Avicii in memoriam

Jag såg dokumentärfilmen av Avicii efter hans bortgång, och såsom alla var även jag bedrövad över att en så ung och uppenbart begåvad person dog så onödigt och så tidigt.
I filmen uppfattade jag Avicii som ett offer för den pengagiriga organisation omkring honom.
Boken, som alldeles nyss kommit ut, ger en mera nyanserad bild av händelseförloppet och kanske djupare förklaringar eller i alla fall djupare funderingar.
 
 
Jag tycker att boken är välskriven, som man ju kan vänta sig av en journalist som Måns Mosesson. Den ger inga enkla svar till varför dagens ungdomar mår dåligt men kanske några tankar på vägen när man funderar. För högt arbetstempo, fixationen vid materiella värderingar och missbruk är självklara faktorer.
 
Men det finns något mera. Jag skulle kalla det för att fast alla vill väl så blir det fel. Många ungdomar är idag alldeles främmande inför faktum som heter verkligheten. Vi har det så bra att hela livet kan bli någon form av sensation seeking. Ens verklighet består först av World of Warcraft, och senare av housemusiken. Vi är på en charterresa livet igenom, men vi har inget hem i oss själva. Är man känslig som person, så kan det bli svårt att ta sig helskinnad genom hela äventyret, även om man inte har några uppenbara stora motgångar, snarast tvärtom.
 
Jag försöker säga att vi människor också måste existera på riktigt. Vi behöver våra dagliga små motgångar, och vi behöver varandra. Det är väldigt hälsofrämjande att göra någonting för andras skull. Inte rädda världen, utan mycket mindre saker. Den trista vardagen kan vara bättre motmedel mot psykisk ohälsa än all vårldens lyx och resande. Att vara riktigt berömd är det få av oss som klarar av.
 
Jag har (maktlös) följt psykisk ohälsa på nära håll, många gånger vid det här laget. Det är en faktor som jag är ödmjuk inför, då jag vet hur svårt det är att hjälpa. När det sjukliga tillståndet har gått för långt och vederbörande inte längre har någon kontakt med sina känslor, så hjälper det inte ens att tala på änglarnas språk. Det är som det är. Man kan bara finnas där och hålla tummarna.
 
Vi vill så ofta göra så mycket. Rädda världen, förändra saker i grunden, uträtta stordåd. Men för en verklig styrka räcker det med mycket mindre. Man måste bara vara uthållig och lite stark, i små portioner, varje dag. Ta det lugnt, andas, inte förstora det negativa. Lyfta fram det lilla positiva. En stund i taget. Vara tacksam. Vara ödmjuk. Leva tillräckligt ofta tillräckligt rätt.
 
Jag har läst några recensioner om boken, och inte alla har varit oreserverat positiva. Jag anser dock att Måns Mosesson har gjort så gott som han har kunnat. Han måste försöka vara sanningsenlig och objektiv, och samtidigt ha respekt för Tim, hans efterlevande och de som berättat sin historia.
 
En stor del av intäkterna av boken går till självmordsförebyggande organisationer och för att bekämpa psykiska ohälsa hos unga. Det är ju bra, men kruxet är att ingen egentligen vet hur man ska göra detta för att uppnå några konkreta resultat. En telefonlinje eller uppmaningar att prata om psykiska ohälsa räcker definitivt inte.
Personligen tror jag att vi behöver en ny värld där människor från barnsben känner sig behövda och känner att de är en del av ett större sammanhang. En värld där materiella värderingar värderas ner och ersätts med kärlek och omtanke. Lycka till.
#1 - - Monnah:

Åh, vad det här inlägget slår an något hos mig! "Vi är på en charterresa livet igenom, men vi har inget hem i oss själva." Vilken mening, vilket djup. "Om det inte fanns alkohol, droger och psykisk ohälsa skulle vi poliser inte ha mycket att göra" brukade min far säga. Psykisk ohälsa har alltid funnits. Jag tror att dagens forum och digitala sociala liv gör saker och ting värre, inte bättre, då det gäller stöd. Och verkligheten ligger som sagt och skvalpar långt utanför allt det som gör ont. Vi som står vid sidan om utan att kunna göra mer än att säga "jag älskar dig" och "jag finns här"... Frustrationen i att faktiskt inte kunna göra något, utan bara hoppas att det "går över". Många citationstecken, men jag tror du vet vad jag menar. Tack! Jag har tänkt läsa denna och tycker det var en bokrecension som inbjuder till eftertänksamhet.

Egentligen kom jag in för att önska dig en fin jul. Allt gott inför det nya året!

Svar: Jag fastnade för din mening "verkligheten ligger och skvalpar långt utanför allt det som gör ont." Det kan tolkas på många sätt, och jag vill inte förminska psykiska ohälsan eller lidande den innebär. Men inte desto mindre är vårt lidande oftast bara rena hjärnspöken, resultat av att vi inte kan skilja mellan det som är viktigt och oviktigt. Kram!
Timeoftiger