Försommaren på fjällen -bestiga Ryfjället

Fjällen förknippas ofta med slalom, skoter och pimpelfiske. Eventuellt svampplockning på höstkanten.
Jag visste inte tidigare att den grönaste grönskan finns just här, i juni. Det är säker grönare här än söderut! Små fåglar kvittrar, naturen sjuder av liv, till och med kvistarna har en grön färg. Det finns otaliga olika små blommor som jag inte vet namnen på. Jag älskar naturen, och inte minst här!
 
 
Tyvärr sammanfaller denna gröna period i regel med min mans jordbruksarbete. Det innebär att jag får njuta av försommarfjällen alldeles ensam, om jag lyckas ta mig upp.
 
Vackert väder. Ingen större blåst. Nästan myggfritt ännu. Ganska lite underväxtlighet. Lite snö på sydsidan av Ryfjället. Ekvationen heter bestiga Ryfjället, idag, ensam. Datum var 16/6-22.
 
 
Till Ryfjället går man upp hela vägen, ända från E12. Vägen till toppen är bara 4 km, men stigningen är 1000 meter! Toppen ligger på 1413 möh, precis samma höjd som Stora Murtsertoppen.
 
 
Stigen börjar en bit upp bakom en vägbom. Jag hittade den inte i början, men irrade mig framåt i skogen i blindo, och mötte den sedan ganska snabbt.
Resan upp mot toppen är på ren svenska fruktansvärd. Efter några mildare meter i början följer en stigning genom barrskogen som inte är nådig. När björkskogen tar vid, kommer det ett parti med något lindrigare stigning, men fortfarande brant. Vid fjällets fot ser man sedan vad som väntar- en brant färd över stenskravel utan nåd, ända till toppen. På vissa ställen får man krypa fram och ta händerna till hjälp. Så länge jag inte tittade bakåt blev jag inte rädd. Men om jag började kika bakåt och fotografera blev jag yr på ett obehagligt sätt. Tanken for genom huvudet att man skulle ha haft hjälm.
 
 
Om du ska göra denna bravad, vill jag ge ett tips. Sikta till höger om det lilla huset på toppen (sydsidan). Jag hamnade på fel sida, och det var trixigt att ta sig förbi väderstationen och stugan på den smala toppkammen, i djupsnö dessutom. På sydsidan av toppen finns den lilla helikopterplattan, och en toppröse med toppboken. Jag kikade nedför branten på alla fyra, mycket otrevligt för en som är höjdrädd, och dessutom blåste det. Dock var det inte särskilt kallt. Medans jag för ett år sedan satt och njöt av livet på Gielestjåhkes topp, åt kexchoklad och lyssnade på göken i solen, så var det här en annan typ av upplevelse. Jag hade ingen lust att dröja mig kvar på toppen längre än det absolut nödvändiga.
 
 
Sen gäller det att göra strapatsen i omvänd ordning, och kort och gott sjöng både knäna och tårna halleluja innan jag var tillbaka till bilen! 5,5 h tog bedriften av mig. Tipset är att ta med förutom varmare kläder, även gott om fika då man behöver energi under en sådan fysisk prestation.
Det verkade vara första dagen för säsongen då någon var uppe på toppen (enligt toppboken), två par från Tyskland resp Liehtenstein var ute lite före mig. Men det rådde ingen trängsel på fjället precis. Jag mötte en ren dock. Utsiktsmässigt kan jag nämna att vyn till det helt snötäckta Syterskalet österifrån var väldigt fin!
 
 
Nu är alltså min fjällvandringssäsong -22 igång. Av sommartopparna Hemavan Tärnaby kvarstår nu bara Norra Sytertoppen att erövra, och det är ett något större projekt. Kebnekaise skulle jag nog inte klara av med mina knän, och jag tror att jag får nöja mig med att kika på alla de större topparna på avstånd. Det ska ju inte vara alltför plågsamt eller farligt att vara på äventyr.
 
 
Och som vanligt efter mina strapatser, så svär jag: Jag ska ALDRIG MERA göra om det här! 😉
 
 
#1 - - Monnah:

Jag är SÅ imponerad av dig! Har inte särskilt mycket problem med knäna än, men när de utsätts för tung belastning är de inte glada. Nej, jag hoppas att jag slipper för stora stigningar och ändå kan få se ut över världen uppifrån på annat sätt. Läser varje utskick från Austria Travel och tänker på när vi ska vandra i Alperna, så där "fånigt" som utan tung packning och från övernattning med god mat till annan övernattning med god mat. Heh.