Hur vill vi ha det?

Ingen kan väl påstå emot om jag säger att världen känns som en något ond och osäker plats just nu. Javisst, det finns mycket gott också, det vet jag, men på bara några år har det skett förändring till det sämre. Samtidigt är det kanske bara som det ser ut. Ondskan har funnits i alla tider och människan har knappast förändrats. Det går bara lite upp och ner.
Dessa tider känns det dock viktigt för mig att själv försöka göra någonting, om än litet, konkret, för att bidra till det goda. En sista förtvivlad handling innan den slutliga undergången, som bevisar på vilken sida jag står.
Rena ondskan är svår att konfrontera och bekämpa direkt. Ondskan får ju sin bränsle av uppmärksamhet, och krig vill ondskan ha. Det sägs ju att det stora problemet i världen inte är just de ondaste ondingar, utan alla de som tyst accepterar och ser på.
Människan är plågsamt omedveten, trots att tusentals år har gått. Fortfarande lever många av oss i illusion att vi kan separera oss från varandra. Om grannen lider är det inte mitt problem, liksom. Mitt och ditt. Först mitt. Men det funkar inte så.
Kraven på "rättvisa" (där vi själva agerar som regelsättare) är stora. Men hur jävla rättvist är allt det här egentligen? Finns det en enda sak här i världen som är garanterat rättvis, förutom att vi alla ska dö.
Jag är med på en tipsgrupp på Facebook där man i veckan hade en diskussion vad man får stoppa i varandras soptunna. En del tyckte att det var ok med en hundbajspåse, en del tyckte att gränsen gick vid ett glasspapper. Men det fanns också många personer som inte ens tillät ett litet pappersskräp i sin soptunna utan ansåg att vederbörande får snällt bära den med sig hem...
Mot bakgrund av alla hemska terrordåd där människor ändå ställer upp för varandra, hjälper okända med sitt liv som insats, och då behovet av medmänsklighet framträder större en någonsin, är det onekligen rätt dräpande med dessa småaktiga kommentarer och världsbilder.
Man suger åt sig andras hjältedåd på Aftonbladet, om hur okända hjälper varandra t ex när terrorn slår till. Men själv är man så mån om sin soptunna att ingen förbipasserande får stoppa dit ett litet skräp.
Jag antar att vi kommer att sitta i vår sandlåda så länge som vi förtjänar det. Vi kommer att leva som om vi aldrig ska dö och vi kommer att dö utan att någonsin ha levat.
 
 
 
 
#1 - - Tove Olberg:

Satt i proportion till varann så kan en undra - vi är inte precis så enkla i våra framtoningar - det paradoxala gör sig gällande då vi har så många nivåer på våra beteenden och det vi ska förhålla oss till. Visst har det blivit sämre - men det kan vara som det ser ut eftersom vi så ofta får i oss all fanskap då vi är så i uppdaterade av media. Om vi inte haft all rapportering vore det ju inte heller bra. Däremot kan jag stänga av när jag fått nog - det betyder ju inte att jag inte bryr mig.
Intressanta frågor, kampen om det onda och det goda är livets utmaning nu söm förr och inte helt lätt att avgöra hur vi ska ta ställning i om allt.

Svar: Jag vet inte om världen har blivit värre, men kan bara konstatera att om vi inte är redo att börja med oss själva och börja i den lilla skalan i vardagen, så kommer framtiden i alla fall inte se ljusare ut gällande den stora helheten.
Annukka

#2 - - Karin Eklund:

