Sofi Oksanen, Utrensning. Och annat.

Sofi Oksanen är en av de mest populära nutida författare i Finland. Hon har finsk pappa och estnisk mamma. Hon är född 1977 och uppvuxen i Finland.
 
Att läsa Jung Chans Vilda Svanar ökade min obefintliga förståelse för Kina minst 100%. Så jag tänkte att nu är det dags att försöka uppnå samma sak med Ryssland.
 
 
Jag har varit orolig och deppig pga Ukrainakriget, och min första reaktion var- vilken "feelbad"-bok!! Men när jag kommit halvvägs sögs jag med i den i mitt tycke genialiska handlingen. Det är en riktigt intelligent bok! Det börjar med att Aliide Truu hittar en illa tilltygad flicka på sin egen gård.
Även om författaren inte har vuxit upp i krigstid eller ens i Estland, lyckas hon ändå fånga den sovjetiska stämningen av ständig rädsla och osäkerhet.
Krigen, de ständigt skiftande erövrarna- gör du si eller så, alltid kan det bli fel. Och priset är tortyr, våldtäkt eller död. Eller bara rädsla. Man vet aldrig. Vill de sätta dit en är det hur lätt som helst. Och ingen kan fly. De hittar alltid en, på ett eller annat sätt. I ett system med så mycket rädsla och sorg kan ingen någonsin vara riktigt lycklig. Och mitt i allt balanserande mot omgivningen borde man vara en människa också, och leva sitt liv.
Författaren beskriver vad en enda våldtäkt och misshandel/tortyr kan göra mot en människa. Väsendet blir skvättigt, blicken flyr, man får en nervös aura. Posttraumatisk stressyndrom beskrivs med all sin kraft. Och dessa människor känner igen varandra, de som också har varit med om samma sak! Men man känner inte medkänsla, utan snarast avsky, mot varandra. Skuld och skam.
Oksanen beskriver även Tjernobylkatastrofen, som folk inte fick någon information om, men rykten spred sig ändå. Och hur de från olyckstrakten blev de nya spetälska, och hur maten omdirigerades inom landet så att Moskova fick den renaste maten...
 
Sovjet var ett stort land, och det är Ryssland också. Är det ens möjligt att härska över ett så stort och heterogent land med annat än våld och rädsla?
Vi i "Väst" (ha ha, vilket homogent begrepp!) har generellt svårt att förstå den ryska logiken. Att rent geografiskt vilja expandera och erövra nya områden- men inte alls vara rädd om det man redan har. Men behöver bara gå till fd finska Karelen, följa vägen från Finland och se hur förfallet dyker upp så fort man passerat gränsen. Gropig väg som inte har sett något underhåll på hundra år, förfallna gårdar, igenvuxna åkrar, svältande folk som tvångsförflyttades till Karelen från sina egna hemtrakter. Varför skulle Ryssland tvunget ha detta område, vår Karelen?? Och nu vill de ha Ukraina också, efter att ha bombat den sönder och samman. Jag skulle tro att återuppbyggnaden inte står så högt upp i listan. Det viktiga för ryska ledningen är linjerna på själva kartan.
 
Jag har personligen aldrig känt någon vilja eller intresse att åka till Ryssland. Det är fult, smutsigt och glädjelöst där. Ändå måste de rimligen ha fantastisk natur, både berg, hav, sjöar och skogar. Och deras gamla kultur med konst, arkitektur och litteratur är ju fantastisk. 
Man blir fundersam varför även ryska eliten själva har en sådan dragning till "Väst"? De har sina yachter och fritidshus i väst, deras barn går i västländska skolor och suktar efter västländska produkter. Varför förmår de inte göra sitt eget land attraktivt, både för sig själva och även utlänningar?
Ett annat kapitel är den ryska "sanningen", som det alltid finns flera versioner av. Denna sanning kan t om förkunna att de döda rör på sig, att de skadade är skådespelare, att en jude är nazist och att ett krig är fredsoperation. Och aldrig, aldrig är det Ryssland som har det minsta fel.
Det ryska folket har så länge varit hjärntvättad med rädsla och propaganda, att det i mitt tycke är ett mirakel i sig, att det fortfarande finns en hel del mer eller mindre kritiskt tänkande individer i landet. För de finns ju.
Nog vet jag att det finns fiffel och lögner även i Väst, i Sverige, och till och med i Finland. Det finns fruktansvärda orättvisor och ständig kamp mellan gott och ont överallt. Finland har haft ett blodigt inbördeskrig helt på egen hand, så nog kan vi också. Men här i Väst har vi i alla fall en teoretisk möjlighet att ibland förändra någonting, eller kanske få en upprättelse efteråt i alla fall.
 
Jag är inte ultrafeminist som person, men Sofi Oksanens roman lyfter åter fram det som jag mest brinner för: Jag avskyr män som misshandlar och dödar kvinnor,  och jag avskyr hallickar och alla former av människobusiness. Jag avskyr sexköpare, dessa vanliga familjefäder som tydligen finns överallt även i Sverige, i oanat stora antal! Jag avskyr alla våldtäktsmän, både under krig och fred. Jag dömer sällan folk men dessa människor må inte söka sympatier hos mig. Det finns inga förmildrande omständigheter. Mäns våld mot kvinnor är ett globalt fenomen.
 
Så visst var det en feelbad-bok allt. En bok där förflutna kommer ikapp en, såren öppnar sig för att kunna slutas igen, allt går inte att laga, men livet går vidare. Men i jämförelse med t ex Nina Wähäs Testamente som är något av det mest korkade och smaklösa som jag någonsin läst, är Utrensning en intelligent, djuplodande, mångfacetterad läsupplevelse. Den väjer verkligen inte för hemskheterna, men smaskar inte med dem utan portionerar professionellt och balanserat. En bok som jag kommer att bära med mig länge och låta mitt undermedvetna bearbeta, och där nya insikter lär komma även långt efter att boken tog slut.