Notes from small island

Så har vi pladaskat djupt in i hösten. Regn, rusk och oväder har inte varit någon bristvara denna höst, inte i Norrland i alla fall. Det var vackra gula, orange och rosa löv här ett tag men nu är de ett minne blott.
Mörkret är mer kompakt än någonsin och snön som ligger just nu räknar jag med blir blask inom några dagar (jag hör redan regnet smattra). Vi har t om fått vatten i källaren i höst när det stormade, något som aldrig har hänt förr.
Föga anade vi för ett år sedan hur livet skulle bli! Vi lever, som alltid, historiska tider, och det är verkligen intressant att få vara med om allt detta. Att coronasituationen exploderade igen är jag inte förvånad över, jag höll på att säga att jag visste att det skulle hända, jag var mest överraskad att det hände så sent på hösten.
Vad får man göra och vad är förbjudet? En fråga som är omöjlig att hitta exakta svar på. Många av dem som jag känner och har blivit coronasmittade tillhör den extremt försiktiga skaran, medan många som dagligen träffar mycket folk, inklusive mig själv, går fortfarande smittfria. Men visst förstår man också, att begränsa kontakter är det mest effektiva sättet att bromsa viruset. Jag skriver bromsa, stoppa går det inte.
På jobbet har vi munskydd, något som redan har gett mig ögonlocksinflammation.
Jag behöver inte flera krämpor, då jag nu även har med mig minst 3 månaders inflammation i min högra armbåge. Den kom smygandes från ingenstans, långsamt, och gick inte att hejda. Det gjorde så fruktansvärt ont och engagerade till sist hela underarmen, ja kanske hela armen. Den värsta smärtan kommer från själva leden, och detta brinnande har gjort att jag nu varit nästan utan högerarm hela hösten. Enda förklaringen till eländet är att jag har brutit handleden i denna arm för 23 år sedan. Det har nog blivit någon missmatch. Jag har varit till doktorn, fått akupunktur (bra), tränat i vatten (bra), haft Back in Track-armbågsskydd (bra), tagit tabletter och smort på salva, gjort hemmaövningar (bra), massage (bra), vad gör inte en desperat människa. Jag har försökt på alla sätt att hålla armen i gång men inte överbelasta den. Jag har varit så rädd att den aldrig ska bli bra igen men häromdagen när jag rensade min bil från snö och is med högerarm, med bara måttlig smärta, kände jag ett visst hopp. Det är på väg åt rätt håll. Och jag vill så hemskt gärna fortsätta med vattenträningen trots corona, det är ett medicinskt behov.
Presidentvalet i USA slutade enligt mig på ett bra sätt- varför bryr jag mig? Klimatet och nationellt samarbete kring sjukdom och hälsa (WHO) berör även mig. Och jag är orolig för fascismens återkomst i alla dess former. Mänskligheten verkar återigen ha glömt hur det kan bli...
Julen närmar sig och köphysterin verkar ligga nere. Jag har köpt nästan alla julklappar via internet. Det finns ändå nästan ingenting roligt eller unikt här i Umeå (det får stå för mig).
Då jag har kompletterat min "Konmari-rensning" i höst har jag även gått med på olika grupper kring ämnet, på facebook. Vilken är viktigare, metodens slutmål eller vägen dit? Inte orkar jag hålla på och fundera konmarivis varje dag, resten av mitt liv. Jag har ju rensat, räcker det inte? Jag uppskattar minimalism, köpfritt, spark joy etc, men jag vill inte att dessa begrepp fyller mitt liv heller, i stället för grejerna. Jag ville ju ha tid för annat.
Jag önskar alla bloggvänner en fin fortsatt höst. Vi tar en dag i taget, och vi har det inte så tokigt här i Sverige trots allt.