Ruttjebäcken

Dagen efter Dalåive bestämde vi att besöka Hemavans naturliga äventyrsbad Ruttjebäcken. Den finns vid Tängvattnet söder om Artfjällsmassivet. En fjällbäck rinner på mjuk skifferbergart och har under årtusenden grävt efter sig fantastiska grytor, grottor och tunnlar. Vattnet är kristallklart och stråk av kalk på botten gör det vackert grönt och blått.
Vid varmt väder värms vattnet i grytorna upp och gör att man kan ta sig ett skönt bad!
Dagen vi besökte Ruttjebäcken var inte särskilt varm. Stigen som går bredvid är stadig, dock finns det en hel del branta ställen där man kan störta ner om man är oförsiktig. Det bästa är att klättra ner till vattnet och leta efter sina badplatser. Inget bad för oss dock. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi har ju fått blodad tand och klev upp ovanför trädgränsen även här.
 
 
Sen var det tyvärr dags att fara hem. Jag hade kunnat stanna i Hemavan resten av sommaren.

Dalåive, läs att jag inte visste...

...hur fina är sommarfjällen! Jag som är från Åbo tycker att t om Umeå är tråkig sommartid (vad gäller träden och växter alltså, dock är jag ingen botaniker), varför skulle jag då ha förväntningar på fjällvärlden??
 
Stugan väntade oss mitt i sommarnatten.
 
 
Redan morgonen efter vaknade jag till alldeles underbart småfågelliv! Det lät som om jag var i paradiset. Och så grön, frodig, och oexploaterad naturen är. Vinden susar i lövträden. Och ändå bor jag på landet även i vanliga fall...
Jag hade lätt hittat mer än sju sorters blommor.
 
 
Som julklapp fick Greger en bok, Fjällvandra i Vindelfjällen. Den och en artikel i Västerbottens-Kuriren gjorde att vi fick en idé att bestiga fjälltoppen Dalåive 1334 möh som ligger alldeles i närheten av vår stuga.
Från idé till verket, såsom det brukar gå i vår familj.
Vi vaknade kl.11.15 på morgonen, det är ju viktigt att samla krafter eller hur.
Jag tog på mig mina vandrarkängor, som jag inte gått in ("men de är ju Merrell!"), mina vandrarbyxor (övervägde leggings) och ett par mackor, kexpaket och tre vattenflaskor. Och myggmedel och solskydd, vi är ju seriösa vandrare.
Och sen bar det av. Vandringsleden började bredvid Sånninggården i Klippen. Jag hade tänkt att vi kanske kunde skapa en egen stig från vår stuga, men tack och lov försökte vi inte med det.
Upp genom björkskogen, det var brant och oerhört varmt. Pga myggorna kunde man inte stanna av eller ta av sig tröjan, och jag dröp av svett! Efter en kilometer kom vi ovanför trädgränsen och det blev svalare, mindre brant och myggorna försvann.
 
 
Fortfarande gick det förstås uppför, men vi kunde njuta av vandringen också. Allt eftersom blir det lite kallare och lite kargare. Men det blåste inte så mycket just denna dag. En så fin fjällbäck fick vi följa.
 
 
 
Vi kommer allt högre upp, och får allt finare vyer. Och sen är vi framme, eller...?
 
 
Nej! Alltså, var dök den där toppen upp ifrån? Är det ens möjligt att kliva dit upp? Och är det SÄKERT? Men det hade väl inte för fasen stått i lokaltidningen om det inte hade varit genomförbart för en gemene man...
Jaha, där är Sytertopparna, nu fattar jag...
 
 
Och uppåt! Är det här SAFE?? Jag får panik! Jag är höjdrädd! Jag kryper...
 
 
Jaha, bara det värsta kvar! Nu följer vi stigen tungan mitt i munnen. Inga avstickare här!
 
