Glada Tallinn! 5 skäl att resa dit.

Varför gå över ån efter vatten? Det var 2,5 år sedan som jag var i Tallinn förra gången, och det kändes bara bra att åka dit igen. Denna gång med de vänner som vi hade tänkt åka med från början.
Varför just Tallinn?
 
1. Omgivningen. Duger som kuliss även för större festligheter. Denna gång firade vi "bara" kärleken och vänskapen!
 
 
 
 
Gamla stan är bäst bevarat område i sitt slag i hela världen, tillhör Unesco världsarv, och det syns i allt, i stort som smått, dvs även i detaljer. Stilen är mestadels gotisk!
 
2. Mat och dryck
Gott så in i bombens, världsklass, och bra priser...
Prickade av en sak på min bucket list, nämligen rysk kaviar. Därtill löjrom, blinis och vaktelägg. Allt på Finlandia Caviar.
 
 
Världens godaste indiska mat finns på Elevant.
 
 
Den som missar Von Krahli Aed-restaurangen har missat någonting stort... här deras anka. 
 
 
Och Kirjava Koira (efterrätten spräcklig hund) på Vanaema juures skulle jag kunna äta varje dag...
 
 
3. Handarbete av alla dess slag njuter jag av, oavsett om jag köper eller ej! Vi kallar det ändå shopping...
 
 
Varje gång jag kommer hem från Tallinn har jag inhandlat mössor, vantar och strumpor- en liten hint om att det är lite kallt därborta.
 
 
Men även om man vill shoppa annat, såsom högmode, kommer man inte från Tallinn tomhänt. Bredvid vårt hotell låg bl a Burberry-butik.
 
4. Vänner! Tallinn är en stad att njutas av i glada goda vänners lag.
 
 
 
5. Allmänna fördelar!
Tallinn är inte för långt borta- denna gång tog vi flyg pga rädsla för höststormar på havet. Kort restid, dvs möjlighet att stanna längre tid och relativt låga respriser. Bra priser på mat och dryck. Vi unnade oss ett riktigt mysigt hotell.
 
 
 
Kultur/religion såg vi i Nikolaikyrkan, då bara Gamla Stan hanns med denna gång. På ett sätt tycker jag att det är skönt att bara njuta av att vara och göra det som man känner för just då. Inte behöva springa runt mellan olika sevärdheter så som det var t ex i Rom och New York.
Nu är jag utvilad och glad, bortsett från ryggskott. (Någonting ska det ju vara!)

Dalåive, läs att jag inte visste...

...hur fina är sommarfjällen! Jag som är från Åbo tycker att t om Umeå är tråkig sommartid (vad gäller träden och växter alltså, dock är jag ingen botaniker), varför skulle jag då ha förväntningar på fjällvärlden??
 
Stugan väntade oss mitt i sommarnatten.
 
 
Redan morgonen efter vaknade jag till alldeles underbart småfågelliv! Det lät som om jag var i paradiset. Och så grön, frodig, och oexploaterad naturen är. Vinden susar i lövträden. Och ändå bor jag på landet även i vanliga fall...
Jag hade lätt hittat mer än sju sorters blommor.
 
 
Som julklapp fick Greger en bok, Fjällvandra i Vindelfjällen. Den och en artikel i Västerbottens-Kuriren gjorde att vi fick en idé att bestiga fjälltoppen Dalåive 1337 möh som ligger alldeles i närheten av vår stuga.
Från idé till verket, såsom det brukar gå i vår familj.
Vi vaknade kl.11.15 på morgonen, det är ju viktigt att samla krafter eller hur.
Jag tog på mig mina vandrarkängor, som jag inte gått in ("men de är ju Merrell!"), mina vandrarbyxor (övervägde leggings) och ett par mackor, kexpaket och tre vattenflaskor. Och myggmedel och solskydd, vi är ju seriösa vandrare.
Och sen bar det av. Vandringsleden började bredvid Sånninggården i Klippen. Jag hade tänkt att vi kanske kunde skapa en egen stig från vår stuga, men tack och lov försökte vi inte med det.
Upp genom björkskogen, det var brant och oerhört varmt. Pga myggorna kunde man inte stanna av eller ta av sig tröjan, och jag dröp av svett! Efter en kilometer kom vi ovanför trädgränsen och det blev svalare, mindre brant och myggorna försvann.
 
 
Fortfarande gick det förstås uppför, men vi kunde njuta av vandringen också. Allt eftersom blir det lite kallare och lite kargare. Men det blåste inte så mycket just denna dag. En så fin fjällbäck fick vi följa.
 
 
 
Vi kommer allt högre upp, och får allt finare vyer. Och sen är vi framme, eller...?
 
 
Nej! Alltså, var dök den där toppen upp ifrån? Är det ens möjligt att kliva dit upp? Och är det SÄKERT? Men det hade väl inte för fasen stått i lokaltidningen om det inte hade varit genomförbart för en gemene man...
Jaha, där är Sytertopparna, nu fattar jag...
 
 
Och uppåt! Är det här SAFE?? Jag får panik! Jag är höjdrädd! Jag kryper...
 
 
Jaha, bara det värsta kvar! Nu följer vi stigen tungan mitt i munnen. Inga avstickare här!
 
