Glada återseenden!

Mitt påsklov har rullat igång och förutom träningen och de sedvanliga plikterna tog jag och åkte till Skellefteå!
För det första för att träffa en gammal vän som jag sålde till ett ställe som magkänslan sade var bra. Red Excellence!
 
 
Jag var så otroligt glad att magkänslan hade rätt. Jag möttes av en glad häst vid gott hull, med klara ögon och avspänd mun.
 
 
Jag hade inte några större förväntningar på vårt möte eftersom jag bara hade honom i 2 månader. Men till min överraskning verkade han känna igen mig och nosade på mig försiktigt och nyfiket. Också jag kom ihåg honom och det kändes i hjärtat då jag kom ihåg hur mycket jag tyckte om honom och vilken trevlig häst han ändå var. Vi hade ju trots allt en mycket bra tid tillsammans. (Jag sålde honom pga att han började visa tendenser att bocka utan förvarning, något som han även gjort tidigare i sitt liv och därför fått byta ägare ganska många gånger.)
Jag fick träffa hans nya ryttare från tävlingsgruppen som rider honom flera gånger varje vecka och hade även nu varit och ridit honom i skogen. Jättefin tjej som är helt rätt för Red X, han är i goda händer. De hade tävlat framgångsrikt i dressyr i helgen, senare blir det mera hoppning.
Han har alltså skött sig fint i Skellefteå som nu haft honom mycket längre tid än jag och vi pratade lite kring varför hästar beter sig olika på olika ställen. Personalen i Skellefteå trodde att deras "hemlighet" är att de har alla hästarna tillsammans ute i hagen och de rör sig mycket varje dag. Det blir aldrig stilla i en flock på 40 hästar och RedX är förstås inte den första hästen som de tagit över och där det har funkat fint.
Vi pratade också om hur vi ofta inbillar oss att hästen är lyckligast som privathäst, på landet i lugn och ro. Visst kan det vara så också, men rätt så ofta blir hästar som tas från sin flock och sina rutiner förvirrade och oroliga. Livet som privathäst innebär helt andra krav och utmaningar, och det blir mycket att vara själv, åka transport och utsättas för nya och stressiga situationer. Därför brukar Skellefteå ridklubb ha kvar även sina gamla hästar så länge de är friska och trivs, och ser bara till att de behöver arbeta mycket mindre då de blivit gamla. Så det verkar så att Red Excellence har slutligen hittat hem!
Med tanke på att jag hämtade RedX ända från Borlänge känns det otroligt att han till sist hamnade på 10 minuters promenadavstånd från min kära bloggvän Tove!
Det var så roligt att träffa Tove igen. God mat, intressanta diskussioner och sist men inte minst fantastisk konst som jag verkligen hoppas snart kommer till glädje till flera människor dvs till allmän beskådan!
Här är ett urval av Tove Olbergs fantasieggande fina tavlor. Jag kände mig helt överväldigad resten av dagen. Jag fick också två egna verk som jag får fortsätta skåda på.
 
 
Det finns ingen tvekan om att det blir flera besök hos mina vänner i Skellefteå framöver!
Ps. Tove har förutom sin egen blogg även en konstblogg där man kan se flera av hennes verk.

Vad hästarna har lärt mig

Nu när jag har varit utan häst i tre månader börjar jag inse vilka lärdomar jag har gjort. Även min andra häst, som jag bara hade ett kort tag, lärde mig enormt mycket om hästar och livet.
För det första, om själva djuret hästen. Det är ett levande djur och dess beteende kan inte förutspås alldeles enkelt. Jag och mina medryttare är vana hästmänniskor och min nya häst fick en lugn och i mångas ögon avundsvärd tillvaro på landet som chef över två gamla hästar. Jag kan inte säga att han vantrivdes, dessvärre aktiverades hans gamla olat bockning ändå (som han haft tidigare under likadana omständigheter i ett "gott hem".) Jag kan inte beskriva hur glad jag blev när jag hörde att han trivs och sköter sig bra på Skellefteå ridklubb, där han är chef över 50(!) hästar i hagen och stimuleras mentalt till en helt annan grad än här hos oss. Han är en intelligent häst vars hjärna behöver mycket att arbeta med hela tiden. Det var nog också därför han skötte sig perfekt hos Louise Svantes som tävlade honom och hittade på nya spännande saker med honom hela tiden.
 
