Jag är dödlig

På kvällen, när jag redan slumrat till, kan jag vakna mitt i en overklig känsla, då jag förstår att JAG SKA DÖ. Allt kommer riktigt nära mig och medvetandet förvrängs, jag vet inte om det mest liknar panik eller ekstas.
Jag minns mycket väl när jag fick klart för mig att jag är dödlig. Jag var kanske 3 år gammal och saken kom på tal med min mamma. Hon sade att alla dör en dag, och jag frågade om det också gäller mig. Ja, sade hon, men det var så långt borta så det inte var relevant enligt henne och det nöjde jag mig med.
Men åren går så fort. Visserligen har mycket hänt, men jag är ändå redan halvvägs. 40 år till så är jag 82!
Så klart, det händer som händer i livet. Men nu när jag blickar bakåt kan jag se mönster och meningar från ett större perspektiv. Jag kan tycka, med facit i hand, att vissa saker i mitt liv inte kan ha varit en slump. Rätta människor har kommit in i mitt liv vid rätt tidpunkt. Ena saken har lett till den andra. Det har också hänt mirakel i mitt liv.
Jag kom till jorden från ett bättre ställe. Som barn var jag full av glädje, lycka och inspiration. Det tog några år innan jag fullt ut förstod att jag hade kommit till ett annorlunda, mycket sämre ställe. Jag glömde till sist bort mitt hem, mitt riktiga jag och jag slutade tro på det som är sant. Jag vilseleddes, blev cynisk och rädd och tappade tidvis meningen med allt. Jag slutade sakna tillbaka till mitt hem, jag slutade tro på mirakel och på mig själv. En del av det goda har jag återfunnit med åren.
Jag har i allra högsta grad blivit invånare av Jorden. Fast jag fortfarande anser att mitt riktiga hem är någon annanstans, och att det är ett mycket bättre ställe än jorden som inte är något vidare bra plats. Men att lämna jorden känns ändå plötsligt främmande. Döden tar emot!
Jag är rädd för att dö. Att dö för tidigt. I morgon- kanske i en trafikolycka när jag pendlar till jobbet? Hisnande tanke. Men jag är också rädd för att INTE dö. Att bli ensam, dement, sjuk. Att hamna som ett kolli på långvården. Och jag är rädd för att döden ska göra ont, eller väcka ångest eller panik hos mig.
Men den vägen ska vi alla vandra, det hjälps inte annat än att klara av det.
Tiden är en illusion. Plötsligt är jag där. Jag hoppas att jag får vara redo. Jag hoppas att allt går bra, och att jag vågar släppa taget. Jag hoppas att jag snart får träffa min man igen. Alla nära och kära. Och min bästa vän förstås.
Och jag kommer aldrig, aldrig tillbaka hit.
Jag vill aldrig mer vara rädd.
 
 
#1 - - Znogge:

Den känslan hade jag ofta när jag var i tioårsåldern och det var en riktig fasa som jag inte kunde sätta ord på. Inte för att tanken är lättare nu efter hand som åren går...

#2 - - Comsi Comsa:


Så länge vi har glädje av livet så vill vi hänga med tror jag. Blir man alltför sjuk så vill nog de flesta hem, hem till ljuset och där allt det hemliga finns....
Det värsta är inte döden utan att vi förlorar kontrollen om det som varit och det som komma skall. Kanske vi tvingas inse att vi blivit grundlurade av livet som fått oss att tro att vi var så himla viktiga och stod över allt???

Kram ♥

#3 - - Geddfish:

Vilka drömmar och upplevelser ♥
Min man, som blev så sjuk, han blev nyfiken på ljuset.
Min yngsta dotter, hon har fötts till livet tre gånger. Stort allvar.
Jag bestämde mig för att donera, visste att det var en risk, jag kunde dött, men kände det som om jag hoppade bungyjump ut i det okända, och - okej.
Jag skulle ALDRIG vilja sitta sjuk och oförmögen, då ville jag hem till ljuset.
Tack för att du delar. Kram ♥

#4 - - Yvonne:

Djupa tankar!
SVAR:......Tack! Min gamla bil var också en Yaris
Denna nya är mycket mer teknik i!
ha en bra dag
Kram!

#5 - - Mia:

Djupa och sanna tankar som vi nog alla brottas med någon gång i livet. Misstänker att du är inne i en sådan jobbig period just nu.

För mig, 66 år, har det med åren vänts till att jag egentligen inte är rädd för att dö. Mina barn är vuxna, jag har fått vara med om mycket i mitt liv, mycket tråkigt, jobbigt som knäckt mig fullständigt för stunden, men som jag senare har accepterat. Glad för livet och varje år jag får vara frisk och vara en av alla här på jorden. Jag tror många blir mer accepterande i tanken på sin egen död, med åren.

Tack för ett fint inlägg av dig som väcker tankar!

#6 - - Fyrtiotaggare.com:

Tack för berörande inlägg <3

#7 - - Fyrtiotaggare.com:

Tack för berörande inlägg <3

#8 - - Rolf:

Jag har en teori om att vår tid på jorden är ett slags straff utdömt av någon högre makt.Ju dummare vi har varit desto längre tvingas vi befinna oss här.Dock har vi alla fått livstid.
Ditt inlägg berörde verkligen.

Svar: Haha, du har rätt! Jag säger "skola" men ett j-vla straff är det många gånger, verkligen! Det kan bara bli bättre...☺
Annukka

#9 - - Monnah:

Din text fick mig att gråta lite. Jag skickade ett mejl. Hoppas din helg är fin! ❤️

#10 - - Tove Olberg:

Bra inlägg - om 40 år är farmor 102, vilket jag gärna upplever om jag är någorlunda - vill ju se hur det går ...
Just det du skriver om upplever jag nästan varje kväll - en knapp stund innan sömnen blir skön blir jag klarvaken i börjansömn och medveten om att jag ska ju dö en gång - förr gav det ångest, inte nu längre. Kanske redan i natt?
En kort stund accepterar jag - och somnar gott.
Åldern gör att en släpper taget mer och mer - så ser det ut ... men vet vet?

#11 - - elisabeth:

Tack för att du vågar blogga om detta ämne, som även jag , som du vet grubblar över, har det med att göra att vi båda jobbar inom vården ?
Men i alla fall - TACK

KRAM

#12 - - Ditte:

Jag läste och blev berörd. Minnen kom tillbaka eller snarare fram igen. Just mellan 10 och 13 år hade jag många tankar om döden och vad som skulle hända och jag misste i tonåren ett par goda vänner, en i cancer och en som dränkte sig och frågorna hopade sig. Mina föräldrar var till stort stöd och jag försökte hantera känslan av otillräcklighte tillsammans med dem.
Efter att ha sett min pappa tyna bort i alzheimer under tre år stid, tre våra år för mig, så har jag på nytt tänkt mycket på vad som kan hända. Men å andra sidan har jag också blivit mycket bättre på att ta tillvara dagen för den kommer inte tillbaka.
MIn mamma som var sjuk en vecka innan hon avled, kristallklar och pigg, sa alltid att jag vill "leva", resa, shoppa, ha roligt nu medans jag kan. Och det gjorde hon.
Försöker ta efter det.
Stor kram!