 
Alldeles sista sträckan var dock inte den brantaste. Och det är fint väder, men det blåser på toppen. Det finns en liten kista häruppe, där det finns en inplastad bok, där man kan skriva sitt namn. Det är ju ingen trängsel här uppe precis. Men några namn har det blivit under sommaren. Vad fasen, överraskande många "MOA 7 ÅR" också... hur kunde små ungarna ta sig hit... eller kanske var de äldre ändå...
Men hörni, fint var det...
Mot Sytertopparna/Syterskalet
 
 
Mot Överuman
 
 
Mot Norge
 
 
Och vi (tagna av stunden...)
 
 
Hejdå Dalåive, för mig var det nog sista gången, så rädd var jag. På väg nedför gick det lätt, och vi var SÅÅ nöjda! Dock gjorde det lite ont i mina rappliga knän.
 
 
Tillbaka på Sånninggården exakt 5 h efter starten. I guideboken stod det att vandringen tar 5-6 h. Dalåive är 1334 meter öh högt, vandringen är 800 fallhöjdsmeter. Någon tok hade sprungit till toppen på drygt en timme enligt toppboken.
Men nu fick vi förstås blodad tand! Sommartoppar Hemavan Tärnaby är en tävling, där man som vuxen samlar 4 toppar på en sommar (2 för barn), och Dalåive är med. Vi ska definitivt ta även Gurkfjället, Laxfjället, Atoklimpen och varför inte även Storkittelhobben när vi likså är på g. Sytertopparna, Ryfjället och Mortsen tycker jag dock att Greger kan ta med någon annan (Poppe?), jag kan bli för rädd.
Men, det finns även annat att se. Ruttjebäcken, Nuolpen (en liten tjärn), Drottningleden och Tärnaleden ska definitivt ses! Helst imorgon...
Jag älskar fjällen! Hittills har jag kallat stugan för vår vinterstuga, men den är ju i allra högsta grad en sommarstuga också. Människor som är ute efter snabba kickar, och kan i vissa fall uppföra sig provocerande och nonchalant, dras mera till snabba snöskotrar och slalom dvs vintersport. De som vandrar i fjällen, spelar ingen roll hur långt, hur högt och hur extremt, är i regel lugna och ihärdiga människor som respekterar naturen. Inga snabba kickar här, men ack så belönande ändå.
 
 

Om New York

Att ha en resa att se fram emot kan rädda en hel termin, och i vintras slog vi till och bokade en resa till New York igen. I och med att Gregers dotter med sin familj bor där blir det helt naturligt att ta med hela familjen (läs hemmaboende barn) även för oss.
Det var inte så länge sedan som jag försökte förklara för goda vänner vad som var så speciellt med just New York, men lyckades inte riktigt. Jag kunde inte sätta fingret på det. Men under resan, som tyvärr i dagsläget är över, har jag verkligen tänkt på saken.
Ja, inte hade jag trott att just jag av alla människor skulle bli fullständigt förtjust i just New York! Jag som knappt vågar flyga mellan Umeå och Stockholm, och som är fullständigt livrädd för hissar!
 
 
Däri ligger en del av fascinationen med "Det Stora Äpplet". Vi som är lite rädslo- och ångeststyrda såsom jag, får oss verkligen en liten utmaning, fast på ett tryggt sätt. Om man är rädd för någonting, hjälps det inte att filosofera, det är känd fakta. Det gäller att utmana sig i praktiken, och GÖRA. Och se så van flygresenär och hissåkare jag har blivit. Jag är mindre rädd som människa efter att ha utmanat mina gränser. Bilden ovan är från Empire State Building.
Men vad annat är så speciellt med New York då?
 
 
New York ger PERSPEKTIV. Det bor lika många människor där som i hela Sverige, och det märks! Lilla jag är bara en fis i rymden. Fast ändå stark och viktig! När jag går på den Nordamerikanska kontinenten, långt hemifrån, känner jag att mina sorger och bekymmer om inte försvinner, så åtminstone får andra proportioner. I New York är jag friare än någon annanstans. Fri från mina egna hjärnspöken. Det är en härlig känsla.
 
 
New York innebär kvalitetstid. Saker man inte skulle göra hemma. Saker man inte kan göra hemma.
 
 
 
Och saker som man inte skulle äta hemma. (Här "lobster").
 
 
Men, kan man ju alltid invända... Europa har ju en egen New York, nämligen London?
Ja, det ligger någonting i det...
Men...
 
 
New York är ju ändå New York!
New York är tuff, men vacker.
 
 
 
 
New York är trygg. Trottoarerna är breda och man håller inte på att bli överkörd hela tiden. Trafiken fungerar och tack vare rutsystemet är det väldigt lätt att hitta. Det känns att alla människor ryms där, även om de är många.
New York är dyr, det ska jag inte sticka under stolen med. Men det är London också.
Att vara på en annan kontinent, längre bort hemifrån, gör det hela ännu lite mer annorlunda och exotiskt. (Och jag lovar att resan känns i kroppen på ett enastående sätt... fy fasiken.)
Samt att New York är legendarisk. Vi alla har vår egen bild om den, även om vi aldrig har varit där...
 
 
Så jag tycker faktiskt att New York är bäst!
 
 
 
 
Visa fler inlägg