Jag är helt slut

I början på detta år frågade jag mig om det här kommer att bli ett bra år. En befogad fråga. Än så länge kan jag konstatera att det här året inte har varit så trevligt. Det har varit helt enkelt förjävligt.
Börja med att jag har förlorat båda katterna. Vad kan jag göra, ingenting.
Jag är en stark kvinna och människa som är van vid att "fixa" det mesta, men det här fixar jag inte. Katterna är och förblir borta. Ja, förvisso har vi nu två andra katter som är hur fina som helst, men det kan inte ta bort sorgen efter de gamla. Jag måste bara nöja mig att se katter som en sorts "bruksvara" som vi får låna av Gud så länge som han tillåter, och ge dem ett så bra liv som möjligt, så länge det varar. Tack och lov har jag t om medhåll från Djurskyddet, som också anser att inte alla katter är lyckliga som innekatter (och fortsätter ha förtroende och placera sina utekatter hos oss).
Det har hänt andra hemska saker också, som jag inte kan skriva om. Saker som gör att jag mår hur dåligt som helst. Jag känner mig maktlös, men jag kämpar på. Jag gör allt (det lilla) jag kan- frågan är om det räcker.
Och samtidigt måste jag ändå hålla ihop, det är så många människor som behöver mig och på jobbet behövs jag faktiskt också. Inte minst måste jag hålla ihop för min egen skull. Jag kommer aldrig att överleva om jag inte kämpar på.
 
 

Att bara vara

Mitt liv har varit så onödigt tungt. I flera års tid har jag levt med konstant stress. Jag har känt mig otillräcklig i de flesta avseenden. Ändå har jag någonstans insett att så är det nog mer eller mindre för alla.
Jobbet har krävt mycket av mig. Att bli säker där har tagit många år, och fortfarande kan jag känna en viss bävan inför svåra situationer, även om jag vet att jag har klarat dem tidigare.
Jag tror att vändningen för mig ändå kom då jag blev utan häst. Jag blev mindre bunden och fick möjligheten att ta hand om mig själv på ett annat sätt. Jag går såklart miste om den euforiska glädjen med ridsporten, men man kan inte få allt.
Stugan är en fristad- ska vi dit så är det lugnt. Den riktigt stora utmaningen är att lära sig slappna av hemma. I helgen har jag redan tränat, varit social med familj och vänner, städat, handlat och lagat mat, men känner mig ändå på något sätt rastlös. Sorgen över Sisu har dock tillåtit mig att varva ner. Det är omöjligt att prestera någonting då man är riktigt ledsen. Sorgen går före allt annat.
Men det är bra att sysselsätta sig också. Mitt råd med sorgen är att fortsätta precis som vanligt, till den grad det går. Det är bra att komma ut och träffa folk. Livet fortsätter, och tur är väl det.
Det som har drivit mig under hela mitt liv, även i stress, har varit livsglädjen och hungern efter livet. När bränslet stryps åt pga sorg är det lätt att känna sig förlamad.
Det är Valborg och det snöar som aldrig förr. Om det ändå hade varit lika vitt när det är jul!
Jag biter ihop och samlar mig om och om igen, flera gånger varje dag. Sorgen får ha sin tid. Jag lever i nuet och mitt samvete är rent. Jag gör så gott jag kan.
 
 
 

Sorgen över ett husdjur

För andra gången på en kort tid har livet slagit omkull mig. I morse körde någon ihjäl vår älskade Sisu. Det hade känts lite bättre om han ens hade anmält sig och sett till att katten slapp lida. Tur att det finns andra människor som har hjärtat på rätt ställe.
Sorgen över ett husdjur kan vara precis lika intensiv som sorgen över en människa. Det går inte att jämföra sådana saker. Mina katter är inte till salu för 10 miljoner kronor, jag ljuger inte.
Vissa människor har svårt att komma vidare efter förlusten av ett husdjur då de skäms för att sörja över ett djur så intensivt, och vågar inte prata om sorgen med någon. Jag kan säga att jag inte har det problemet.
Sisu ska inte vila i frid. Han vilar inte. Han har mött Salomo i evigheten, hans allra bästa vän som han alltid saknade. De är fullt sysselsatta på kattvis.
Kvar sitter förstörda matte och husse, och barn som jag har dåligt samvete för. Är det verkligen rimligt att utsätta mina barn för en sådan här intensiv smärta upprepade gånger?? Till sist är själen bara ett enda blödande sår.
Kvar sitter också en förvirrad och ledsen kattflicka, hon som skulle vara Sisus nya kompis. Och hur länge får hon leva?
Med den här omsättningen hos oss kommer Djurskyddet i Umeå inte ha några problem att ha ruljans på sina katter. Hade vi inte haft lilla Elli nu så hade jag sagt nej till alla katter. Glädjen är stor men det är smärtan också.
Nu måste jag våga lägga mig. Jag är så rädd för att minnas det hemska igen då jag vaknar.
 
 
Visa fler inlägg