För det andra, om mig själv. Jag har alltid sett livets motgångar, och inte minst de med hästar, som ett tecken på att jag själv är dålig. Först nyligen har jag förstått att ingenting kunde vara mera fel. Naturligtvis ska man inte söka sig till problem om man absolut inte känner för det. Men faktum är (om vi nu pratar bara om hästar) att även de allra bästa ryttare och hästmänniskor har en massa problem. Allt handlar bara om hur man löser dem. Antingen söker man en lösning och hjälp på ett kreativt sätt eller låter sig knäckas mentalt istället! Det är mycket lättare att vara kreativ om man är positiv, och då är förutsättningen att man inte dömer ut sig själv. Tänk problem, tänk framåt, tänk lösning!
För mig var lösningen till bockningen att sälja hästen omedelbart. Jag är en "tant" utan större äventyrlig ådra och jag insåg att bockningsproblematiken inte var någonting som jag ville bita i överhuvudtaget, så jag lät honom inte ens börja med det. Inte för att jag är så dålig, utan för att jag inte ville det. Jag hade inte tiden eller de optimala förutsättningarna för att lösa det heller.
 
För det tredje. En människa kan vara rädd utan att vara feg. Rädsla är en helt normal skyddsmekanism som har sett till att människan har överlevt som art. Om jag är rädd för t ex hoppning så ska jag inte ha en självtillintetgörande attityd då jag hela tiden tänker på hur värdelös jag är och vad jag "borde" känna eller inte känna. Då måste jag helt enkelt sänka kraven och börja öva på den nivå där rädslan är hanterbar. Med Yade var lösningen pessoabett (då hon lätt blev stark i samband med hoppning) och att sänka hinder och träna i markarbetsgruppen år ut, år in. Inte vet jag hur långt vi kom till sist, men vi kom absolut framåt. Att låta bli hoppning var aldrig ett alternativ för mig som ryttare. Och att gasa runt med en okontrollerbar häst på höga hinder och kanske ramla av hade knappast gjort rädslan bättre.
 
 
Dessa insikter har jag fått genom hästar men de kan tillämpas till allt i livet. Mitt självförtroende har vuxit i och med att jag har insett att jag inte behöver vara perfekt och att det räcker långt att jag gör så gott jag kan. Om jag är rädd så accepterar jag känslan och sänker kraven utan att tvinga mig till någonting som inte alls känns bra. Det är ändå alltid bra att ha ett mål i sikte, oavsett vilket. Världen snurrar inte runt omkring just mig, och även andra människor har problem. Även de duktigaste. Det är när problemen uppstår som vi får visa vad vi går för. You rule!
Kortfattat:
 
 

Yade

Jag vet inte om jag hade känts annorlunda om den nya hästen hade varit kvar.
Men smärtan och tomheten efter dig är precis lika intensiv och påtaglig som det var då för snart 9 månader sedan, skillnaden är bara att jag idag kan ta paus från det och tänka på annat om jag vill.
Det tar mycket tid med en häst, och visst fanns det många dagar då jag inte hade någon lust att vara hästägare. Men det du gav mig under våra nästan 3 år tillsammans kan inte mätas i någonting, allra minst i pengar.
Med människor som passerat till andra sidan har jag gjort mig klar. Jag ser fram emot att vi möts en dag igen, men inte innan jag också lämnar denna jord.
Med dig är det lite annorlunda. Ibland kommer jag på mig själv att tänka om du kunde komma tillbaka hit. Bara för en dag, eller en stund. Så att jag hade fått se dig igen, känna doften av dig och mjukheten i din päls. Känna din närvaro som var på något sätt så vag och ändå så tydlig. Visst vet jag att det är omöjligt, men jag drömmer ändå, fast jag är ju inte ens någon drömmare.
Du vet att jag lät dig dö på grund av ren kärlek.
 
 
 
 
Visa fler inlägg