Hur mår jag?

En befogad fråga, inte minst till mig själv. Det glädjer mig att jag kan svara- ganska bra, eftersom jag har fått semester! Sällan i mitt liv har jag haft en lika tuff jobbperiod som under den senaste månaden, och inte minst pga brist på sammanhängande sömn på normala tider.
Men så länge som saker och ting går att avhjälpa med ledighet är i alla fall jag nöjd. Jag ser verkligen fram emot min semester!
 
Under tiden har jag tränat ungefär som vanligt. Jag fick väldigt ont i axlarna av yoga i långa loppet, så jag har nästan helt bytt mot andra träningsformer. Tyvärr är årets sommarschema väldigt nerbantat på mitt gym!
 
Jag har kört lite bantning eftersom jag hade ätit upp mig lite väl mycket. Jag har heligt lovat mig själv att aldrig mera hamna där jag var viktmässigt för två år sedan, av den anledning att jag mår så mycket bättre 10 kg lättare.
 
Jag sörjer fortfarande djupt mina två katter. Nästan dagligen gråter jag, mest när jag är ensam förstås. Men när jag väl gör någonting annat så går det bra, jag kan skratta och vara glad i stunden. Jag har fått oerhört mycket glädje av den nya katten, "Bjässen". Han är nästan alltid hemma och går sällan längre bort än till altanen. Jag har honom i regel vid min sida om jag är hemma. Det är verkligen en ynnest att ha en sådan trogen vän!
 
Vad gäller mitt liv i stort så har jag försökt att alltid göra någonting gott av någonting dåligt, om ens en liten sak. En annan läxa som jag har lärt mig är att vara i nuet på ett helt annat sätt än förut. Dels inte grotta ner mig i det som har varit, och dels inte ta ut saker och ting i förskott. Bara vara här och nu, och göra det så gott jag kan.
 
Jag ser fram emot att under min semester sova, laga mat och baka. I Finland ska jag se de stora segelbåtarna och jag hoppas att vi även hinner med en liten utflykt till stugan. Och som vanligt vill jag dela mitt liv med familj och vänner. Här och nu.
 
 

Det är inte lätt att vara kvinna och gå på fest...

Sonen tog examen häromdagen. Eftersom jag redan på förhand hade tänkt ut en klänning som jag skulle ha, och den passade hyfsat, så var jag glad. I sista stund hittade jag också passande skor, och en kofta som fick duga.
Vanlig smink, ett ögonkast i spegeln, mitt vanliga make-up, men vänta nu. Ögonbrynen, shit, dem hade jag alldeles glömt bort, det var länge sedan de plockades. Och inte hade jag rakat benen heller, tur att jag hade halvlånga leggings.
Sedan kom jag på att fast håret var fint så kunde jag omöjligt ha mitt ordinarie gummisnodd i håret. Var var det fina svarta hårspännet nu igen, senast använde jag den för flera år sedan...
Från det ena till det andra, smycken då! Guld eller silver? Örhängen, halsbandet, ringarna och armbandet i perfekt mix. Pust.
Men vad hade jag för väska då? Det här går inte, helt fel färg och stil, ut med allt. Ingen aftonväska dock, där ryms ju ingenting.
Men hej, på en finare fest borde man väl egentligen ha inneskor? Eller kan jag vara barfota? Ja, men då måste jag nog lacka tånaglarna innan, det gamla spruckna nagellacket ser inget vidare ut.
Det var kallt och regnade, ytterkappa måste man ha, nu ger jag snart upp.
Det sägs att problemet med att renovera ett hus är att blicken alltid fastnar i den mest slitna detaljen av huset och därmed leder den ena åtgärden till den andra och en från början tänkt liten renovering växer och växer, och blir ett allt större projekt.
Det verkar vara samma sak med mig själv. Jag får vara glad att jag inte är kunglig och inte behöver använda hatt i alla fall.
Till studentfesten gick en "kompromiss"- ingalunda perfekt mamma, men åtminstone glad!
 
 
 

Hur vill vi ha det?

Ingen kan väl påstå emot om jag säger att världen känns som en något ond och osäker plats just nu. Javisst, det finns mycket gott också, det vet jag, men på bara några år har det skett förändring till det sämre. Samtidigt är det kanske bara som det ser ut. Ondskan har funnits i alla tider och människan har knappast förändrats. Det går bara lite upp och ner.
Dessa tider känns det dock viktigt för mig att själv försöka göra någonting, om än litet, konkret, för att bidra till det goda. En sista förtvivlad handling innan den slutliga undergången, som bevisar på vilken sida jag står.
Rena ondskan är svår att konfrontera och bekämpa direkt. Ondskan får ju sin bränsle av uppmärksamhet, och krig vill ondskan ha. Det sägs ju att det stora problemet i världen inte är just de ondaste ondingar, utan alla de som tyst accepterar och ser på.
Människan är plågsamt omedveten, trots att tusentals år har gått. Fortfarande lever många av oss i illusion att vi kan separera oss från varandra. Om grannen lider är det inte mitt problem, liksom. Mitt och ditt. Först mitt. Men det funkar inte så.
Kraven på "rättvisa" (där vi själva agerar som regelsättare) är stora. Men hur jävla rättvist är allt det här egentligen? Finns det en enda sak här i världen som är garanterat rättvis, förutom att vi alla ska dö.
Jag är med på en tipsgrupp på Facebook där man i veckan hade en diskussion vad man får stoppa i varandras soptunna. En del tyckte att det var ok med en hundbajspåse, en del tyckte att gränsen gick vid ett glasspapper. Men det fanns också många personer som inte ens tillät ett litet pappersskräp i sin soptunna utan ansåg att vederbörande får snällt bära den med sig hem...
Mot bakgrund av alla hemska terrordåd där människor ändå ställer upp för varandra, hjälper okända med sitt liv som insats, och då behovet av medmänsklighet framträder större en någonsin, är det onekligen rätt dräpande med dessa småaktiga kommentarer och världsbilder.
Man suger åt sig andras hjältedåd på Aftonbladet, om hur okända hjälper varandra t ex när terrorn slår till. Men själv är man så mån om sin soptunna att ingen förbipasserande får stoppa dit ett litet skräp.
Jag antar att vi kommer att sitta i vår sandlåda så länge som vi förtjänar det. Vi kommer att leva som om vi aldrig ska dö och vi kommer att dö utan att någonsin ha levat.
 
 
 
 
Visa fler inlägg