Orättvisor

Jag upprepar att det inte är lätt att vara en människa idag. Som om det inte var nog med all ondska. Varje normalt funtad människa måste också vara medveten om hur resurserna är fördelade bland jordens befolkning, och hur våra val påverkar jorden och våra medmänniskor. Men hur mycket kan vi egentligen välja?
Vi som läser denna blogg tilhör världens rikaste procent. Vi lever delvis på bekostnad av dem som är fattiga. Vi kan inte tänka på att de som har det dåligt ställt får skylla på sig själva. Det är bra att människor sporras till arbete och egna initiativ, men det finns gränser hur mycket man kan påverka själv.
Jordens energiresurser ser ut ta ta slut någon gång. Vi är för många, konsumerar för mycket och lever inte i balans med naturen. Resandet, flygandet, våra val kring mat (inte minst kött), konsumtionsvanor och val av produkter gör skillnad.
Då allt detta ändå i slutändan blir moment 22 tycker jag att vår konsumtion borde styras uppifrån av politiska beslut. Till det som i längden gynnar vår jord, naturen och kommande generationer.
Jag finner det egentligen orimligt att vi ska behöva vältra oss i dåligt samvete hela tiden. Det finns ju människor som gjort icke-konsumtion till en livsstil men dessa runtgående dåliga samveten har man sällan roligt med.
Jag har valt att disponera en del av det jag tjänar till välgörande ändamål varje månad, eftersom jag inte tycks ha tid till något personligt engagemang annat än med nära och kära. Dock har jag tänkt mig att på något sätt arbeta volontärt för katter, eftersom jag lider pga hur onda människor behandlar dem.
Jag har också valt att prioritera resandet eftersom jag anser att det är mera värdefullt att bekanta sig med och lära sig förstå främmande människor och kulturer än att spara på flygbränslet.
Ändå känner jag ständig skuld, som jag lindrar med att tänka att någon dag ska jag fara och arbeta med någon allmännyttig organisation såsom Läkare utan gränser, men först måste barnen ha blivit större. Jag försöker även komma ihåg att jag jobbar med att hjälpa människor varje dag, och även om jag förstås får lön för mödan så gör det inte insatsen mindre. Jag vill vara på den goda sidan.
Jag går och sörjer över allt och alla nästan varje dag. Min existentiella ångest har fått sådana proportioner att det är nästan svårt för mig att blogga. Jag vill förmedla glädje och kreativa lösningar på min blogg, inte ångest.
Ska jag tro att den nya generationen kommer att ha lättare att handskas med allt detta? Njaa. Det finns klarsynta och starka ungdomar som ser friskt på saker och ting. Glädjande utveckling sker på många områden. Men lika vilse är mänskligheten idag som den var igår. Yta och prylar regerar överallt, Blogg.se:s förstasida är i regel skrämmande läsning (vad som kan tänkas sälja är deras rättesnöre, inte sanningen eller moraliska värderingar), Kim Kardashian och andra kändisar som endast förmedlar utseende är mångas stora idoler och deras Instagram fylls av följare. Skönhetsoperationer har kommit för att stanna, även bland unga människor. Tydligen duger vi inte som vi är. Så ja, jag misströstar.
Men hur jag än vänder och vrider det så har jag det så himla bra. Och jag lovar att berätta när jag kommit på någon lösning till denna existentiella ångest.
Jag bifogar en bild på skaldjursplatå som vi åt på vår "läderbröllopskryssning". Det kan tilläggas att till min glädje äts ostron inte längre levande utan dödas redan i köket. ☺
 
 

Ondskan

Inte är det lätt att vara människa idag. Hur kan man förbli oberörd av alla illdåd som sker överallt, i stor eller liten skala. Jag tror inte att det gör oss gott att vi får veta "allt", men det finns nog ingen återvändo med dagens teknik.
Så fort ondskan far fram spekuleras det förstås om orsaker. Är det någon radikaliserad islamist som blivit utnyttjad? Är det kanske någon som hatar homosexuella? Djur behandlas illa av djurhatare. Sinnessjukdom kan vara en förklaring till det mesta. Och tänk om någon älskar sin före detta så högt, att man är tvungen att avsluta allas liv då förhållandet tar slut. Eller kan det vara någon som prioriterar sitt land, sin religion, sin familj och sina principer till den grad att han måste ta till massmord.
Jag har gett upp alla förklaringar. Den enda gemensamma nämnaren till dessa människor är, att de endast har fokus på sig själva. Och de hatar sig själva djupt från sina hjärtan.
Kahlil Gibran skriver i Profeten, om gott och ont:
"Om det goda hos er kan jag tala, men inte om det onda.
Ty vad är det onda annat än det goda, plågat av sin egen hunger och törst?
Sannerligen: När det goda hungrar söker det föda även i mörka grottor, och när det törstar dricker det även av skämt vatten."
Således är ondska existentiellt blott det icke-goda, tomhet, skriande brist på livet självt.
Med Andre Brinks ord: "Ty ingenting är en människa så rädd för som den tomma punkten hos sig själv. För den skull är han beredd att döda."
 
 
Om vi nu helt bortser från rädslan att någonting kan hända även mig, eller dessvärre mina nära och kära, och räknar med att det är osannolikt. Är det då möjligt för mig att vara riktigt glad trots att jag vet att så mycket ont pågår runt omkring mig just idag?
Är det en lösning att blunda (nästan, eftersom att tänka på det är outhärdligt) för allt det onda och koncentrera sig på det goda. Kämpa konkret på det godas sida. Och tänka på att det onda hörs och syns mera än det goda. Och att om man blir för deppad så har det onda nästan vunnit. Och att det finns en annan verklighet där bara det goda existerar.
 
 
 
 

Feel bad-bok

Jag har inte läst Jonas Hassen Khemiri förut men då boken Allt jag inte minns vann 2015 Augustipriset och prisades överallt så tänkte jag att det var dags.
Boken sätter fingret på hur vi alla till synes består av skärvor- olika människor kan ha olika uppfattningar (helt motsatta) och lägga fokus på helt olika saker om hur en människa är och vad som egentligen hände. Vad är sanningen? Någonstans djupt inne finns den, men vem förmår fånga den- ingen människa i alla fall.
 
 
Boken handlar om en kille som kör av vägen och dör. Det är mycket möjligt att han gjorde det med avsikt. Författaren intervjuar människor i hans närmaste krets för att få reda på vad som egentligen hände och att skapa en bild om killens personlighet.
Jag har någon gång tänkt göra liknande research om min bästa vän, som ju tog livet av sig. Det har dock stannat på tankens nivå, eftersom jag inte har någon självklar människa att intervjua, och eftersom jag med tiden har gjort en egen syntes av det inträffade som jag kan och vill leva med. Hellre hade jag skrivit en bok om min bästa vän när hon fortfarande var sig själv, men då måste jag mest intervjua mig själv, eftersom jag anser att jag kände henne allra bäst.
Det är inte lätt att vara en människa. Oavsett hur stor kärlek och hur stark vänskap man har med varandra så kommer det jordiska emellan. Det beskriver den här boken riktigt bra.
Men. Huvudpersonerna rör sig i idealistiska vänsterkretsar, allt går snett och alla blir offer. Jag blir bara förtvivlad när jag läser.
Boken gjorde mig inte engagerad eller glad. Den var inte dålig men jag fick inte belöning i form av nya insikter eller berikat känsloliv, mot allt det negativa måendet som den väckte hos mig.
Visa fler inlägg