Ångest i sommarnatten
Jag har somnat men vaknar igen. Klockan är inte ens 3 men soluppgången är redan på god väg. Solen kommer upp från öster. Hela landskapet har ett underligt ljus över sig. Det hade kunnat vara vackert.
Björkarna är fulla av kacklande kajor. Svarta fåglar som aldrig fört någonting gott med sig.
Jag försöker somna om men det går inte. Jag har ångest.
Ingenting speciellt har hänt, ingenting är fel. Förutom att hemska saker händer hela tiden, varje dag och natt. Jag känner många som har det svårt. Det har hänt många saker som jag inte kan försonas med för fullt. Men vad ska jag göra, det hjälps inte att älta. Jag har gjort så gott jag kunde. Och det är ingenting nytt.
Jag måste vakna i tid fast jag har semester, för att ta katten till veterinären. Och dessförinnan måste jag hitta katten också. Ljuden kommer från nära och fjärran, hörde jag en katt? Tankarna snurrar, de leder ingen vart.
Det värsta jag kan tänka mig skulle vara om ingenting hade någon betydelse. Om allt bara var en slump, utan högre mening. Det är det jag är rädd för, det är döden för mig. Allt annat kan jag nästan stå ut med.
Till sist har jag tydligen somnat. Men jag mår inte bra dagen efter. En dålig natt lämnar sina spår. Solen skiner men den ylande blåsten gör att det är ingen riktig sommar. Jag måste göra någonting. Jag måste alltid göra någonting för att må bra.
Jag har klarat mig förut, och jag kommer att klara mig även nu. Men jag blir allt känsligare med åldern. Dåliga saker kryper under mitt skinn och jag kan inte värja mig. Men jag vet att jag kan bara gilla läget, och acceptera. Ångesten kommer när den kommer, en känsla som alla andra.
Ditt inlägg får mig att tänka på filmen Borta med Vinden där katastroferna lurar bakom knuten och publiken blir tårögd.Det är inte alltid så lätt för oss som har ett förstånd att behöva dras med.Hoppas att det blir lite ljusare på alla sätt inatt.Man skulle sannerligen vara huskatt hos dig.