 
Alldeles sista sträckan var dock inte den brantaste. Och det är fint väder, men det blåser på toppen. Det finns en liten kista häruppe, där det finns en inplastad bok, där man kan skriva sitt namn. Det är ju ingen trängsel här uppe precis. Men några namn har det blivit under sommaren. Vad fasen, överraskande många "MOA 7 ÅR" också... hur kunde små ungarna ta sig hit... eller kanske var de äldre ändå...
Men hörni, fint var det...
Mot Sytertopparna/Syterskalet
 
 
Mot Överuman
 
 
Mot Norge
 
 
Och vi (tagna av stunden...)
 
 
Hejdå Dalåive, för mig var det nog sista gången, så rädd var jag. På väg nedför gick det lätt, och vi var SÅÅ nöjda! Dock gjorde det lite ont i mina rappliga knän.
 
 
Tillbaka på Sånninggården exakt 5 h efter starten. I guideboken stod det att vandringen tar 5-6 h. Dalåive är 1334 meter öh högt, vandringen är 800 fallhöjdsmeter. Någon tok hade sprungit till toppen på drygt en timme enligt toppboken.
Men nu fick vi förstås blodad tand! Sommartoppar Hemavan Tärnaby är en tävling, där man som vuxen samlar 4 toppar på en sommar (2 för barn), och Dalåive är med. Vi ska definitivt ta även Gurkfjället, Laxfjället, Atoklimpen och varför inte även Storkittelhobben när vi likså är på g. Sytertopparna, Ryfjället och Mortsen tycker jag dock att Greger kan ta med någon annan (Poppe?), jag kan bli för rädd.
Men, det finns även annat att se. Ruttjebäcken, Nuolpen (en liten tjärn), Drottningleden och Tärnaleden ska definitivt ses! Helst imorgon...
Jag älskar fjällen! Hittills har jag kallat stugan för vår vinterstuga, men den är ju i allra högsta grad en sommarstuga också. Människor som är ute efter snabba kickar, och kan i vissa fall uppföra sig provocerande och nonchalant, dras mera till snabba snöskotrar och slalom dvs vintersport. De som vandrar i fjällen, spelar ingen roll hur långt, hur högt och hur extremt, är i regel lugna och ihärdiga människor som respekterar naturen. Inga snabba kickar här, men ack så belönande ändå.
 
 

Sportlov

Det blev ett sportlov i vår lilla stuga, med de två äldsta pojkarna, min pappa och min man förstås. Konceptet var att ta det lugnt och äta korv. Under tiden hade min mamma och yngsta pojke en helt annorlunda semester i Barcelona.
Förvisso har vi för första gången på länge haft en nästan riktig vinter även här i Vännäs (där vi bor.) Men nog har stuglivet vidgat våra möjligheter vad vintersport beträffar.
När åkte jag slalom sist? Det kan vara för 25 år sedan.
 
 
 
Så fantastiskt vilka vyer! I stolliften hade jag inte sinnesnärvaron att fota. Och vi glömmer bort ett par gråtattacker samt att jag åkte ner på rumpan några gånger. Jag är hur som helst hel både i kroppen och själen efteråt, och roligt var det mestadels. Nästa gång tror jag dock att det blir Hemavan och inte Tärnaby då den senare har något "vassare" backar, något som jag inte precis behöver.
 
 
Nästa dag for vi med skotrarna genom ett majestetiskt fjällandskap till Tärnasjön.
 
 
Häromkring har självaste kungen sin stuga.
 
 
 
Endast min pappa fick en fisk (hans första någonsin på pimpelspö.)
 
 
Och som om det inte var nog så ställde jag mig på längdskidorna också! Det var ett antal år sedan förra gången även med dem... Skidvägen finns alldeles intill vår stuga.
 
 
Dunjackan var överflödig!
Nu har vi återigen varit tvungna att säga hejdå till vår kära stuga. Vem vet vad vi hittar på nåsta gång...
 
 
Visa fler inlägg