Vart tar tiden vägen?

Ja, visst finns det risk att man har blivit gammal när man börjar ställa sig sådana frågor.
Men jag har nu gått i 10 år och väntat på att mitt liv ska bli lugnt- förgäves.
Det finns dem som tar hand om skygga katter och sedan börjar katterna komma fram eftersom, när de sitter och ser på tv på kvällarna. Mitt problem är att jag sitter aldrig stilla! Och nej, det är inte därför att jag är så himmelens flitig, utan bara därför att jag inte har tid.
Jag är sällan sjuk, vilket jag förstås är tacksam över, och får liksom aldrig stanna av. Jag skulle behöva "bara vara" i någon dag.
Jag sover (gott), vaknar (trött), skyndar mig till jobbet, jobbar (snabbt), tränar (ordentligt), skyndar mig hem och gör löpande ärenden, för att stupa i säng igen.
Och just när det är slut med skilsmässor, bröllop, flytt, renoveringar, stugköp, resor- ja, då kommer om inte annat långväga gäster, Newbody-försäljningen (jösses vilket jobb!) eller att någon hjärndöd smitare bucklar på min bil på parkeringen och då har man vad man gör igen. Fixa, trixa. Och för att bli helt säker på att aldrig bli sysslolös har jag engagerat mig i hemlösa katter, de tar ju verkligen aldrig slut.
Hela vintern tycks i övrigt ha varit en enda kamp mot naturkrafter. Jag är jättetacksam över den ordentliga vintern vi har fått, men arbetsresorna blir dryga och man måste lägga ner en massa tid på att hålla på med snön på olika sätt.
På vilket sätt kan man spara tid?
-Planera matlagning och veckohandla mat. Och överhuvudtaget planera och strukturera alla praktiska ärenden så gott det går.
-Reducera shopping- ju mera grejer desto mera administration kring dem. Samma gäller all renovering och andra ambitiösa projekt.
-Skära ner även på det som är roligt och tillfredsställande (intressen, resor). Nej, nej, nej!
Vilka är dina tidsbesparningstips?
Jag pratade nyligen med en kollega från Somalien. Han har 7 barn och han sade: "I Afrika är allt så mycket enklare så man kan ha många barn. Här i Sverige är livet lite svårare." Jag ska försöka ta reda på hur man kunde få det lite enklare även här. Under några omständigheter vill jag inte gå runt och vara onödigt stressad.
 
 

En helt vanlig härlig helg!

För det första vill jag säga att jag fortfarande läser era bloggar. Men med åren har min surfplatta blivit segare och segare. Bolglovin fungerar dåligt och jag skickas till de bloggar som jag följer via typ 3-4 mellansteg. Och att lämna en liten kommentar är verkligen en kamp! Jag är inte en robot, nej, många om och men, markera alla bilder med skyltfönster- inte så lätt, det kan faktiskt bil fel! Och sen segar plattan och bilden flyttar på sig och jag klickar fel!
Det är framför allt de som inte har blogg.se, typ blogspot, som jag har svårt att kommentera.
 
 
En hel helg har jag haft för mig, utan några speciella sociala aktiviteter, "bara" med familjen.
För mig är det viktigt att sova. Och att städa- min uppgift är dammtorkning, toa och allmän organisering, läs arbetsledning. Plocka, laga och se till att allt är på rätt plats. Jag vattnar även blommorna.
Jag försöker göra nästa veckans matlista och handla därefter. Ofta ingår även en och annan körning till sportaktiviteter. På helgen tränar jag alltid, ett eller två pass. Jag ser till att ha tid med det, eftersom det gör att jag mår bra på sikt. Det är lite som städning fast i min egen kropp.
Att laga mat och kanske baka gör jag nästan alltid när jag har en hel ledig dag på mig. Tvätta gör jag hela veckan, men också under helgen.
Vi har väldigt mycket snö i år och det är tur att gubben har en traktor. Men i år har jag inte alls lidit av mörkret, snarare tyckt att det är mysigt. Allt tar dock lite längre tid under vinterhalvåret, känns det som.
Denna helg lyckades vi även med bedriften att spela sällskapsspel! Ticket to ride, ett väldigt trevligt spel.
Vad har ni för helgritualer, ni som fortfarande jobbar? Och ni som inte jobbar, ser helgen annorlunda ut för er än resten av veckan?

Kampanjer på facebook

Jag måste medge att jag tycker att #metoo blev ganska bra ändå, eftersom många kvinnor, både i Usa, Sverige och Finland och annanstans, kom över tröskeln att våga öppna munnen och fick sagt några välbehövliga sanningar. Och jag har svårt att tro att någon av de män som hängts ut offentligt som värst, har varit oskyldig. Vittnesmålen har varit väldigt många och talat alla för samma sak.
Gemensamt för alla dessa svin, som kan bete sig hur som helst år efter år, decennium efter decennium, är att alla i deras omgivning VET. Men de skyddas av mäktiga krafter. Krafter som drar nytta av sitt agerande. Så fungerar allt här i världen.
Vad gör mig så irriterad med alla dessa facebookuppror är, att samma människor som ojar och ångar på facebook, har sällan inga som helst svårigheter att blunda eller se mellan fingrarna när det väl händer saker i verkligheten, i deras egen omedelbara närhet.
Jag råkar känna till ställen där allt inte går rätt till, men av någon anledning är det ingen eller få som reagerar. En del vågar prata om det tyst, på tu man hand, men de flesta väljer att blunda helt.
För skulle det verkligen kunna vara så att personen X, som vi så väl känner, skulle kunna vara en sexuell trakasserare/mobbare/våldsam typ? Nämen nej, jag har ju faktiskt själv inga problem med hen. Alltså skulle det vara någonting så måste det vara offrets fel. Åtminstone huvudsakligen. Personen X har ju ändå innerst inne så gott hjärta, eller hur...?
Jag tror att vi har så svårt att omvärdera och omprova vår uppfattning om en person som vi känner, att fast många saker pekar tydligt åt ett håll så har man svårt att ta in det.
Men det handlar också om feghet. Man är rädd för sin egen position. Just för att man själv inte har så stora problem med personen ifråga är det betydligt tryggare och bekvämare att välja blunda. Och vissa kan känna sig nästan lite smickrade- att jag inte har problem måste bero på att jag är lite bättre än dig, eller hur.
Men alla vi känner någon som har blivit mobbad i skolan! Varför såg ingen det? Varför reagerade ingen? Varför får deras berättelser legitimitet först nu när de har vuxit upp (och helst blivit kända)?? Samma gäller våld inom familjer! Och vi VET att det finns sexuella trakasserier överallt, hur kan jag vara så säker på att det inte händer i min närhet? Och mobbning på arbetsplatsen är vanligt även i Sverige- hur kan jag vara så säker på att det inte händer framför mina ögon? Det värsta om någon kommer och berättar, är att ingen tar en på allvar.
Jag fortsätter gärna mitt krig i levande liv. Är du min vän behöver du aldrig vara rädd för att jag duckar om det är dags att försvara dig. Det är jag stolt över, och det har jag bevisat många gånger.
Men jag håller gärna lite lägre profil i sociala medier. För att jag sparar mina krafter där de verkligen behövs.
Lek inte med mig. Jag är en tiger.
 
 
 
Visa fler inlägg