramla av hade knappast gjort rädslan bättre.
 
 
Dessa insikter har jag fått genom hästar men de kan tillämpas till allt i livet. Mitt självförtroende har vuxit i och med att jag har insett att jag inte behöver vara perfekt och att det räcker långt att jag gör så gott jag kan. Om jag är rädd så accepterar jag känslan och sänker kraven utan att tvinga mig till någonting som inte alls känns bra. Det är ändå alltid bra att ha ett mål i sikte, oavsett vilket. Världen snurrar inte runt omkring just mig, och även andra människor har problem. Även de duktigaste. Det är när problemen uppstår som vi får visa vad vi går för. You rule!
Kortfattat:
 
 
#1 - - Znogge:

Vilka kloka tankar om rädsla. Visst ska man börja på den nivå där rädslan är hanterbar och arbeta vidare därifrån.

Kram och trevlig alla hjärtans dag <3

#2 - - Anonym:

Vilket underbart rofyllt foto på hästen!
Och din skylt var superbra.

En gång i tiden, när jag skuldbelade mig själv, fick jag lära mig att säga till mig att "i den stunden som var, då gjorde jag mitt bästa".
För så är det.
Tack för dina lärdomsrika tankar. Kram ♥

#3 - - Geddfish:

Det var jag, som råkade bli Anonym ;)

#4 - - TantGlad:

Du skriver som alltid klokt och intressant.

Skickar dig en Alla Hjärtans Kram.

#5 - - Tove Olberg:

Det gläder mig att Skellefteå hästhage är passande!
Här har jag fått lite KBT och tänker att det sämste är inte att falla, det bästa är att resa sig igen - på det sätt som passar individen. Rädslan kan fördrivas med rädsla, men behöver tid på sig och inte utmanas på "liv och död". Rädsla kan vara framgång med insikten. Min tid med hästar var inte till för att helal tiden vara med hästar, men jag kom mig vidare i livet.
Farmorskram :-) snart kommer vecka 12!

#6 - - Mia:

Så sant. Man lär sig av allt som inte dödar, har någon klok sagt och visst stämmer det.

#7 - - Christina:

Klokt skrivet!
Jag brukar säga att problem är till för att övervinnas men även att man ska välja sina strider med omsorg.... Livet är en lång resa av lärande.

Önskar dig en fin söndag!
Kram

#8 - - Ditte:

Vilket vackert foto och jag gissar att det är på Yade. Tycker mig se det.
Ohc den lärdom du fått och utvecklat genom hästarna föfrmedlar du så bra.
Rädsla och feghet är ju inte samma sak och rädslan kan man aktivit arbeta med och påverka. Räddsla är en känsla och fegheten mer en egenskap. Och att jobba med sina rädslor och sänka kraven tror jag är en väldigt framkomlig väg. Man är inte dålig bara därför att...
Jag är numer nöjd med att göra så gott jag kan och ibland räcker inte det och då får jag hitta nya vägar till målet eller acceptera att det är så.
Din bild /skylt var klockren!

Svar: Hästen är Red Excellence, han är fux, Yade var gul och finns på förra inlägget.Du är väl ett bra exempel på en som vågar vad som helst?☺
Annukka

#9 - - Anonym:


Så sant å så klokt.

Hoppas du haft en fin alla hjärtans dag. Kram ❤ Comsi Comsa

#10 - - Gunnel :

Den skylten borde man studera lite då och då.

#11 - - FREEDOMtravel:

Älskar bilden med pilarna! Jag har en tendens att oroa mig för mycket, i förväg, innan jag vet om något kommer att bli ett problem. Väldigt onödigt om man tänker på saken...

#12 - - Krassligt:

Att klara av att sätta nya mål för sig själv som inte är alls så höga som man har haft tidigare kräver stor insikt och är en framgång för sin personliga utveckling anser jag. Det är inte lätt att sänka kraven på sig själv men om man accepterar att det är det man verkligen behöver så tar det inte emot lika hårt och blir i stället en framgång.

Svar: Precis! Och alla lägen är inte jämförbara med varandra. T ex en lätt häst versus svår häst. Eller att man är frisk eller sjuk.
Annukka