Etapp 4 Tjäktja-Sälka

Vi vaknade i månlandskapet som var åt det regnigare hållet. 13 km vandring till Sälka stod framför oss. På vägen skulle vi passera Tjäktjapasset 1140 möh, Kungsledens högsta punkt, en liten trång höjd som delar upp dalgångarna till Alisvaggi och Tjäktjavaggi. 
Samerna körde sina renhjordar bland stenar och brantar med fyrhjulingar. Beundransvärt slit!
 
 
 
Intresse för flora kan man utöva även på hög höjd.
 
 
Vi såg Tjäktjapassets rastskydd på långt håll. Själva stigningen till passet var på sin höjd måttlig, och framför allt kort. Jag pratade tidigare med en annan vandrare som hade gått hela Kungsleden söderifrån, och hon påpekade det som även stämmer med mina minnesbilder: det finns mycket vassare och längre stigningar mellan Hemavan och Ammarnäs än här uppe! Jag kände mig knappt andfådd någon gång i år, medan jag i fjol svävade mellan liv och död flera gånger pga ansträngning (vilket ju också kan ha med vädret att göra).
 
 
Och tack för rastkojan igen, eftersom det var riktigt ruggigt ute. Många andra vandrare njöt av kojans skydd också.
Vi klättrade ner från passet, och hamnade till Tjäktjavaggi denna gång. Den här dalgången är lika underbar och frodig som den nordligare Alisvaggi, också med rikt fågelliv. Men jag håller inte med om att den är så lättvandrad som guideboken säger! Kungsleden är något så enormt stenig att vandringen är rätt så mödosam var man än går. Jag antar att det är de tusentals turisterna som under senaste åren har nött ner leden totalt, och stenarna har kommit fram.
 
 
 
 
Under dagens vandring började det bli riktigt intressant gällande omgivande dalgångar och fjälltoppar. Tyvärr så hängde det moln och dimmor både här och där, och siktet blev lidande.
 
 
Som på nåder såg vi toppen av mäktiga Sälka 1863 möh kika fram! Hade jag haft sommarstugan bredvid hade jag förr eller senare bestigit toppen, då denna topptur hörs vara ett av landets förnämsta. Under en längre vandring räcker dock inte krafterna till sådana strapatser. Observera Sälkas toppglaciär som ligger mot norr, ett kännetecken.
 
 
Vi anlände till Sälkastugorna efter en mycket stenig vandring! Stugorna hade en butik och vi behövde faktiskt komplettera matsäcken lite. Tyvärr brann deras förråd ner april-22 varför bastun nu används som förråd, och är stängd för sitt egentliga ändamål. Annars hade de kunnat hända att vi faktiskt hade bastat!
 
 
Men kvällen blev fin. Jag och Greger doppade oss i Tjäktjajåkka och det var nästan skönt, bara stora blodtörstiga myggor störde lite. Under denna blåsiga och regniga vandring har vi blivit bortskämda på andra fronter och glömt bort myggplågan. Man kan inte få allt elände på en gång heller!
Vi gräddade t om plättar som vi åt med nötcreme, så gott.
 
 
Topparna syntes nu fantastiskt bra. Från vänster syns Reaiddanjunni, Sockertoppen. Och in i dalen mynnar kedjan av Gaskkasnjunni, Tjäktjahjälmen och troligen Vaktposten! Stor Reaiddavaggi är för övrigt ett område som jag gärna vill bekanta mig mera med.
 
 
 
Till min stora irritation hittade vi gömda soppåsar under stenarna i området. Om man är så förbaskat korkad att man måste lämna sina sopor, kan man då inte bara lämna dem på trappan av fjällstugan? Då kan stugvärden lägga dem i soporna och helikoptern kan hämta dem. Klientelet på Kungsleden är dock huvudsakligen inte svenskt, och det kan ju hända att det finns olika uppfattningar om vad som händer med soporna som man lämnar i naturen. En del folk kanske tror att de bara *försvinner*, simsalabim! Kanske är det fult att misstänka "utlänningar", men kultur av återvinning och naturskydd är ju ganska unikt för Norden, vi får den i oss redan med modersmjölken.
Vi avslutade den fina kvällen med fika och Uno-kortspel.
0 kommentarer publicerat i Vandring
Taggar: Kungsleden, Sälka, Tjäktja, Vandra Kungsleden