Girl Squad?

Även om jag tycker mig ha haft bra möjligheter att förverkliga mig själv i detta liv trots, eller på grund av, att jag är kvinna, så är jag ju fullt medveten om att för 100 år sedan fanns det större skillnader mellan kvinnors och mäns liv, och att även idag är Sverige en föregångare vad gäller jämställdhet. På många ställen i världen har kvinnor helt enkelt mycket sämre livsvillkor än männen, och den enda trösten för dem är väl att de inte är ensamma.

I västvärlden har man under senaste åren börjat prata om fenomen girl squad. Det betyder ett tjejgäng, i ordets positiv mening. Med andra ord så har tjejerna sökt sig från den klassiska bästis-tvåsamheten till större grupper. I gänget stöttar och boostar man varandra, och skulle man nu träffa någon illasinnad man, eller annan kvinna för den delen, så är det inte så lätt att köra över flera tjejer som det är att köra över en.

En mycket bra utveckling, anser jag. Och ett positivt gemenskap är inte heller uteslutande gentemot andra. Många av kvinnoproblemen som feministerna beskriver idag skulle faktiskt lätt kunna avhjälpas om tjejerna stöttade varandra och inte var så förbaskat avundsjuka och präglade av jantelagen när det gäller varandra. Om tjejer/kvinnor är eniga är mansgrisarna chanslösa.

Jag känner många fantastiska kvinnor som jag beundrar och tillönskar allt gott. En del av dem är dessutom mina riktiga vänner, och det är inte lite att jag säger så. Med dem kan jag vara mig själv och säga vad jag tycker, och detsamma gäller dem. En del av dem som jag kallar för vänner är tyvärr egentligen inte det, eftersom jag inte litar på dem ändå. Jag känner stingen av missunnsamhet eller vädrar skitsnack, och då får det helt enkelt vara och stanna på den nivå där det är. Det skadar mig inte idag.

Jag vet vad avundsjuka är, eftersom det var någonting som man då och då fick brottas med när man var barn och ungdom. Idag har jag dock förstått att två människors liv inte kan jämföras med varandra på något sätt och därför är det lika bra att uppskatta sitt eget liv och känna tacksamhet för det man har. Om morgondagen vet ingen av oss så mycket ändå.

Genom bloggen har jag fått några äldre väninnor, och det tycker jag är så oerhört befriande att känna deras (er) reservationlösa välvilja mot en yngre "kollega"=kvinna. Så vill jag också förbli när jag åldras, fri från bitterhet, utan onödigt jämförande, full av tacksamhet, generös med min välvilja och kärlek. Förståelse byggd på visdom snarare än dömande och skitsnack.

Tack till mina egna Girl Squads!

 

 

 

 

Sol, vind och vatten

Jag slutar inte fascineras av fjällen. Ljuset- hur det skiftar mellan olika ytterligheter. Det som ena stunden är soligt och glittrande ljust kan i andra stunden bli mörkare än mörkt. Ljuset kan vara allt mellan vitt, blått, rosa, grönt eller blått. Ofta är det helt omöjligt att avgöra var fjällets övre gräns går. Vad är himmel, vad är moln och vad är fjäll?
Min "styvdotters" man, en amerikan, är fotograf och filmare. Jag skulle verkligen önska att vi kunde ta honom till fjällen. Vilken eldorado för en fotograf!
 
 
 
 
Uppe på fjället blir det inte enklare. Avstånden är svårbedömbara, men det är lika bra att utgå ifrån att allt är större än det ser ut. Det vill säga, lilla jag är oerhört liten. Nästan obetydligt liten.
Och vädersträcken då- vad är åt vilket håll? Det är lätt att irra bort sig utan kompass. En snöstorm kan blåsa upp på bara någon minut och lika snabbt är både siktet och alla spåren borta.
 
 
 
 
Allt blir så mycket lättare när man har ett landmärke, såsom älven, att följa. Men man ska ha respekt även för älven, och för varenda liten bäck för den skull.
 
 
Jag vill hålla mig till skoterleden. Jag är en tam människa.
 
