Jag for ner till bror

Jag varnades för Karin Smirnoffs böcker, eftersom jag tyckte så oerhört illa om Nina Wähäs Testamente. Jag får faktiskt känslan att Wähä har inspirerats av Karin Smirnoffs böcker i allra högsta grad. Temat är ju detsamma. Återkomst till barndomshemmet i Norra Sverige och minnena av dysfunktionell familj, med ond far och svag mor, jagar ikapp en. Barn och djur som kommer i kläm. Mörka hemligheter.
 
 
Boken börjar med en oerhörd laddning. Den är så full av känsla och berättariver att jag hinner bara irriterat notera författarens stil, med brist på kommatecken och versaler, alla namn ihopskrivna med små bokstäver, innan jag sugs med i berättelsen. Snabbt vänjer jag mig vid skrivstilen och upplever den inte längre som störande.
Författaren har mycket att säga, och mot slutet av boken tappar hon kanske greppet lite grann, men inte mer än att berättelsen ändå håller ihop och de många frågetecknen fortsätter räta upp sig ända in i sista sidan.
Visst finns det mycket mörker i boken, men inte på alla fronter. Ljusglimtarna är också många. Läsaren vet inuti sig att inte varje tråd behöver sluta med det mest mörka och perversa elände, som var fallet i Nina Wähäs Testamente.
Det finns redan två uppföljare till boken. Jag är inte säker om en bok hade räckt- troligen läser jag ändå uppföljaren till slut. Jag är lite rädd för att historien faller ihop och lämnar dålig eftersmak kanske. Mest av allt tycker jag svajar janakippos personlighet. Jag trodde mig redan känna henne i början, men hon blir mer och mer mänsklig eftersom. Mot slutet av boken har hon förlorat lite av den tuffa, motståndskraftiga, övermänskliga essensen som jag fastnade för i början. 
Men jag är i alla fall glad att jag gav boken en chans. 
Visa fler inlägg