Atoklimpen, läs konsten att gå vilse på en fjälltopp

Greger och Alexander byggde bastu för fullt, och söndagen var lång. Vädret var bra, och Atoklimpen hade lockat mig länge. Atoklimpen ligger nära Norges gräns, och det är ett heligt ställe för samerna. Området omkring är en samisk kulturreservat med många offerplatser, gamla gravar med mera. "Ato" betyder "den där"- fjället var så heligt att man inte ens fick nämna den vid ett namn.
 
 
Vandra ensam? Varför inte? Jag sade vart jag skulle och när de kunde vänta mig tillbaka.
Svårigheter att hitta skulle jag inte ha. Klimpen syns på långa vägar. Men OM man tänker efter, ser inte den lite vass ut? Enligt min guidebook var leden röd. Och Dalåive, där jag varit tidigare, var ändå svart.
 
 
Glad i hågen förbi Atostugan och torvkåtan
 
 
 
Och därefter längs den breda vältrampade vägen i björkskogen. Hösten är så vacker!
 
 
Jag läste intresserat om Skuggmannens grav. Jag tänkte kika efter olika tecken på det forna livet när jag väl skulle vara där uppe.
 
 
Det var så fint uppe på kalfjället ovanför trädgränsen.
 
 
Sen såg jag klimpen träda fram från dimmorna. Jag förstod att det var en bit kvar.
 
 
Men jag skulle dit.
 
 
Så fin liten fjällsjö!
 
 
 
Och plötsligt var jag vid klimpen.
 
 
Törs du kika ner?
 
 
Överallt, överallt väntade ett stup. Leden var markerad med orange prickar, men bara ett steg kunde leda en till en ny brant. Det var dimmigt, plötsligt blåste det rejält, och klipporna var halkiga. Och upp skulle jag! Det kändes att det aldrig skulle ta slut. Flera gånger var jag på väg att vända tillbaka. Jag struntade i att jag blev blöt och smutsig om knäna. Jag klättrade längs det kalla sträva berget som en apa, fullkomligt livrädd. Jag kröp, ålade, åkte på rumpan... Jag tror att jag jämrade för mig själv under tiden. 
 
 
Och alltid kom jag till ett nytt stup.
 
 
Väl uppe på det som jag förmodade var toppen, 1006 meter över havet, kunde jag knappt stå upp. Det blåste så hemskt och det var stup åt alla håll. Jag var rädd att jag helt enkelt skulle blåsa ner. I min panik hittade jag knappt toppkistan. Där låg den i sänkan. I toppboken beundrade alla utsikten och den friska vandringen! Ingen nämnde rädsla eller ens lindrigt obehag. (Observera att det är ett stup en bit bort från kistan, där gränsen för klippa går på bilden.)
 
 
Några bilder fick jag taget med darrande händer.
 
 
 
Och ett par selfies. Jag var hela tiden plågsamt medveten om att jag skulle ner, samma väg tillbaka.
 
 
 
Men när jag väl skulle tillbaka ner uppstod panik! Jag hade ingen aning åt vilket håll från toppen jag skulle gå, och jag såg inga orange prickar. På alla håll väntade stupet och jag ville verkligen inte irra mig åt fel håll. Oj Gode Gud, hur skulle jag hitta vägen ner?! Mellan vilka två klippor skulle jag försöka slinka ner? Impulsen fanns att lägga mig i ett hörn bredvid kistan och låta eventuellt kommande vandrare hitta min lealösa kropp där senare.
Som genom ett mirakel såg jag till sist ett litet stenröse och vågade mig ditåt. Om en stund var jag på väg ner, åt rätt håll.
På vägen ner tog jag det lugnt och vågade t om fota lite. Jag såg en fin regnbåge över fjällsjön.
 
 
Jag träffade även andra vandrare på väg upp. Jag hade varit först, men hade ingen aning om att jag hade så mycket folk efter mig. Men någon av de uppgående vandrare som jag mötte erkände för mig att hon också var rädd. Kanske därför att jag sade det först.
 
 
Överraskande fort kom jag ner igen. På vägen ner upplevde jag inte de värsta ställena riktigt lika livshotande som på vägen upp. Det värsta stället slapp jag helt. Jag måste ha tagit lite annan väg?
Väl nere kom jag på att jag inte hade undersökt fjället närmare. Jag hade helt missat bl a offerplatsen! Jag som hade tänkt lämna dit något litet mynt eller dylikt. Skulle jag nu få det heliga bergets och de uråldriga andarnas vrede över mig dessutom?
Kanske inte. Min uppriktiga skräck var vördnad nog. Jag kanske lämnade en liten bit av min själ som offergåva till Atoklimpen. För att ärligt talat tror jag inte att jag någonsin kommer att bli helt återställd efter den här upplevelsen...
 
 
3 kommentarer publicerat i Stugliv
Taggar: Atoklimpen, Fjällen, Fjällvandring, Hemavan
#1 - - Mia:

Vilken underbar och ruskig vandring, Jag tycker mig känna din rädsla in på skinnet. Vara där uppe på toppen, helt ensam och inte veta riktigt var du ska gå ned. Jag som har dåligt lolkalsinne överallt har ingen svårighet att få en liten känsla av det! Väldigt tufft av dig att ge dig iväg på den vandringen ensam. är du van vandrare? Jag promenerar ganska mycket, funderar litet på en vandringsled, litet längre alltså. Men vet inte om jag vågar ge mig på det.

Tack för att du delade med dig! Jag hade aldrig hört talas om Atoklimpen, har läst mer om den på Wikipedia nu.

Svar: Nej, jag är inte alls van vandrare. Alla mina få vandringar finns med på bloggen. Men Atoklimpen var bara en röd led (svart är värst) på 4-5 h. Jag hade inte ens en ryggsäck med mig... Jag hade ju kunnat vända tillbaka, men av någon anledning gjorde jag inte det. Jag rekommenderar fjällvandring till dig! T ex livsvandringen som jag gjorde dagen innan var jättefin och inte alls hemsk. Det talas ingenting om rädsla och höjdskräck i samband med vandring och toppbestigning. Undrar varför. Man måste vara totalt okänslig för höjd om man inte känner obehag på Atoklimpen...
Annukka

#2 - - Monnah:

Makalöst! Vilket underbart landskap! Och vad modig du är!!! Med alla dessa utropstecken önskar jag dig en fin helg.

#3 - - Rolf:

Tigern ligger i täten.Vilket äventyr och riktigt spännande och kul att läsa!