Att bli snällare

Som jag tidigare har skrivit, så störs jag över människors småaktighet. Att se på sina medmänniskor genom negativa glasögon. Gamlingar är tröga, vuxna idioter, barn jobbiga och djur allmänt störande. Min soptunna är min, och din är din och gudbevars lägg inte ditt glasspapper i MIN soptunna för då blir jag kränkt.
I stället för att betrakta sin omgivning med positiva och öppna ögon. Redo att ge, även i de fall där man kanske inte får fullt ut tillbaka.
Under mina ljusa stunder vill jag gärna bli en bättre människa, och då är det ju lätt att tänka bra tankar, och helt enkelt bestämma sig att bli snällare.
Tyvärr tror jag dock, att nyckeln till att bli en bättre människa för många av oss ligger någon helt annanstans. Nämligen i att sätta gränser. Den snälla vägen fungerar precis så länge som man är glad och utvilad och människor omkring en samarbetar någorlunda.
Om personlig integritet sviktar och gränserna är oklara, så får man minsann vara en ängel för att klara av detta liv fullskinnad. Hur mycket onödig irritation hade inte undvikits om jag från början hade klargjort bättre hur jag vill bli behandlad och tydligt berättat och visat det för omgivningen.
Ofta räcker bara ett beslut, och man behöver inte orda om saken så mycket mera. Det här tål jag inte. Du har trampat över min gräns. Gör du om det, får du gå. Eller så går jag. Fattar du galoppen, får du stanna kvar. I detta spel finns det inga straff. Bara spelregler.
 
 
Visa fler inlägg