Nina Wähä, Testamente, en kylig recension

En oerhört hajpad bok, deckare, dessutom nominerad till Augustipriset. Och här sitter jag, efter dryga 400 tröttsamma sidor, och undrar, är Sveriges litteratur verkligen på en så här låg nivå??
 
 
Vi börjar med ordbajseri. Oj vad hon skriver, Nina Wähä. Det finns ju inget slut. Över 400 sidor, 14 syskon i en syskonskara som alla tycks behövas för att bygga upp en mordgåta. Alla syskonen beskrivs noga i adjektiver och i detalj. Läsaren får inget utrymme att reflektera eller själv räkna ut saker om karaktärerna. Kanske just därför förblir de avlägsna och får aldrig något liv. Nej, ta bort hälften av ordmassan. Men vad ska bli kvar? Tyvärr kan jag inte lyfta fram några delar i boken som skulle vara mera värda att läsa eller utmärka sig som bättre kvalitet. För min del får man ta bort hela boken.
 
Sedan kommer vi till grymheterna. Mord, dråp, misshandel, mordbrand, våld i nära och fjärran relationer, mobbning, våldtäkt, tidelag, djurplågeri, i brist på annat åtminstone olyckor- ja, framförallt allehanda otrevligheter mot barn och djur beskrivna i detalj, genomsyrar hela boken och lämnar läsaren ingen ro. Grymhet kan användas i litteratur som en krydda, en kontrast, för att ge mening eller förståelse för en handling eller för att väcka upp läsaren. Men liksom alla starka kryddor måste den användas med omdöme. Jag undrar vad författaren egentligen vill säga med all denna ondska? Njuter hon av att skriva detta? Eller fiskar hon lättköpta läsare med sin obehagliga våldsporr? Och är det ens realistiskt hur enkomt ond fadern Pentti är? Det tycker inte jag, speciellt inte mot brevet som vi får läsa i slutet.
 
Jag får även funderingar kring sk research. Om jag vill skriva en deckare som utspelar sig i Borås, måste jag verkligen bo minst ett halvår i Borås och känna på stadens puls, för att kunna skriva en bra bok? Nej, hade jag svarat förut. Men efter att ha läst sörjan Testamente är jag inte längre så säker. Nina Wähä må ha besökt sina släktingar i Tornedalen, men hon har inte någon som helst bakgrundsfakta om eller känsla för grannlandet Finland, något som hon ändå vågar göra ett tappert anspråk på. För det första språket- döpa romanfigurer till finska namn som man skriver fel, klingar illa i mina öron. (Siri=Siiri, Annie= Anni, Anniki= Annikki, Juhanni=Juhani, till exempel.)
I tidigare recensioner får Nina Wähä dessutom cred för att "ha skrivit ett stycke finsk närhistoria!" Men låt mig skratta. Om man är intresserad av krigstiden i Finland, är det nog bättre att läsa t ex böcker av Väinö Linna.
 
Vad är felet då? En gubbe född 1920 som krigar för fullt i Vinterkriget (mina mor- och farfar var födda -17 och -15 och de hann just så pass med, man måste ju hinna få utbildning först innan man börjar kriga). Samma gubbe, och hans något år yngre fru, får barn på 60- och 70-talet (!) Analfabeta normalbegåvade vuxna fanns inte i Finland under krigstiden (det fanns redan då någonting som hette folkskolan,  nu syftar jag på Siris mamma i Karelen.) En mamma dvs Siri, som på 60-talet, i en by i norra Finland, rakar håret på hela barnaskaran med en rakapparat, låt mig tvivla på det. Samma mamma föder barn i kammaren, planerat, utan en endaste levande människa till hjälp. Hon hinner t om koka saxen och placera den bredvid sig! Wähä verkar också tro att karelska folket bodde gladeligen i sina små kåk under kriget, och sedan var kriget slut, och så de fick ett meddelande att de skulle flytta, och sedan packade man flyttlasset på en kärra dragen av en häst, och sedan drog man i väg, och barnen småfrös uppe på flyttlasset, och vägen gick till Savonlinna, (där kalakukko verkligen INTE är nationalrätten) som planerat. Ingenting kunde vara mindre realistiskt. Nina Wähä går på väldigt tunn is när hon ger sig in på beskrivningar av krigshärjade Finland. Är det så noga då, kan man fråga? Ja, det tycker jag. Annars är det lika bra att Wähä håller sig till Teletubbies och Babblare.
 
In i det sista hoppades jag att Nina Wähä åtminstone skulle kunna leverera ett ordentligt slut, som på ett fiffigt sätt skulle knyta ihop trådarna och ge en finurlig förklaring till allt detta, och kanske göra boken "mödan värd". Men nej, en sådan lösning finns inte att erbjuda. Hon väljer låta "läsaren avgöra" vilket känns fegt då grundstenarna är så dåliga, ja, omöjliga. Det verkar så att författaren inte kan få ihop berättelsen själv, och överlåter den till läsaren i brist på bättre alternativ, och det är ju helt logiskt.
 
Den här boken placerar sig hos mig i facket stora besvikelser. Tillsammans med DaVinci-koden, 50 shades of grey och En man som hette Ove. Men med skillnad att den här boken även innehöll det ständiga, otrevliga vålds- och perversionsinslaget, som fick mig må illa under den hela långa läsningen från början till slutet. Den duger inte ens som harmlös underhållning, och jag skulle absolut inte beskriva den som en bladvändare, tvärtom. Att dricka tjära är bättre beskrivning på läsupplevelsen, om vi nu ska vara lite finska här.
 
