Djungelbarn

Vilken härlig bok jag råkade komma över just lagom till en semestervecka. En levande berättelse som man längtar efter att få fortsätta läsa, och mycket tankar som föds och växer eftersom; sommarkänslan infinner sig på en gång.
Boken, en sann historia, berättar om en flicka, Sabine, vars föräldrar är missionärer och språkforskare och som bosätter sig i Västra Papua bland fauyfolket (en mycket primitiv stam). Familjens tre barn inklusive Sabine växer upp som djungelbarn.
Vad Sabines föräldrar gör i djungeln eller vad de förkunnar för religion är mindre viktigt för mig. Jag blir tagen av deras mod och starka sociala engagemang som visar sig i många handlingar, stora som små.
För den skull får inte barnen någonting gratis i livet. Sabine växer upp och flyttar till Europa med en våldsam kulturkrock som följd. Hennes väg tillbaka till ett lyckligt liv är lång och går genom djupa avgrunder.
 
 
Boken sätter fingret på det som jag så mycket har grubblat över: Vad är det för fel på vårt västerländska samhälle egentligen? Varför är vi så stressade och olyckliga trots att vi borde ha det så bra?
Människan är skapad för att leva i samklang med naturen. Instinkter som varnar oss för fara, t ex, finns djupt programmerade inuti oss alla, men vi har tappat kontakten med dem. Vårt beroende av klockan (som ju behövs för att samhället ska fungera) gör oss stressade och sjuka.
Vårt kontrollbehov bygger på en illusion, då våra kontrollmöjligheter här i världen är begränsade. Vi kan ju inte styra det mesta, och i synnerhet inte naturen inklusive andra människor. Vårt behov att sätta etiketter och klassificera alla möjliga saker som rätt/fel, bra/dåligt, önskvärt/icke-önskvärt gör oss olyckliga. Vi kan bara börja med oss själva för att det är det enda som vi kan ens lite grann påverka.
Vi människor är skapta för att leva i gemenskap där alla har sin plats. Vi behöver varandra för att överleva, dels rent praktiskt, dels på det mentala planet. Dagens individualism gör oss sjuka. Meningen med ägodelar är inte att vi ska samla på oss dem, utan dela med oss allt vad vi har. Överdriven materialism och samlandet av ägodelar gör att vi kvävs.
Vi strävar inte bara efter materia, utan också efter prestationer. Vi är ute efter bekräftelse. Då detta behov föds, omöjliggörs äkta ödmjukhet. Egot tar över, och helt plötsligt är vi ensamma.
Det är först i större sammanhang som vårt liv får en äkta mening. Dagens problem med utbrändhet är resultat av en strävan efter mål som inte ens existerar på riktigt samt att allt kretsar kring det lilla just precis runtomkring oss. Det är kanske friskt att vi till slut kraschar, att vi inte orkar med lögnen och stressen.
 
Det negativa med primitiva stammar är deras ofta primitiva sätt att lösa problem (läs våld, som kan vara allmänt accepterat), samt gamla destruktiva seder som lever vidare utan att någon får för sig att någonting borde förändras. Utbildning och vetenskap är verkligen inte bara av ondo!
Men det spännande är, att alla människor oavsett kulturella bakgrund verkar lyda under samma universella, mänskliga lagar. Kärlek föder kärlek, hat föder hat och hämnd. Vissa individer är sämre, vissa är bättre, men ett starkt samhälle som leds av kloka starka människor stöttar och leder mot balans.
Rekommenderar boken varmt!
#1 - - Christina:

Visst finns det en del att vara mindre nöjd med i vårt västerländska samhälle, men samtidigt tycker jag att det finns så mycket bra som överväger och som vi kan vara mer nöjda med. Visst är vi stressade, men vi är också engagerade och aktiva. Vi kämpar för sådant som vi tror på och vi kämpar för ett jämlikt samhälle. När det gäller individualism så föredrar jag individualism framför motsatsen - även om en balans alltid är det bästa.

Låter som att boken gjorde ett starkt intryck på dig! Och det är fint med den typen av böcker. Ha nu en underbar sommar!

#2 - - Ditte:

Tack för ett bra boktips. Vill gärna läsa den!
Jag ocr också många gånger funderat i detta med vad vårt västerländska samhälle för med sig. Ja, inte ifråga om materiellt välstånd men annat. Förr fanns ingen stress och då menar jag inte sååå lång tid tillbaka. Jag kan aldrig påminna mig att mina föräldrar sressade när jag var liten eller växte upp. Då fann ju heller inte allergier, (mer än i liten utsträckning) utbrändhet eller magsår och diabetes var inte vanligt.
Visst finns mycket väldigt bra i vårt västerländska samhälle men är människor lyckliga. Jag är inte alls säker på det för jakten på pengar har tagit över så ibland blir tiden knapp att hinna med att leva här och nu. Jag undrar varför så många skyndar sig på eller stressar. Finns ju oftast ingen anledning.
Och den stora frågan är vad vi vill uppnå?
Ibland utesluter inte den ena det andra...

Vet att under de år vi levde i Peking (trots en del luftföroreningar) så var det aldrig stress och ändå jobbade jag mycket.

#3 - - Ina :

Trevligt tips, den kan nog bli något för mig att läsa.

Gällandes dina matinlägg och jag ej kommenterar dessa mer än någon gång är för att jag inte triggar mig själv genom att läsa dom när de dyker upp i flöder. Sov så gott :)

#4 - - Monnah:

Vilket bra boktips och dina reflektioner slår verkligen huvudet på spiken!