Akvarietankar

Jag läser på, alltså finns jag.
Jag läser om fiskarnas naturliga miljö i haven, sjöarna och floden. Jag läser om flod och ebb och hur de påverkar fiskarna och oss alla, och jag fylls av förundran och respekt för naturen och livets gåta. Jag plågas över miljöförstörelsen och människans likgiltighet och grymhet mot allt levande, det som är heligt.
Jag läser om pH, KH och nitrifikationsprocessen och får en oväntad biologi- och kemilektion på gamla dagar. Grundämnen och biologiska processer i en vattenmiljö är precis de samma som även påverkar oss människor.
Jag känner ömhet mot de små varelserna i mitt akvarium. De är helt i händerna på mig. Nu råkar jag vilja dem väl, men i ett annat scenario hade de likaväl kunnat bli nedspolade i ett avlopp- livet tycks verkligen vara ett lotteri.
Akvarium är deras värld, och i den världen har globala problem föga relevans. Akvariet demonstrerar verkligen hur det finns olika världar och perspektiv, vilket är klokt att hålla i minnet. Kanske (och högst troligt) har vi människor inte heller koll på alla perspektiv!
Akvariet tar mig till barndomen, till känslan av glädje men även till känslan av otillräckliget och ovisshet. Vad står pricken på fisken för? Är det en sjukdom? Katastroftankarna börjar mala på. Den som håller på med levande ting måste ha tålamod. Samtidigt måste man även kunna agera snabbt i vissa lägen. Men många saker löser sig med tiden. Magkänsla och fingertoppskänsla förfinas med ökande erfarenhet. Så är det även i mitt jobb.
 
 
Nu är det december och marken är vit. Jag har levt kvar i Halloweenkänslan länge nog, och försöker nu sadla om till jul.
Visa fler inlägg