Den finaste komplimangen

I Baltimore träffade jag en gammal god vän. Vi pratade om mycket, också om djupa och allvarliga saker. Han sade att finaste komplimangen han någonsin hade hört någon säga om någon annan, var då vår arbetskamrats fru på hans disputationsfest hade hållit ett tal och sagt att det bästa som hänt i hennes liv var att Gud gav henne hennes man.
Jag kan i och för sig bara instämma. Det bästa som hänt i mitt liv är att Gud gav mig Greger, bättre än så säger jag det inte.
Men vad är det finaste som har sagts om mig? Om jag bortser från Gregers komplimanger, och pojkarnas "morsan är OK" så minns jag alltid en alldeles speciell en.
Jag hade nyss flyttat till Sverige, året var 1994 och min svenska var, eeh, really bad. Ändå hade jag även då väldigt mycket tankar och min stackars bästa väninna Agneta Lindberg som numera, vad jag vet, arbetar som ögonläkare i Karlstad, fick många gånger lyssna på mig riktigt länge innan hon kunde räkna ut vart jag ville komma med mina komplexa tankar kombinerade med min dåliga svenska.
Några år efteråt tog jag upp saken med henne och undrade hur hon hade haft så mycket tålamod med mig. Att hon inte hade tagit sina grejer och gått till någon annan som hon kunde prata fritt med i stället för att lyssna på mina språkkråkor timme ut, timme in. "Det gjorde ingenting", konstaterade hon. "Jag tyckte alltid att det var värt mödan att till sist få höra vad du ville komma fram till."
 
 
Det kallar jag kärlek.
#1 - - Mia:

Instämmer i att det var en mycket fin komplimang.

Jag har hamnat i liknande sammanhang några gånger. Haft samtal med någon som endast kan uttrycka sig på knagglig svenska, jag vill verkligen förstå, men det går inte... försökt med engelska... men inte... Jag har inte haft det tålamodet som din väninna, men det har "gjort ont" i mig att inte förstå. Det känns inte bra i mig, men framförallt tror jag det gör än mer ont i den andre...

#2 - - Lena i Wales:

Det var verkligen en fin kommentar!
Funderar verkligen på den finaste kommentar jag fått. Kanske en väninna, som inte längre finns kvar på denna jord, sa att jag var den bästa vän man kan ha, strax innan sin bortgång, vilken jag inte då visste stundade. Hon finns fortfarande ofta med mej.

#3 - - Znogge:

Det var verkligen en varm och fin komplimang!

#4 - - SKRIVDIVAN :

Haha jag blir lite rörd på riktigt. Bland det finaste jag har fått höra om mig själv var kanske inte en komplimang, mn en djup bekräftelse på att jag verkligen var sedd. Det var för några år sen när jag hade en jobb-coach som ville att jag skulle fråga nära och kära vad de tyckte att jag skulle jobba med. Jag hade nyligen bytt liv och umgänge och hade inte några som helst starka band till någon. Men jag hade en barndomsvän som jag umgicks nästan varje dag med i mina första 18 år i livet. Jag tog mod till mig och kontaktade henne trots ingen kontakt de senaste åren. Jag hade inga som helst förväntningar på samtalet men jag ville fullfölja uppgiften och ge det hela en chans. Det hon sa om mig var så oförutsägbart men ändå så mitt i prick och jag är henne evigt tacksam för hennes starka reflektioner. Så rörande hur någon kan se en så glasklart. Hon gav mig inget “tydligt yrke” men hon pekade på kvalitéer som jag hade som barn och som ung tonåring, men som de senare 10 åren hade legat djupt dolt under massa skit. Hon skakade liv i minnen och saker i min personlighet som jag haft föraningar om, men som jag just då inte kunde tyda på egen hand.