Sportlov

Det blev ett sportlov i vår lilla stuga, med de två äldsta pojkarna, min pappa och min man förstås. Konceptet var att ta det lugnt och äta korv. Under tiden hade min mamma och yngsta pojke en helt annorlunda semester i Barcelona.
Förvisso har vi för första gången på länge haft en nästan riktig vinter även här i Vännäs (där vi bor.) Men nog har stuglivet vidgat våra möjligheter vad vintersport beträffar.
När åkte jag slalom sist? Det kan vara för 25 år sedan.
 
 
 
Så fantastiskt vilka vyer! I stolliften hade jag inte sinnesnärvaron att fota. Och vi glömmer bort ett par gråtattacker samt att jag åkte ner på rumpan några gånger. Jag är hur som helst hel både i kroppen och själen efteråt, och roligt var det mestadels. Nästa gång tror jag dock att det blir Hemavan och inte Tärnaby då den senare har något "vassare" backar, något som jag inte precis behöver.
 
 
Nästa dag for vi med skotrarna genom ett majestetiskt fjällandskap till Tärnasjön.
 
 
Häromkring har självaste kungen sin stuga.
 
 
 
Endast min pappa fick en fisk (hans första någonsin på pimpelspö.)
 
 
Och som om det inte var nog så ställde jag mig på längdskidorna också! Det var ett antal år sedan förra gången även med dem... Skidvägen finns alldeles intill vår stuga.
 
 
Dunjackan var överflödig!
Nu har vi återigen varit tvungna att säga hejdå till vår kära stuga. Vem vet vad vi hittar på nåsta gång...
 
 

Sol, vind och vatten

Jag slutar inte fascineras av fjällen. Ljuset- hur det skiftar mellan olika ytterligheter. Det som ena stunden är soligt och glittrande ljust kan i andra stunden bli mörkare än mörkt. Ljuset kan vara allt mellan vitt, blått, rosa, grönt eller blått. Ofta är det helt omöjligt att avgöra var fjällets övre gräns går. Vad är himmel, vad är moln och vad är fjäll?
Min "styvdotters" man, en amerikan, är fotograf och filmare. Jag skulle verkligen önska att vi kunde ta honom till fjällen. Vilken eldorado för en fotograf!
 
 
 
 
Uppe på fjället blir det inte enklare. Avstånden är svårbedömbara, men det är lika bra att utgå ifrån att allt är större än det ser ut. Det vill säga, lilla jag är oerhört liten. Nästan obetydligt liten.
Och vädersträcken då- vad är åt vilket håll? Det är lätt att irra bort sig utan kompass. En snöstorm kan blåsa upp på bara någon minut och lika snabbt är både siktet och alla spåren borta.
 
 
 
 
Allt blir så mycket lättare när man har ett landmärke, såsom älven, att följa. Men man ska ha respekt även för älven, och för varenda liten bäck för den skull.
 
 
Jag vill hålla mig till skoterleden. Jag är en tam människa.
 
 
Elden hör till stugan. Man kan titta på den i timmar.
 
 
Jag har väldig respekt till naturen. Jag utgår alltid från "det värsta", även om vi håller oss i närheten av fjällcentrum och E12-vägen.
Fjällen är ytterligheternas landskap. Allt sker så snabbt. Och ofta blir det så extremt. Stormen viner, solen bränner, regnet dränker, kylan isar- och en människa kan bli så förbaskat lycklig av att vara på fjällen! Oavsett väder!

Enkelhetens lov

Jag och mitt ex, eller snarare han, hade en liten stuga ute i Sorseles vildmark. Området är och förblir vildmark tack vare att det finns inga fjäll där, bara oländig terräng med en massa stenar. Det är med andra ord inte så många människor som vill ha en stuga just där. Således får området ha kvar sin egen charm, medans den vackra fjällvärlden blir hårt expanderad vilket ju inte bara är av godo.
I vår Sorsele-koja fanns vare sig vatten eller el. Den var liten (10 kvm plus ett lågt sovloft), välisolerad och hade en liten kamin. Snabbt varm, långsammare kall. Ibland för varm.
Maten lagades på gasolspisen och vattnet hämtades från näraliggande sjön. Drickvatten hade vi med oss i dunkar. Maten förvarades i en liten jordkällare, vilket gick bra under den kalla årstiden. Om man absolut ville tvätta sig fick man värma vatten och hälla vattnet i ett fat och göra så gott det gick. Utedasset funkade fint men på vägen dit behövdes ofta en ficklampa. Björn har observerats i omedelbar närhet av stugan ett flertal gånger.
Det fanns inget naturligt ställe att t ex läsa eller handarbeta. Antingen så skulle man sitta raklång på en stol eller ligga på sin madrass uppe på loftet. Den tiden hade jag bra närsyn men i brist på elektricitet fanns ju ingen läslampa heller. Inredningen var dock noga genomtänkt pga brist på plats.
Att vara på stugan byggde alltså på att man huvudsakligen sysselsatte sig utomhus, annars blev det långtråkigt.
Mobiltäckningen i området var åtminstone den tiden så gott som obefintlig. När stormen härjade ute fick vi leka fingerlekar för att hålla barnen i skinnet. Ofta berättade vi också historier, saker som hänt i släkten, och även spökhistorier. Kvällens höjdpunkt var att lyssna på radioprogrammet Karlavagnen från den lilla batteridrivna radion. När de levande ljusen släcktes var det godnatt. Oerhört befriande- jag förstår verkligen att människor förr i tiden inte hade sömnbesvär i samma omfattning som nu!
På vårkvällarna hörde vi pärlugglan, och räven skrek. När vi for iväg med skotern på morgonen, kunde jag förnimma hur de sista av skogens småknytt skyndade sig till sina hem. Natten är deras tid, och på dagen sover de.
 
På vår Hemavan-stuga är livet i många avseenden mycket lättare. Det är ju självklart att el och vatten underlättar tillvaron. Möjligheterna till alla sorters aktiviteter ökar drastiskt. Ändå gäller det att vara på sin vakt, så att man kan släppa på kraven och inte förvänta sig att livet och standarden ska vara som hemma. Om man spillde lite mjölk på golvet i Sorsele-stugan, märkte man det inte ens i brist på ljus. Och gjorde man det, så torkade man bort den helt enkelt med lite hushållspapper, eller, hör och häpna, med strumpan. Det var inte realistiskt att skura hela golvet för ett sådant litet missöde. Bordet torkades samtidigt då man diskade, då disktrasan var blöt och varm.
Gång på gång märkte jag hur några dagar på den lilla asketiska kojan gjorde att jag totalt lugnade ner mig och kunde släppa all stress.
Den effekten vill jag också ha av min nuvarande stuga. Inga större planer, bara vara, så att de dagliga vanliga sysslor räcker som livsinnehåll. Om jag vaknar mitt i natten (vilket ibland händer) försöker jag lyssna på vad vinden har att säga till mig. Det är en bra början.
 
 
 
Visa fler inlägg