Jag är helt slut

I början på detta år frågade jag mig om det här kommer att bli ett bra år. En befogad fråga. Än så länge kan jag konstatera att det här året inte har varit så trevligt. Det har varit helt enkelt förjävligt.
Börja med att jag har förlorat båda katterna. Vad kan jag göra, ingenting.
Jag är en stark kvinna och människa som är van vid att "fixa" det mesta, men det här fixar jag inte. Katterna är och förblir borta. Ja, förvisso har vi nu två andra katter som är hur fina som helst, men det kan inte ta bort sorgen efter de gamla. Jag måste bara nöja mig att se katter som en sorts "bruksvara" som vi får låna av Gud så länge som han tillåter, och ge dem ett så bra liv som möjligt, så länge det varar. Tack och lov har jag t om medhåll från Djurskyddet, som också anser att inte alla katter är lyckliga som innekatter (och fortsätter ha förtroende och placera sina utekatter hos oss).
Det har hänt andra hemska saker också, som jag inte kan skriva om. Saker som gör att jag mår hur dåligt som helst. Jag känner mig maktlös, men jag kämpar på. Jag gör allt (det lilla) jag kan- frågan är om det räcker.
Och samtidigt måste jag ändå hålla ihop, det är så många människor som behöver mig och på jobbet behövs jag faktiskt också. Inte minst måste jag hålla ihop för min egen skull. Jag kommer aldrig att överleva om jag inte kämpar på.
 
 

Annukka måste leva fast Sisu dog

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att min katt ska bli överkörd. Och jag har gjort mitt allt för att förhindra det. Om vi tar Sisu, så har jag sett till att han har blivit kastrerad. Jag har skaffat honom en kompis, och en till. Jag har tutat med bilen så fort han har varit i närheten då jag har kört bil.
En sak har jag inte gjort- att låtit honom vara innekatt. Vissa katter kan säkert trivas som innekatter, men det hade aldrig Sisu gjort. Vi bor ju på landet, och en bra bit från vägen dessutom.
Jag brukar ofta ha föraningar om det är något speciellt som är på väg att hända. Denna ödesdigra morgon hade jag dock inga som helst föraningar. Sisu var borta innan jag hann blinka till.
Det gör så ont att det som inte fick hända, ändå hände. Han som hade vuxit upp hos oss sedan han var liten, var plötsligt borta. En period av vårt liv tog abrupt slut.
Det är några saker som tröstar mig. För det första så var det goda människor som hjälpte honom och det hela gick fort. För det andra är det goda människor som hjälper oss och mig då och nu. För det tredje hade jag inte kunnat göra någonting annorlunda. För hade jag kunnat så hade jag gjort det.
Om det nu är någon tröst så känner jag många människor som har upplevt samma tråkiga sak som vi. Katter, hundar och hästar som har gått bort alldeles för tidigt i unga år, pga trafiken och allehanda tragiska olyckor. Jag behövde inte heller sakna, undra och leva i ovisshet som vissa andra. Jag fick veta på en gång, och då var Sisu redan borta.
Och som de flesta av mina läsare vet så tror jag på en bättre verklighet bakom denna, i evigheten. Jag vet att Sisu alltid saknade Salomo och att de nu är förenade igen. Och som extra bonus räknar jag med att få träffa dem en dag igen, den dagen då det är slut med min kropp här på jorden.
Fram till dess får jag koncentrera mig på att ta hand om dem som är kvar hos mig, och som jag är kvar hos. Pondus har fått ett nytt hem hos oss, ett hem som han verkligen behövde. För även om kärleken aldrig försvinner, är det enda meningsfulla att leva här och nu.
Tack för alla tröstande kommentarer. Jag har inte varit i form att svara på dem, men jag har läst dem noga och de har verkligen tröstat mig. Stor kram till er alla.
 
 
 

...Han var så mjuk...

...så grät min lilla pojke häromdagen. Och jag förstår honom så väl.
Sisu bodde hos oss sedan han var ett barn, blott 12 veckor, och han var vår allra första katt. Så förlusten av honom känns extra trist, och dessutom på detta onödiga sätt som jag alltid har bävat för! Jag har för mig att han inte var så mycket till vägen då Salomo fanns, men sedan han blev av med sin hjärtevän gav han sig iväg till långa upptäcktsfärd.
Våren har kommit. Det vimlar katter överallt, eller är det bara så att jag ser dem allihopa? Jag vet att det är många som drabbas, katter och deras ägare, av samma tråkiga öde som vi.
Bor man på landet som vi, och dessutom en bit från vägen, så vore det rent vansinne att ha innekatter. Bättre att leva kortare och ett bra kattliv än att bli uttorkad inomhus. Sisu var den typen av katt som aldrig hade varit lycklig som innekatt.
Jag vet också att Sisu alltid saknade Salomo. Han var halv utan honom.
Jag vet att vi inte kunde göra någonting annorlunda. Jag vet att Sisu inte lider. Han lär inte sakna mig heller. Han fick ett bra liv hos oss och var en mycket älskad och uppskattad familjemedlem.
Det är bara vi som har fått en period av vårt liv avbrutet på ett traumatiskt sätt.
Hade vi inte haft lilla fröken Elli nu så hade det varit absolut no-no för en ny katt i detta hus. Jag är mentalt helt utpumpad. Och oron över de kvarvarande katterna- jag vill inte förlora dem också! Jag orkar inte mera.
Men nu när Elli ändå fanns... ja, då kom ju Djurskyddet med en till.
En präktig hemlös kattherre som måste få vara utekatt, Pondus är namnet.
Då jag har legat i helvetes plågor på nätterna har han legat på mig och kurrat, en älskvärd herre. Han har inte förändrat det inträffade och sorgen över Sisu är densamma. Men där det annars hade funnits ett skriande tomrum finns det nu en stor svart vänlig katt. Kanske är det bra.
 
 
See You in heaven one day, boys ❤❤❤
 
 
Visa fler inlägg