(Jag har blivit tillfrågad om exakta faktafel varför jag har gjort några tillägg.)
#1 - - Monnah:

ÅhNEJ! Det här är ju en av böckerna som ligger redo för att bli sommar-lästa här hemma! Fy, vad tråkigt. Jag tyckte inte om DaVinci-koden, undrade om kompisen som lånade ut 50 shades... och sa att den var fantastisk skämtade, men Ove älskade jag! När du skriver det här ser jag att jag skulle ha läst några fler recensioner och inte bara gått på det lulliga rekommendationandet. Har du läst "Jag for ner till bror", som jag fick samma känsla av som du beskriver här?

Svar: Jag ser fram emot att höra din åsikt om denna bok, jag har sett bara några som försiktigt har kritiserat den, ingen har nog tyckt så illa om den som jag! Idén med Ove-boken var ju bra, synd bara att författaren skriver så kasst. Kan göra sig bättre som film, dock har jag inte sett den. Jag har Smirnoffs böcker hemma- säg inte så, jag pallar bara inte att läsa fler katastrofer efter den här hemska upplevelsen till bok!
Timeoftiger

#2 - - Monnah:

Vi får ta tag i de olästa böckerna vi har och sedan stötta oss på varandra, haha! Jo, nog upplevde jag Smirnoffs första bok precis som du beskriver här! Vi läste den i bokklubben och folk var ju fascinerade, överväldigade och äcklade om vartannat. Jag ger "Jag for ner till bror" tre stjärnor, eller en, beroende på vad jag ska betygsätta. Vill ändå läsa uppföljaren, för jag vill få mer information om vissa av karaktärerna. Jag lyssnade, men det var lite olika åsikter om hur man ska hantera en text som varken har stor bokstav eller punkt någonstans (hörsägen, jag lyssnade ju). Lycka till och tala om vad du tycker! Förresten så tycker jag Ove gjorde sig bättre på film än i bok! Känslan av saga och verklighet i en lagom mix ger harmoni trots det tunga ämnet, och skådespeleriet är jättefint.

#3 - - Tove Olberg:

Detta var ju mer än intressant, boken fann mitt intressse, men jag har inte kommit till skott att läsa den. Står på listan läsa än .Kanske blir den stående där.

#4 - - Mia:

Tack för intressanta tankar om Testamente. Jag har nyss läst den, är mer positiv till den än du är. Men jag tänkte flera gånger när hon relaterade till 1970-80-talen så kändes det som att hon istället berättade om 1800-talet. Det störde mig emellanåt. Trots att jag tyckte den var någorlunda bra så är det ingen bok jag rekommenerar. Dessutom blir jag än mer kritisk till boken nu när jag läst dina tankar om den.

#5 - - Anonym:

Hej! Har precis läst Wähäs Testamente och i min jakt på andras reflektioner kring boken, snubblade jag över din recension. Jag tycker att det är uppfriskande att du är så kritisk. Det blir lätt så att alla tycker likadant när en bok blir så hajpad. Samtidigt funderar jag lite på den kritik du riktar mot boken. Varför tänker du t ex att Pentti skulle ha varit för ung för att delta i Vinterkriget om han var född 1920? Dessutom undrar jag på vilket sätt de finska namnen är felstavade? Jag har själv ingen finsk bakgrund. Jag undrar också vilka analfabeter du syftar på? Såvitt jag minns finns det inga sådana i boken? Spänd på dina svar och insikter! Mvh, Charlotte

Svar: Hej! Tack för reflektionerna! Vad tyckte du själv om boken? Mina far- och morfar var födda -15 och -17 och ingen av dem hann vara med på Vinterkriget, de var för unga och under utbildning. De var bara med på Fortsättningskriget. Få som var födda 1920 var med på Vinterkriget. Namnen, ja, nu är det länge sedan jag läste boken men t ex heter ingen i Finland Annie (utan Anni). Jag minns också att Siiris (och hon skrev Siri?) mammas namn var felskrivet, minns inte hur. Var det Annikki eller Marjatta eller vad det var? Vad gäller analfabeter så tror jag också att det handlade om Siiris mamma i Karelen som inte hördes vare sig kunna läsa eller skriva. Det förekom inte den tiden längre. Mvh
Timeoftiger

#6 - - håller helt med!:

Håller så mycket med! Det är som att läsa nåt av en 15åring. Det är hela tiden, på var och varannan sida extrema, orealistiska händelser, inkonsistenser, faktafel. Och man frågar sig hela tiden varför? Man förstår som läsare inte varför allt ska vara så överdrivet, det blir inte trovärdigt. Eller varför författaren inte researchar bara lite, om de mest centrala grejerna, tex arvsrätt? Det mest provocerande är att boken fått så mycket priser och hyllningar, jag kan bara inte förstå det! Blev lite lättad att jag inte är ensam dock :)

Svar: Du formulerar det bra. Jag började också känna mig som i Kejsarens nya kläder. En manlig recensent på NSD skriver dock att inget seriöst etablerat bokförlag med självaktning borde ge ut sån här sörja och jag håller fullständigt med. Som finländare blir jag extra upprörd över alla språk- och faktafel. (Som om det inte var nog bedrövligt även utan dem).
Timeoftiger

#7 - - Barbro Wahlström:

Började läsa igår på färjan, övergick efter ca 40 sidor till skummande och gav upp på sidan 79. Inte nog med att allt du skriver stämmer, själva stilen med korta meningar och infällda kommentarer är tröttsam. Och redan på 79 sidor hann jag reta upp mig på Finlands bilden och brodern i Stockholm (stereotyp så man undrar om författaren träffat någon gay person)

Svar: Klokt beslut att sluta i tid. För mig fungerade boken dock som en sorts väckarklocka om svenska litteraturens förfall, det var också en tjänst.
Timeoftiger