Glädjeämnen

Hårt jobb kräver hårda nöjen. Dessa tider då jag gör inget annat än jobbar, och skippar sömnen, har jag verkligen försökt fokusera på det positiva.
Vänner och goda relationer, bästa arbetskamrater, människor som tycker om mig och försöker förstå fast jag inte är på topp.
En vår som man anar i luften, det där ljuset. En lugn morgon efter jobbnatt. Frukost med bara med mig själv och dagstidningen. Solrum och yoga på mitt kära gym. Tid hos frissan. En lyxig damtidning. En bra bok, ja faktiskt, just nu har jag en bra under arbetet. Några nya snygga kläder på g, rea på nätbutiken Country-Dreams kan jag tipsa om... En middag med ett glas rött vin och koncert med min man. En stund i bastun någon kväll.
Och en ny liten katt, Elli får hon heta. Jag gråter över Salomo varje dag, stora salta tårar, det hjälps inte. Men Sisu blev så olycklig och rastlös efter Salomos bortgång att vi skyndade oss lite.
Det är länge sedan jag har blivit så reservationslöst positivt, -hjärtligt- bemött och uppskattad av någon som denna lilla kattjej. Hon är en sann människovän, nästan som en hund kommer hon springande och överlycklig så fort man kommer innanför dörren. Det går också rätt så bra för henne och Sisu så jag räknar med att hon har kommit för att stanna.
 
 
Vad annat positivt kan jag komma på- det här räcker väl ganska långt? Jag har väldigt lite planer för framtiden och koncentrerar på att överleva här och nu. Mitt nästa mål är dock att resa till stugan under våren. Det ser jag fram emot!

Ljuset

Bara häromdagen såg jag Ljuset igen. Det är på väg!
 
 
 
 
 
 
Det är dock knappast någon större tröst. Världen är full av elände, nära och fjärran.
Och en liten katt ser aldrig våren komma i år. En liten katt som jag hade tagit mig an och det var min uppgift att skydda honom och se till att det inte hände honom något ont. Det misslyckades jag med. Inga konstruktiva tankar, jag vet, men jag tycker att det är som ett hån vad allt (tråkigt) han har varit med om och klarat av i sitt korta liv och sen ska han gå bort här hos oss på det här viset, trots full veterinärvård dessutom.
Jag har läst att skuld är en vanlig följeslagare till djurägare som mist sitt djur, och fast jag försöker tänka att det leder ingen vart, och att jag gjorde så gott jag kunde, och att jag inte har befogenheter att bestämma över liv och död, så hjälper det inte fullt ut. Jag har svårt att acceptera det som hänt, det hade känts nonchalant.
Men han fick ett kärleksfullt hem hos oss, den saken har jag inte skuldkänslor med.
Som jag skrivit tidigare, så har jag redan för några månader sedan fått lägga ner det mesta som har med livet att göra. Jag har slutat laga mat, baka, blogga och läsa andras bloggar. Min energi räcker just såpass till att ta hand om familjen, arbeta och sova när jag får.
Jag har dock försökt fortsätta träna, även om sorgen över katten gjorde även det omöjligt ett tag. Igår provade jag en för mig ny träningsform, Barre Move. Det var tungt och ganska kul! Insikten är att hur mycket jag än tränar så går det ganska lätt och fort att hitta den tunga/ rentav omöjliga nivån för mig i alla grenar... Jag får fortfarande vara glad om jag orkar med en enda armhävning...
Visa fler inlägg