Ingenting är varken svart eller vitt, ont eller gott.
Jag hörde och läste någonstans att det är mindre krig i världen än tidigare, det är bara våra uppkopplingsmöjligheter att vara överallt som "förstorar" eländet.
Förmodligen är det en fas i människans utveckling som pågår. Ur kaos kommer lugn(are).
Det finns dagar som jag bestämmer mig för att bara vara mitt i mitt eget liv utan att snegla på någon annan eller några andras liv. Nej, numera får jag inte dåligt samvete. Det är en nödvändighet för att orka när det verkligen behövs. Vi lever så mycket via Internet och media i dagens läge, blir itutade så oerhört mycket, tyvärr, tråkiga saker. Tänk om man istället lyfte fram det trevliga, glada som också finns i vår vardag. Jag tror att alla skulle bli gladare av det, snällare, givmildare. En bra dominoeffekt. Skulle massmedia och vi med, bestämma oss för att åtminstone hälften av vad som händer runt omkring oss ska vara något som ger oss hopp och tillit till dagen som är, till framtiden. Vi kan själva avgöra vad vi vill lyfta fram och förmedla.
Är vi negativa hela tiden blir vi negativare. Ungefär som att våld föder våld. Det här är ett ämne som man kan prata om hur mycket som helst och ur många vinklar och vrår.
Sedan undrar jag många gånger på varför det är så viktigt att ta ställning i alla avseenden. Det har nästan blivit en tävling att ha rätt åsikt, någonting som någon annan har bestämt att är rätt. Kan man inte låta tiden arbeta lite grann innan man tar ställning. Ibland visar det sig att ingenting är som man har trott att det var. NU ska jag sluta "prata". Märker att jag går igång utan att ha svar på frågan du ställde. Jag tror på att utgå från sig själv och inte titta så mycket på andra. Öppna hjärtat och sinnena istället.

Svar: Media försöker ju lyfta fram det positiva i samband med t ex terrordåd, "Stockholmsandan" kallades det visst i tidningarna då främmande människor hjälpte varandra efter terrordådet. Därför undrar jag varför det behöver bara gå några veckor då man plötsligt är så sniken igen och kan inte tänka sig att en främmande människa kunde stoppa ett litet glasspapper just i MIN soptunna... Kan säga att "Stockholmsandan" lyser med sin frånvaro!
Annukka

#3 - - Ditte:

Väldigt tänkvärt Annukka! Tack!
Jag är ju sedan barnsben uppväxt med att ta ställning och jag gör det ofta, men fastnar ibland i "mitt" .
Jag lyssnade igår på ett äldre sommarprogrmm där en utrikeskorrspondent Therese Christiansson talade och och hon pratade också om detta att var och en lever i sin "bubbla" och mest ser till sig själv. Hon har varit "korre" i bl.a. Afganistan, Syrien, Turkiet, Irk, många länder i Afrikaländer. Ett program med mycket substans och tankar om vad som händer i världen och hur vi förhåller oss till det och den.

#4 - - Znogge:

Mycket tänkvärda ord som fick mig själv att börja fundera över ett och annat...

#5 - - Karin Eklund:

Jag förstår väl hur du tänker och vad du menar Annukka.
Konsekvens och handling är många gånger fagra ord.
Jag såg på rapport igår kväll där Jan Hedin och en kvinnlig journalist debatterade. Mycket belysande om hur det är. Och det är bra att det diskuteras allt detta. Också jag har funderat på att göra ett inlägg om liknande som du har gjort här. Det finns så mycket som behöver luftas och diskuteras. Jag kan inte heller förstå tanken med glasspappret....obegripligt.

#6 - - Monnah:

Jag brukar säga till min vilt debatterande man "Gräv där du står", dvs, ta hand om någon vilsen grannkille som inte riktigt har någon manlig förebild. Jag har insett att folk liksom tycker vad de tycker, det är näst intill omöjligt att få någon att förändra sina åsikter om de inte drabbas av vad-det-nu-är. Så mycket ovänskap det finns mellan familjemedlemmar, ja, rentav krigshets... Detsamma gäller grannar och arbetskamrater, sådär som du beskriver här ovan. Det finns ju så mycket gott också och min räddning blir att fokusera på det goda. När mina tonåringar klagar på hur eländigt de har det (inte alltid, men det förekommer då och då) brukar jag fråga:
Svälter du?
Är du föräldralös?
Är du hemlös?
Är du klädlös?
Är du rådlös?
Det brukar inte direkt hjälpa på en gång. Snarare fnyser de lite och tycker att jag borde tycka lite mer synd om dem... Sedan brukar det komma ett litet leende. :)

Jag önskar att fler kunde "ha lite folkvett", men det är väl för mycket att be om, haha.