Love Warrior

Är det bara jag som blir misstänksam när det talas om en amerikansk bestseller? Många av dem har jag nämligen fått tvinga mig läsa genom och utbytet har varit noll. Rekommendationer från Oprahs bokklubb i detta fall gjorde mig inte heller övertygad.
Men, men. Oprah hade faktiskt rätt den här gången!
 
 
Bästa boken jag har läst på länge! En självbiografi som berättar om livets smärta, beroende, ätstörningar, att rycka upp sig. Och om nya kriser som livet bjuder på och där det finns bara en lösning att klara sig helskinnad: att lära sig älska sig själv.
Psykoterapi, yoga, meditation, kommunikation med andra. Andning. Sätten är många och den som ärligt söker hon finner till sist.
Jag beundrar författarens förmåga att förklara en människas känslor och försvarsmekanismer ända från molekylnivå till större helheter. Högst begripligt och inte alls långrandigt.
Samtidigt förstår jag hur mycket jag har fått gratis. Visst kan jag också vara vilsen, men jag har alltid haft en stark inre kompass som gjort att jag har automatiskt strävat efter ärliga lösningar och till sist tagit mig dit även om det kan ha tagit tid och många omvägar. Många människor lever nämligen i helt obegripliga lögnaktiga prestationsträsk där de till synes helt har tappat bort sig själva. Men vägen tillbaka är faktiskt öppen för alla.
Jag kan tänka mig att det är lättare för en kvinna att identifiera sig med den här boken, men jag rekommenderar den till båda könen.
 

Omgiven av idioter

Det var få saker i skolan som jag hatade lika mycket som att göra bokrecensioner. Så jag kan undra varför jag idag utsätter mig för detta, helt frivilligt. Konstigt, vad?
Det är svårt att recensera en bok. Inte nog med att man måste helst ha hängt med i boken någorlunda. Man måste också kunna återge det till sina läsare, någorlunga kort, koncist, förståeligt och övergripande så att alla orkar läsa. Men läser ens någon dem??? I värsta fall skriver jag dessa recensioner bara för mig själv. För att plåga mig själv. Lysande. Tala om en idiot.
Idioter talar även denna bok av Thomas Eriksson om. Jag har många idioter runt omkring mig, men det kan ju också vara så att jag inte riktigt har förstått att det kan vara människor som fungerar på ett lite annat sätt än jag själv.
Bokens verktyg är tvådimensionellt, medan verkligheten vad gäller en människa alltid är minst tiodimensionell, mätt med de grövsta måttstocken.
Enligt den här metoden delas människor upp till fyra kategorier- röd, gul, grön, blå. Eller eld, luft, jord, vatten. Eller koleriker, sangviniker, flegmatiker, melankoliker. Name it.
Och visst stämmer kategorierna, även om de flesta av oss innehåller flera färger än bara en.
Instrumentet kan i bästa fall användas som ett verktyg som hjälper mig bättre förstå mina medmänniskor och varför de fungerar som de gör. Samt hur jag kan hantera dem optimalt. Det kan också hjälpa mig att uppnå ökad självkännedom och bli observant på de punkter där jag kan bli missförstådd.
Bäst nytta av boken får man kanske i arbetslivet, där man inte kan välja människor omkring sig på samma sätt som i privata kretsar. Intressant hur som helst, dock inte helt nytt för mig.
 
 

Slag

Min vän, ja, min vän, har skrivit en bok! Och den har fått riktigt bra recensioner. Och här kommer en bra recension till.
 
 
Boken är kort men full av innehåll. Texten är prosa som påminner mig om Toni Morrison.
Fikirte och hennes far är flyktingar från Etiopien med var sitt bagage. Kanske är faderns bagage ännu tyngre? Jag skulle gärna vilja tänka att racism i Sverige är ovanligt, men tyvärr är det nog inte så. Eller kanske är racism så påtagligt äckligt och fult fenomen att det helt enkelt tar enormt mycket plats så fort det dyker upp?
Fikirte och pappan har boxning som intresse. Det hjälper dem att hantera livet och hitta sin styrka, något som kan behövas.
På ett finkänsligt sätt sätter författaren dock fingret på hur allting har sina två sidor. Varje styrka kan också bli en svaghet, och tvärtom.
Det är svårt att föreställa sig hur någon annans bagage är att leva med. Alla vi får ju hur som helst hantera våra egna. Jag känner igen den positiva känslan skapad av fysisk utmaning. Styrkan i kroppen blir i förlängningen mental styrka. Men att boxas är ändå inte samma sak som att simma. Det gäller att överleva i alla lägen.
Äkta lycka uppstår ur relationer. Den ljusaste biten i boken handlar om just det. Hitta likasinnade, finnas till sida vid sida, och även djupare och mera än så. Det är faktiskt befriande att få skippa större relationsdrama i den här boken. Då kan man fritt koncentrera sig på Fikirtes inre liv.
Boken har ingredienser till en psykologisk thriller, så känsloladdad är texten. I slutet andades jag ut då ingenting värre hände, man hade kunnat vänta sig vad som helst som hade gjort jätteont i läsaren. Boken kom så nära och nådde ända fram.
Jag ser fram emot flera böcker av Lena Bezawork Grönlund, det här var bara början, men en mycket bra början!
Visa fler inlägg