timeoftiger.se

Vi börjar med ordbajseri. Oj vad hon skriver, Nina Wähä. Det finns ju inget slut. Över 400 sidor, 14 syskon i en syskonskara som alla tycks behövas för att bygga upp en mordgåta. Alla syskonen beskrivs noga i adjektiver och i detalj. Läsaren får inget utrymme att reflektera eller själv räkna ut saker om karaktärerna. Kanske just därför förblir de avlägsna och får aldrig något liv. Nej, ta bort hälften av ordmassan. Men vad ska bli kvar? Tyvärr kan jag inte lyfta fram några delar i boken som skulle vara mera värda att läsa eller utmärka sig som bättre kvalitet. För min del får man ta bort hela boken.

 

Sedan kommer vi till grymheterna. Mord, dråp, misshandel, mordbrand, våld i nära och fjärran relationer, mobbning, våldtäkt, tidelag, djurplågeri, i brist på annat åtminstone olyckor- ja, framförallt allehanda otrevligheter mot barn och djur beskrivna i detalj, genomsyrar hela boken och lämnar läsaren ingen ro. Grymhet kan användas i litteratur som en krydda, en kontrast, för att ge mening eller förståelse för en handling eller för att väcka upp läsaren. Men liksom alla starka kryddor måste den användas med omdöme. Jag undrar vad författaren egentligen vill säga med all denna ondska? Njuter hon av att skriva detta? Eller fiskar hon lättköpta läsare med sin obehagliga våldsporr? Och är det ens realistiskt hur enkomt ond fadern Pentti är? Det tycker inte jag, speciellt inte mot brevet som vi får läsa i slutet.

 

Jag får även funderingar kring sk research. Om jag vill skriva en deckare som utspelar sig i Borås, måste jag verkligen bo minst ett halvår i Borås och känna på stadens puls, för att kunna skriva en bra bok? Nej, hade jag svarat förut. Men efter att ha läst sörjan Testamente är jag inte längre så säker. Nina Wähä må ha besökt sina släktingar i Tornedalen, men hon har inte någon som helst bakgrundsfakta om eller känsla för grannlandet Finland, något som hon ändå vågar göra ett tappert anspråk på. För det första språket- döpa romanfigurer till finska namn som man skriver fel, klingar illa i mina öron. (Siri=Siiri, Annie= Anni, Anniki= Annikki, Juhanni=Juhani, till exempel.)

I tidigare recensioner får Nina Wähä dessutom cred för att "ha skrivit ett stycke finsk närhistoria!" Men låt mig skratta. Om man är intresserad av krigstiden i Finland, är det nog bättre att läsa t ex böcker av Väinö Linna.

 

Vad är felet då? En gubbe född 1920 som krigar för fullt i Vinterkriget (mina mor- och farfar var födda -17 och -15 och de hann just så pass med, man måste ju hinna få utbildning först innan man börjar kriga). Samma gubbe, och hans något år yngre fru, får barn på 60- och 70-talet (!) Analfabeta normalbegåvade vuxna fanns inte i Finland under krigstiden (det fanns redan då någonting som hette folkskolan,  nu syftar jag på Siris mamma i Karelen.) En mamma dvs Siri, som på 60-talet, i en by i norra Finland, rakar håret på hela barnaskaran med en rakapparat, låt mig tvivla på det. Samma mamma föder barn i kammaren, planerat, utan en endaste levande människa till hjälp. Hon hinner t om koka saxen och placera den bredvid sig! Wähä verkar också tro att karelska folket bodde gladeligen i sina små kåk under kriget, och sedan var kriget slut, och så de fick ett meddelande att de skulle flytta, och sedan packade man flyttlasset på en kärra dragen av en häst, och sedan drog man i väg, och barnen småfrös uppe på flyttlasset, och vägen gick till Savonlinna, (där kalakukko verkligen INTE är nationalrätten) som planerat. Ingenting kunde vara mindre realistiskt. Nina Wähä går på väldigt tunn is när hon ger sig in på beskrivningar av krigshärjade Finland. Är det så noga då, kan man fråga? Ja, det tycker jag. Annars är det lika bra att Wähä håller sig till Teletubbies och Babblare.

 

In i det sista hoppades jag att Nina Wähä åtminstone skulle kunna leverera ett ordentligt slut, som på ett fiffigt sätt skulle knyta ihop trådarna och ge en finurlig förklaring till allt detta, och kanske göra boken "mödan värd". Men nej, en sådan lösning finns inte att erbjuda. Hon väljer låta "läsaren avgöra" vilket känns fegt då grundstenarna är så dåliga, ja, omöjliga. Det verkar så att författaren inte kan få ihop berättelsen själv, och överlåter den till läsaren i brist på bättre alternativ, och det är ju helt logiskt.

 

Den här boken placerar sig hos mig i facket stora besvikelser. Tillsammans med DaVinci-koden, 50 shades of grey och En man som hette Ove. Men med skillnad att den här boken även innehöll det ständiga, otrevliga vålds- och perversionsinslaget, som fick mig må illa under den hela långa läsningen från början till slutet. Den duger inte ens som harmlös underhållning, och jag skulle absolut inte beskriva den som en bladvändare, tvärtom. Att dricka tjära är bättre beskrivning på läsupplevelsen, om vi nu ska vara lite finska här.

 

(Jag har blivit tillfrågad om exakta faktafel varför jag har gjort några tillägg.)