timeoftiger.se - Att bara vara

Att bara vara

Mitt liv har varit så onödigt tungt. I flera års tid har jag levt med konstant stress. Jag har känt mig otillräcklig i de flesta avseenden. Ändå har jag någonstans insett att så är det nog mer eller mindre för alla.
Jobbet har krävt mycket av mig. Att bli säker där har tagit många år, och fortfarande kan jag känna en viss bävan inför svåra situationer, även om jag vet att jag har klarat dem tidigare.
Jag tror att vändningen för mig ändå kom då jag blev utan häst. Jag blev mindre bunden och fick möjligheten att ta hand om mig själv på ett annat sätt. Jag går såklart miste om den euforiska glädjen med ridsporten, men man kan inte få allt.
Stugan är en fristad- ska vi dit så är det lugnt. Den riktigt stora utmaningen är att lära sig slappna av hemma. I helgen har jag redan tränat, varit social med familj och vänner, städat, handlat och lagat mat, men känner mig ändå på något sätt rastlös. Sorgen över Sisu har dock tillåtit mig att varva ner. Det är omöjligt att prestera någonting då man är riktigt ledsen. Sorgen går före allt annat.
Men det är bra att sysselsätta sig också. Mitt råd med sorgen är att fortsätta precis som vanligt, till den grad det går. Det är bra att komma ut och träffa folk. Livet fortsätter, och tur är väl det.
Det som har drivit mig under hela mitt liv, även i stress, har varit livsglädjen och hungern efter livet. När bränslet stryps åt pga sorg är det lätt att känna sig förlamad.
Det är Valborg och det snöar som aldrig förr. Om det ändå hade varit lika vitt när det är jul!
Jag biter ihop och samlar mig om och om igen, flera gånger varje dag. Sorgen får ha sin tid. Jag lever i nuet och mitt samvete är rent. Jag gör så gott jag kan.
 
 
 
#1 - - Christina:

Var sak har sin tid. Sorgen måste få ta sin tid, men den får inte ta över..Vi har bara ett liv och det går inte i repris.

Önskar dig en lugn och fin valborg tillsammans med nära och kära!

#2 - - elisabeth:

En fantastisk person är du som jag har fått lära känna och vill nu skicka en varm kram till , vi ses !

#3 - - Karin Eklund:

Jag känner igen det där med stressen, dels hos mig, tidigare och också hos min dotter, nu. Vi ställer så stora krav på oss själva tror jag. Det måste till något drastiskt för att man ska inse att livet är viktigt att leva lite lugnare. Man är sällan i nuet när man har så många måsten att klara av. Ett vanligt dilemma i tiden, dessvärre.
Hoppas du har kunnat varva ner lite grann och lyckats njuta av helgen tillsammans med familjen.

#4 - - Mia:

"Du gör så gott du kan" och det är gott nog.

Jag önskar att du så småningom ska må allt bättre. Det är du verkligen värd. En varm medkännandekram från mig.

#5 - - Ditte:

Visst måste sorgen få ta sin tid, nog så viktigt. Rastlösheten känner jag igen och man sörjer ju inte mindre för att man försöker leva livet här och nu. Sorgen finns ju där hela tiden.
Skönt med stugan där du verkligen kan koppla av.
Stor kram och många tankar från mig.

#6 - - Tove Olberg:

Till frukosten i dag så tänkte jag på dig. Så lämpligt att läsa dina inlägg nu tänkte jag. Du skriver om sorgen efter katterna på ett fint sätt och du får fram det svåra. En tår fäll ner för min kind då jag läste om din lilla pojke som jag ju känner lite grann, från när jag var nere hos er! "Han var ju så mjuk"
Flera sorger på varann, efter djur och människor öppnar ofta nya möten med sig själv, ett möte i det inre och insikterna vaknar upp till ytan. Att möta och ta upp en inre dialog om vad livet har varit hitintills, känna på känslorna, drivet som finns i att ta sig vidare, kolla in rastlösheten och se över det hela. Samma driv är det som tar oss upp igen. På sikt är inga tillkortakommanden eller oroar förgäves, de bygger en vidare, men tid tar det att hitta sin väg till sin tid bara vara och finna sig här och nu. Du är på väg min vän!
Hoppas verkligen se dig här tills den 3 juni. Ditte och Elaine kommer den 1:a och stannar tills 5:e. Kom vilken dag du vill och kan, kanske vill du vara med på sista urvalsprocessen :-) sängplats finns och du stannar så länge du vill!
Farmorskram




Svar: Tack, alla tröstande ord är välkomna! Jag kommer till pingsten.
Annukka

#7 - - Monnah:

Kära Annukka! Jag har haft fullt upp med livet den senaste tiden och har inte varit här inne och läst. Jag beklagar sorgen... Jag har inget finare att säga än att jag är glad att ni fick älska Sisu och Salomo. "Hellre älskar jag och förlorar än att inte få älska alls"
Jag önskar dig kärlek, styrka och livsglädje trots det tunga i ditt liv. Sedan Far dog i februari har jag mött sidor hos mig själv som både gör ont och gör mig hel. Sorg är något av det svåraste vi människor har att hantera...
Jag skickar en varm kram och önskar att solen värmer dig idag.