 
Elden hör till stugan. Man kan titta på den i timmar.
 
 
Jag har väldig respekt till naturen. Jag utgår alltid från "det värsta", även om vi håller oss i närheten av fjällcentrum och E12-vägen.
Fjällen är ytterligheternas landskap. Allt sker så snabbt. Och ofta blir det så extremt. Stormen viner, solen bränner, regnet dränker, kylan isar- och en människa kan bli så förbaskat lycklig av att vara på fjällen! Oavsett väder!

Enkelhetens lov

Jag och mitt ex, eller snarare han, hade en liten stuga ute i Sorseles vildmark. Området är och förblir vildmark tack vare att det finns inga fjäll där, bara oländig terräng med en massa stenar. Det är med andra ord inte så många människor som vill ha en stuga just där. Således får området ha kvar sin egen charm, medans den vackra fjällvärlden blir hårt expanderad vilket ju inte bara är av godo.
I vår Sorsele-koja fanns vare sig vatten eller el. Den var liten (10 kvm plus ett lågt sovloft), välisolerad och hade en liten kamin. Snabbt varm, långsammare kall. Ibland för varm.
Maten lagades på gasolspisen och vattnet hämtades från näraliggande sjön. Drickvatten hade vi med oss i dunkar. Maten förvarades i en liten jordkällare, vilket gick bra under den kalla årstiden. Om man absolut ville tvätta sig fick man värma vatten och hälla vattnet i ett fat och göra så gott det gick. Utedasset funkade fint men på vägen dit behövdes ofta en ficklampa. Björn har observerats i omedelbar närhet av stugan ett flertal gånger.
Det fanns inget naturligt ställe att t ex läsa eller handarbeta. Antingen så skulle man sitta raklång på en stol eller ligga på sin madrass uppe på loftet. Den tiden hade jag bra närsyn men i brist på elektricitet fanns ju ingen läslampa heller. Inredningen var dock noga genomtänkt pga brist på plats.
Att vara på stugan byggde alltså på att man huvudsakligen sysselsatte sig utomhus, annars blev det långtråkigt.
Mobiltäckningen i området var åtminstone den tiden så gott som obefintlig. När stormen härjade ute fick vi leka fingerlekar för att hålla barnen i skinnet. Ofta berättade vi också historier, saker som hänt i släkten, och även spökhistorier. Kvällens höjdpunkt var att lyssna på radioprogrammet Karlavagnen från den lilla batteridrivna radion. När de levande ljusen släcktes var det godnatt. Oerhört befriande- jag förstår verkligen att människor förr i tiden inte hade sömnbesvär i samma omfattning som nu!
På vårkvällarna hörde vi pärlugglan, och räven skrek. När vi for iväg med skotern på morgonen, kunde jag förnimma hur de sista av skogens småknytt skyndade sig till sina hem. Natten är deras tid, och på dagen sover de.
 
På vår Hemavan-stuga är livet i många avseenden mycket lättare. Det är ju självklart att el och vatten underlättar tillvaron. Möjligheterna till alla sorters aktiviteter ökar drastiskt. Ändå gäller det att vara på sin vakt, så att man kan släppa på kraven och inte förvänta sig att livet och standarden ska vara som hemma. Om man spillde lite mjölk på golvet i Sorsele-stugan, märkte man det inte ens i brist på ljus. Och gjorde man det, så torkade man bort den helt enkelt med lite hushållspapper, eller, hör och häpna, med strumpan. Det var inte realistiskt att skura hela golvet för ett sådant litet missöde. Bordet torkades samtidigt då man diskade, då disktrasan var blöt och varm.
Gång på gång märkte jag hur några dagar på den lilla asketiska kojan gjorde att jag totalt lugnade ner mig och kunde släppa all stress.
Den effekten vill jag också ha av min nuvarande stuga. Inga större planer, bara vara, så att de dagliga vanliga sysslor räcker som livsinnehåll. Om jag vaknar mitt i natten (vilket ibland händer) försöker jag lyssna på vad vinden har att säga till mig. Det är en bra början.
 
 
 
Visa fler inlägg