Omringad av corona

Så märkligt allt har blivit på en gång. Plötsligt är det struntsamma vad som händer med väder och vind. Efter sportlovsveckan blev det uppenbart att corona är mitt i bland oss. En osynlig fiende, som kan vara som en vanlig förkylning, men likaväl döda, och då hjälper inte ens intensivvård.
Den minst bekymrade gruppen jag har träffat är faktiskt den sk riskgruppen. Många av våra nära och kära, som tillhör riskgruppen så det "sjunger om det" verkar inte alls rädda. Det verkar som att de tar för givet att de ska klara av sjukdomen, ifall att de blev smittade. Alla dessa äldre och grundsjuka människor som dock upplevs som friska av sig själva och omgivningen, och som gör så mycket nyttiga och bra saker varje dag.
I Finland finns det gamlingar (vars intervjuer jag läst i tidningen) som rentav är kränkta över att de anses tillhöra en riskgrupp. De anser sig vara friskare och snyggare än dagens unga människor. Och skulle de få sjukdomen så tycker de att eftersom de har byggt upp landet så måste de vara prioriterade inom vården i händelse av att det ändå skulle behövas... inget vidare epidemiologiskt tänk här inte... hur ska vi då prioritera dem emellan?
Parallellt med allt detta har vi hemma hos oss en utbyteselev från norra Italien (han har alltså varit hos oss i flera månader), och berättelser från hans familj i Italien gör att man stannar upp. Överfulla sjukhus där alla inte kan få vård. Och många människor som får bra vård men dör ändå. Och de som är ganska unga (under 50 år), och framför allt grundfriska, och dör. Och alla lik som ingen vill ta hand om. 
Det ser tomt ut på gatorna även i Sverige. Mycket är stängt. Kommer vi dit där Italien är nu, jag vet inte! Italien stängde skolorna redan för flera veckor sedan, ändå eskalerar situationen fortfarande. Den italienska kulturen bygger nog mera på att umgås med varandra med middagar och kindpussar, och de har ju betydligt mera folk därnere, turister såväl som lokalbor.
Å andra sidan har corona ploppat upp även här i norra Sverige, och att upptill hälften av oss kan vara asymptomatiska smittbärare gör situationen inte enkel.
Jag som jobbar inom vården träffar sjuka människor hela tiden och inte har jag på mig rymdkläderna jämnt... Jag tvättar och spritar händerna så gott som det går, men visst kan jag få smittan ändå. Jag brukar nysa och hosta lite varje dag, året runt, så att veta när jag är lite sjuk eller frisk är inte helt lätt heller.
Det som kunde göra oss människor lite lugnare nu skulle vara en lindrande medicin mot sjukdomen. Eller ett vaccin såklart! Men dessa verkar vara så långt borta. Hur många månader ska det gå, denna icke-existens kan bli lång?
Min personliga uppfattning är att riskgrupperna måste isolera sig stenhårt nu. När det handlar om liv och död kan man inte lita på någon annan- i synnerhet inte då viruset är så smittsamt och alla av de smittade inte ens uppvisar några symtom.
Vi som inte tillhör en riskgrupp får leva lite försiktigt, vilket ju är en sanning med modifikation- jag jobbar inom vården och tränar på ett gym. Några av oss kommer också att ryka med, men åtminstone kommer vi allihopa då inte att belasta våra sjukhus samtidigt. Det är en stor fördel!
Det som jag undrar över här i Sverige, är offermentaliteten och alla dessa besserwissers som vid varje kris gör sitt bästa för att underminera människors tro till sjukvården och myndigheterna. Nu är ju läget så, att detta är ett nytt virus och att vi inte VET så mycket. Vi kan bara ha olika teorier och göra så gott vi kan, välja mellan pest och kolera från dag till dag. Det är inte en skam att behöva ändra sig.
Det är tacksamt och lätt att vara en besserwissande olyckskorp. Får man rätt så blir man en hjälte. Har man fel, så minns inte någon ens olycksprofetior i efterhand ändå. Nej, det är ingens fel att det är så här illa. Det är inte stadsepidemiologens fel. Alla har vi velat förbygga detta, men det gick inte. Det är inte vår rättighet att allt går som vi har tänkt, och det är inte heller vår rättighet att få leva så länge som vi har tänkt oss...
Någonting att lära sig finns väl i varje kris. Detta huvudlösa springande och konsumerande--- jag tycker faktiskt att det är skönt att det är lite lugnare. En stor del av vården och undersökningar kan vi ta via telefon eller rentav stryka, vilket nu även görs. Klimatet hörs ha förbättrats avsevärt under senaste dagarna... Kanske börjar vi så småningom värdesätta viktigare saker i livet? Jag ser fram emot att höra mina bloggvänners tankar.
 
 
#1 - - Gerd:

Bra tankar! Många människor som har bakomliggande sjukdomar vill gärna se sig som friska och det är väl gott för humöret, man ska vara positiv.

Jag började tänka på detta redan i samband med min utredning som blivande njurdonator. Den var stenhård och jag blev godkänd, det är fem år sen och senaste kontrollen var i höstas och jag var ff i finfint skick. Men vad säger det om idag? Ingen livslång garanti.

Det jag reagerade över, var min svägerska, som har astma, reumatiskt, högt bt mm, som yttrade sig som så att hon självklart skulle donera till sin syster, om det blev aktuellt. Och nu idag? Hon är 74 och tycker att hon är ung och frisk och kan röra sig bland folk.

Jag tar detta på allvar och det är jäkligt trist. Men tror samtidigt att om vi sköter oss, så fixar vi detta.
Jag tror också att vi är bortskämda. Mina föräldrar var födda 1899 och 1908, de var med om två världskrig och jag hörde dem aldrig klaga. Jag har reagerat väldigt över resursslöseriet, då jag är en sparsam person, som tillvaratar allt. Våra barnbarn har nog svårt att förstå dagens situation.
En hoppfull kram!

Svar: Hej och så trevligt att höra av dig! Det är ju bra att många känner sig friska trots högre ålder och bakomliggande sjukdomar. Hälsan är framför allt den egna upplevelsen! Och visst kan många i riskgruppen klara sig galant. Men statistik är statistik. När det handlar om liv och död är det inte lönt att chansa. Vem vet, kanske har vi vaccin eller medicin till hösten. Kram!
Annukka

#2 - - Rolf:

Mycket kloka tankar! Jag var på verkstad med bilen idag och undrade ifall de hade någon corona-policy och blev i det närmaste dumförklarad.Jag bad om att själv få köra in bilen på lyften och såg till att samtliga dörrar tejpades så att ingen kunde gå in i bilen.Många förstår nog inte hur farlig denna smittan är.

Svar: Trevligt att höra av dig! Klokt, och ta hand om dig! Kram
Annukka

#3 - - Rolf:

Jag brukar allt kika in här och njuta av dina välskrivna och intressanta inlägg!