Dag 5 Syter-Klippen

Vi vaknade till en typisk morgon på fjällen- det både regnade lite, och solen sken, och det var lite varmt och lite kallare, och någon mygg, och sen ändå inte. Och vi var glada, men osäkra om vi skulle orka hela 21 km ända till stugan.
Syterskalet, denna mäktiga U-dal, är en av Kungsledens finaste sträckor, sägs det. Men vi har varit i skalet flera gånger vintertid, och även sett den på håll sommartid, så upplevelsen blir inte riktigt densamma som när man ser den för första gången.
Vi gick iväg kl 10.45, uppför backen. Mina skor var fortfarande genomblöta. Det regnade lite till och från, och för första gången under vandringen kände vi någonting som kan kallas för (svag) vind.
 
 
 
 
Jag försökte fota dessa mäktiga vänner till toppar så fort som dimhöljet lättade på sig lite. Att klättra upp på dem- skulle jag klara av det? Jag vet inte, då de är både höga och vassa.
Fast beslutna vandrade vi vidare. Vi ville hem.
 
 
 
 
Kl 17 nådde vi Viterskalsstugan och det kändes inte som någon stor grej att fortsätta hemåt. Dels hade väl axlarna och kroppen vant sig vid ryggsäcken, och dels gjorde den behagligare temperaturen att vandringen gick mycket lättare. Det var för övrigt första dagen då jag hade en tunn jacka på mig under vandringen!
 
 
 
Värsta biten ledmässigt under hela vandringen var de sista 2 km till Klippen. Leden var ju inte längre Kungsleden, och den var dåligt/inte alls underhållen. Jag plurrade flera gånger (nog för att skorna redan var blöta men inte roligt ändå) och höll flera gånger på halka omkull på de slemmiga spångarna som fanns. Till sist var vi på E12 och fick skjuts till stugan. En obeskrivlig känsla. Vi klarade av det!
0 kommentarer publicerat i Vandring
Taggar: Hemavan, Klippen, Kungsleden, Syter, Viterskal