Sorgen över ett husdjur

För andra gången på en kort tid har livet slagit omkull mig. I morse körde någon ihjäl vår älskade Sisu. Det hade känts lite bättre om han ens hade anmält sig och sett till att katten slapp lida. Tur att det finns andra människor som har hjärtat på rätt ställe.
Sorgen över ett husdjur kan vara precis lika intensiv som sorgen över en människa. Det går inte att jämföra sådana saker. Mina katter är inte till salu för 10 miljoner kronor, jag ljuger inte.
Vissa människor har svårt att komma vidare efter förlusten av ett husdjur då de skäms för att sörja över ett djur så intensivt, och vågar inte prata om sorgen med någon. Jag kan säga att jag inte har det problemet.
Sisu ska inte vila i frid. Han vilar inte. Han har mött Salomo i evigheten, hans allra bästa vän som han alltid saknade. De är fullt sysselsatta på kattvis.
Kvar sitter förstörda matte och husse, och barn som jag har dåligt samvete för. Är det verkligen rimligt att utsätta mina barn för en sådan här intensiv smärta upprepade gånger?? Till sist är själen bara ett enda blödande sår.
Kvar sitter också en förvirrad och ledsen kattflicka, hon som skulle vara Sisus nya kompis. Och hur länge får hon leva?
Med den här omsättningen hos oss kommer Djurskyddet i Umeå inte ha några problem att ha ruljans på sina katter. Hade vi inte haft lilla Elli nu så hade jag sagt nej till alla katter. Glädjen är stor men det är smärtan också.
Nu måste jag våga lägga mig. Jag är så rädd för att minnas det hemska igen då jag vaknar.
 
 

Ljuset

Bara häromdagen såg jag Ljuset igen. Det är på väg!
 
 
 
 
 
 
Det är dock knappast någon större tröst. Världen är full av elände, nära och fjärran.
Och en liten katt ser aldrig våren komma i år. En liten katt som jag hade tagit mig an och det var min uppgift att skydda honom och se till att det inte hände honom något ont. Det misslyckades jag med. Inga konstruktiva tankar, jag vet, men jag tycker att det är som ett hån vad allt (tråkigt) han har varit med om och klarat av i sitt korta liv och sen ska han gå bort här hos oss på det här viset, trots full veterinärvård dessutom.
Jag har läst att skuld är en vanlig följeslagare till djurägare som mist sitt djur, och fast jag försöker tänka att det leder ingen vart, och att jag gjorde så gott jag kunde, och att jag inte har befogenheter att bestämma över liv och död, så hjälper det inte fullt ut. Jag har svårt att acceptera det som hänt, det hade känts nonchalant.
Men han fick ett kärleksfullt hem hos oss, den saken har jag inte skuldkänslor med.
Som jag skrivit tidigare, så har jag redan för några månader sedan fått lägga ner det mesta som har med livet att göra. Jag har slutat laga mat, baka, blogga och läsa andras bloggar. Min energi räcker just såpass till att ta hand om familjen, arbeta och sova när jag får.
Jag har dock försökt fortsätta träna, även om sorgen över katten gjorde även det omöjligt ett tag. Igår provade jag en för mig ny träningsform, Barre Move. Det var tungt och ganska kul! Insikten är att hur mycket jag än tränar så går det ganska lätt och fort att hitta den tunga/ rentav omöjliga nivån för mig i alla grenar... Jag får fortfarande vara glad om jag orkar med en enda armhävning...
Visa fler inlägg