Värdfamilj för utbytesstudent

Under senaste 9 månader har vi varit värdfamilj för en utbytesstudent från Italien. Studenten gick i gymnasiet och kom genom en organisation, STS. Som värdfamilj får man ingen ekonomisk ersättning och förväntas behandla studenten som en familjemedlem. Idéen är att i stället för att resa själv bjuder man världen hem till sig. Det passar ju bra i dessa tider.
När jag var "ung" åkte många finska ungdomar, inklusive min egen bror och även min bästa vän, iväg som utbytesstudenter, ett helt läsår. När min bästa vän kom hem efter 10 månader i Brasilien kunde hon knappt prata finska längre! Lite likadan upplevelse hade jag själv senare, bara efter 3 månader som au pair i Italien.
Det som jag inte hade tänkt på nu, var att tiderna har minst sagt förändrats med den nya tekniken. För det första, man behöver egentligen aldrig ha någon paus från vare sig sitt egna språk eller sitt vanliga umgänge. Att hålla kontakt via nätet är förutom barnsligt lätt, även helt gratis.
Därtill har det tillkommit ett "handikapp" som dagens ungdomar har, nämligen att de aldrig kan ha det lite tråkigt utan att ta fram telefonen. Och när man är i ett främmande land och omkring en pratas det främmande språk, så är det lätt att glida in i telefonens värld, först lite och sedan ännu mera. Jag uppvisade mitt värsta humör bara några gånger under värdfamiljstiden, och jag kan säga att utlösande orsak var nästan alltid telefonen. Visst, mina barn kollar också en hel del i sina telefoner, men jag ser i synnerhet ingen poäng med att åka iväg som utbytesstudent om man likså mest umgås med sin telefon.
Om mina barn åkte iväg som utbytesstudenter, skulle jag strikt varna dem för telefonfipplandet, samt ge rådet att skippa kontakten med kompisarna hemma i möjligaste mån. Vår utbytesstudent var dessutom inte den som hade hemlängtan i första hand, något som jag har hört kan vara ett stort problem för vissa.
Covid-19 rörde till hela situationen. Skolan övergick till distansundervisning, skollunchen och dagliga behovet att åka till stan försvann. Många av våra planer gick inte att genomföra. Vi fick sluta med en del umgänge, inte minst med Gregers och mina föräldrar. Men vi kämpade på med distansundervisningen i hela 2 månader ändå.
 
 
Den viktigaste läxan är alltid vad man lär sig om sig själv.
Vad har jag lärt mig om oss, vår familj, då?
- Jag trodde tidigare att vi är världens mest avslappnade familj gällande regler. Men jag hade fel. Uppenbarligen har vi en hel del oskrivna och outtalade regler! För oss är de självklara, men för en annan helt nya och kanske obegripliga.
- Vi är aktiva. Våra dagar har alltid en struktur och en plan. Planen kan vara att ta det lugnt, men även då ingår någon sorts aktivitet. Vi ser till att vi får frisk luft dagligen, om vi inte är sjuka. Vi har alltid några projekt som också fullföljs.
- Vi är snabba! När vi ska göra någonting så går det från tanke till handling. Vi behöver sällan vänta på varandra, utan allt går som smort. 
- Vi är inte pjåkiga. Vädret och sådana bagateller spelar sällan någon roll. Vi känner inte efter särskilt mycket, det som måste göras det görs också.
- Jag personligen är ett kontrollfreak, och att det är ordning och reda på både saker och aktiviteter är mitt största tillfredsställelse i livet.
 
 
Vad kan vi lära oss då?
Det finns mycket värme i andra kulturer. Man vill och vågar bry sig och lägga sig i. Även med risk att bli avvisad. Kollegialitet- familjen kan vara på både gott och ont men den går ändå före individen. Om man får någonting så det första man gör är att man delar med sig. Man respekterar äldre människor och är jättesnäll mot barn. I synnerhet i nordiska ögon är det mycket älskvärda beteenden.
 
#1 - - Gerd:

Ja, det är stor skillnad på förr och nu. Iom alla tekniska hjälpmedel så är man ju ff kvar i hemlandet på ngt vis.
Jag kommer ihåg när jag som 14åring åkte ensam till Tyskland. Inte hade jag ngn mobil. Hade en lådkamera, men tog tyvärr inte många bilder. Tror jag ringde en gång hem till mamma. Var borta en månad, var hos en familj, skötte mig ganska mkt själv.

Svar: Intressant att höra! Ja, då var ju en månad längre tid än ett år numera, på sätt och vis, iom den nya tekniken.
Timeoftiger

#2 - - Monnah:

Så bra skrivet! Jag hoppas att du delar med dig till organisationen. Själv jobbade jag som kontaktperson till Explorius som ju också handhar utbytesstudenter. Jag har haft några av mina finaste upplevelser med dessa. Sista omgången hände dock något som blev till grus i mitt maskineri och jag sade upp mig.

Kan bara hålla med dig om telefonen och kontakten! Speciellt en flicka hade detta problem, men det blev väl så att telefonen blev hennes snuttefilt när det inte blev bra i skolan för henne. När hon sedan bytte familj och bostadsort blev det helt annorlunda. Hon kom till en familj med småsyskon (ny upplevelse, fantastisk för både henne och familjen som fick en storasyster/hjälpreda) och bodde nära sina klasskompisar. Dessutom bytte hon program och fick ämnen som passade henne mycket bättre.

Det var spännande att läsa om hur ni fick upp ögonen för hur er familj funkar. Så är det ju. Explorius resonerar som så att det är alltid studenten som anpassar sig till familjen (om det inte är helt galet) och det brukar funka bäst om det också blir så i praktiken.

Svar: Hej! Tyvärr kan studenter ha svårigheter att "ändra på sig" om de är väldigt annorlunda i grunden. T ex att lära sig bli snabb eller "praktisk" är lättare sagt än gjort... om jag tog utbytesstudent igen så skulle jag vara väldigt tydligt med telefonen från första början. Jag skulle faktiskt vara övertydlig med det mesta... Var du kontaktperson under tiden i USA?
Timeoftiger

#3 - - Monnah:

Nej, jag har jobbat för Explorius både innan och efter USA. Övertydlighet är jättebra i dessa situationer! ❤️ Men som sagt, snabbhet och att vara praktisk är nog svårt att kräva! 🤔

#4 - - Monnah:

Nej, jag har jobbat för Explorius både innan och efter USA. Övertydlighet är jättebra i dessa situationer! ❤️ Men som sagt, snabbhet och att vara praktisk är nog svårt att kräva! 🤔