Att bara vara

Mitt liv har varit så onödigt tungt. I flera års tid har jag levt med konstant stress. Jag har känt mig otillräcklig i de flesta avseenden. Ändå har jag någonstans insett att så är det nog mer eller mindre för alla.
Jobbet har krävt mycket av mig. Att bli säker där har tagit många år, och fortfarande kan jag känna en viss bävan inför svåra situationer, även om jag vet att jag har klarat dem tidigare.
Jag tror att vändningen för mig ändå kom då jag blev utan häst. Jag blev mindre bunden och fick möjligheten att ta hand om mig själv på ett annat sätt. Jag går såklart miste om den euforiska glädjen med ridsporten, men man kan inte få allt.
Stugan är en fristad- ska vi dit så är det lugnt. Den riktigt stora utmaningen är att lära sig slappna av hemma. I helgen har jag redan tränat, varit social med familj och vänner, städat, handlat och lagat mat, men känner mig ändå på något sätt rastlös. Sorgen över Sisu har dock tillåtit mig att varva ner. Det är omöjligt att prestera någonting då man är riktigt ledsen. Sorgen går före allt annat.
Men det är bra att sysselsätta sig också. Mitt råd med sorgen är att fortsätta precis som vanligt, till den grad det går. Det är bra att komma ut och träffa folk. Livet fortsätter, och tur är väl det.
Det som har drivit mig under hela mitt liv, även i stress, har varit livsglädjen och hungern efter livet. När bränslet stryps åt pga sorg är det lätt att känna sig förlamad.
Det är Valborg och det snöar som aldrig förr. Om det ändå hade varit lika vitt när det är jul!
Jag biter ihop och samlar mig om och om igen, flera gånger varje dag. Sorgen får ha sin tid. Jag lever i nuet och mitt samvete är rent. Jag gör så gott jag kan.
 
 
 

...Han var så mjuk...

...så grät min lilla pojke häromdagen. Och jag förstår honom så väl.
Sisu bodde hos oss sedan han var ett barn, blott 12 veckor, och han var vår allra första katt. Så förlusten av honom känns extra trist, och dessutom på detta onödiga sätt som jag alltid har bävat för! Jag har för mig att han inte var så mycket till vägen då Salomo fanns, men sedan han blev av med sin hjärtevän gav han sig iväg till långa upptäcktsfärd.
Våren har kommit. Det vimlar katter överallt, eller är det bara så att jag ser dem allihopa? Jag vet att det är många som drabbas, katter och deras ägare, av samma tråkiga öde som vi.
Bor man på landet som vi, och dessutom en bit från vägen, så vore det rent vansinne att ha innekatter. Bättre att leva kortare och ett bra kattliv än att bli uttorkad inomhus. Sisu var den typen av katt som aldrig hade varit lycklig som innekatt.
Jag vet också att Sisu alltid saknade Salomo. Han var halv utan honom.
Jag vet att vi inte kunde göra någonting annorlunda. Jag vet att Sisu inte lider. Han lär inte sakna mig heller. Han fick ett bra liv hos oss och var en mycket älskad och uppskattad familjemedlem.
Det är bara vi som har fått en period av vårt liv avbrutet på ett traumatiskt sätt.
Hade vi inte haft lilla fröken Elli nu så hade det varit absolut no-no för en ny katt i detta hus. Jag är mentalt helt utpumpad. Och oron över de kvarvarande katterna- jag vill inte förlora dem också! Jag orkar inte mera.
Men nu när Elli ändå fanns... ja, då kom ju Djurskyddet med en till.
En präktig hemlös kattherre som måste få vara utekatt, Pondus är namnet.
Då jag har legat i helvetes plågor på nätterna har han legat på mig och kurrat, en älskvärd herre. Han har inte förändrat det inträffade och sorgen över Sisu är densamma. Men där det annars hade funnits ett skriande tomrum finns det nu en stor svart vänlig katt. Kanske är det bra.
 
 
See You in heaven one day, boys ❤❤❤
 
 

Sorgen över ett husdjur

För andra gången på en kort tid har livet slagit omkull mig. I morse körde någon ihjäl vår älskade Sisu. Det hade känts lite bättre om han ens hade anmält sig och sett till att katten slapp lida. Tur att det finns andra människor som har hjärtat på rätt ställe.
Sorgen över ett husdjur kan vara precis lika intensiv som sorgen över en människa. Det går inte att jämföra sådana saker. Mina katter är inte till salu för 10 miljoner kronor, jag ljuger inte.
Vissa människor har svårt att komma vidare efter förlusten av ett husdjur då de skäms för att sörja över ett djur så intensivt, och vågar inte prata om sorgen med någon. Jag kan säga att jag inte har det problemet.
Sisu ska inte vila i frid. Han vilar inte. Han har mött Salomo i evigheten, hans allra bästa vän som han alltid saknade. De är fullt sysselsatta på kattvis.
Kvar sitter förstörda matte och husse, och barn som jag har dåligt samvete för. Är det verkligen rimligt att utsätta mina barn för en sådan här intensiv smärta upprepade gånger?? Till sist är själen bara ett enda blödande sår.
Kvar sitter också en förvirrad och ledsen kattflicka, hon som skulle vara Sisus nya kompis. Och hur länge får hon leva?
Med den här omsättningen hos oss kommer Djurskyddet i Umeå inte ha några problem att ha ruljans på sina katter. Hade vi inte haft lilla Elli nu så hade jag sagt nej till alla katter. Glädjen är stor men det är smärtan också.
Nu måste jag våga lägga mig. Jag är så rädd för att minnas det hemska igen då jag vaknar.
 
 
Visa fler inlägg