Kampanjer på facebook

Jag måste medge att jag tycker att #metoo blev ganska bra ändå, eftersom många kvinnor, både i Usa, Sverige och Finland och annanstans, kom över tröskeln att våga öppna munnen och fick sagt några välbehövliga sanningar. Och jag har svårt att tro att någon av de män som hängts ut offentligt som värst, har varit oskyldig. Vittnesmålen har varit väldigt många och talat alla för samma sak.
Gemensamt för alla dessa svin, som kan bete sig hur som helst år efter år, decennium efter decennium, är att alla i deras omgivning VET. Men de skyddas av mäktiga krafter. Krafter som drar nytta av sitt agerande. Så fungerar allt här i världen.
Vad gör mig så irriterad med alla dessa facebookuppror är, att samma människor som ojar och ångar på facebook, har sällan inga som helst svårigheter att blunda eller se mellan fingrarna när det väl händer saker i verkligheten, i deras egen omedelbara närhet.
Jag råkar känna till ställen där allt inte går rätt till, men av någon anledning är det ingen eller få som reagerar. En del vågar prata om det tyst, på tu man hand, men de flesta väljer att blunda helt.
För skulle det verkligen kunna vara så att personen X, som vi så väl känner, skulle kunna vara en sexuell trakasserare/mobbare/våldsam typ? Nämen nej, jag har ju faktiskt själv inga problem med hen. Alltså skulle det vara någonting så måste det vara offrets fel. Åtminstone huvudsakligen. Personen X har ju ändå innerst inne så gott hjärta, eller hur...?
Jag tror att vi har så svårt att omvärdera och omprova vår uppfattning om en person som vi känner, att fast många saker pekar tydligt åt ett håll så har man svårt att ta in det.
Men det handlar också om feghet. Man är rädd för sin egen position. Just för att man själv inte har så stora problem med personen ifråga är det betydligt tryggare och bekvämare att välja blunda. Och vissa kan känna sig nästan lite smickrade- att jag inte har problem måste bero på att jag är lite bättre än dig, eller hur.
Men alla vi känner någon som har blivit mobbad i skolan! Varför såg ingen det? Varför reagerade ingen? Varför får deras berättelser legitimitet först nu när de har vuxit upp (och helst blivit kända)?? Samma gäller våld inom familjer! Och vi VET att det finns sexuella trakasserier överallt, hur kan jag vara så säker på att det inte händer i min närhet? Och mobbning på arbetsplatsen är vanligt även i Sverige- hur kan jag vara så säker på att det inte händer framför mina ögon? Det värsta om någon kommer och berättar, är att ingen tar en på allvar.
Jag fortsätter gärna mitt krig i levande liv. Är du min vän behöver du aldrig vara rädd för att jag duckar om det är dags att försvara dig. Det är jag stolt över, och det har jag bevisat många gånger.
Men jag håller gärna lite lägre profil i sociala medier. För att jag sparar mina krafter där de verkligen behövs.
Lek inte med mig. Jag är en tiger.
 
 
 
#1 - - Ditte:

Så kloka tankar och jag stämmer helhjärtat in . Och även jag kämpar för detta som är så otroligt viktigt. Jag är helt med i din armé. Och jag duckar aldrig.

#2 - - Geddfish:

Bra skrivet och rutet! Håller med dig så in i...
Varför säger/sa ingen något?
Håll diskussionen levande. Jag är ingen som använder stora ord, försöker vara en ödmjuk människa, vi har så mycket att tacka för.
By the way, en berörande video i mitt inlägg idag.
Ha en fin dag!

#3 - - elisabeth:

KRAM