Nemam, in memoriam

 
Den tråkigaste av nyheterna nådde mig snabbt. Nemam Ghafouri, min före detta kursare på läkarprogrammet, min vän, har gått bort på skärtorsdagen. Inte pga en bombattentat, eller tillfångatagen och torterad, som jag hade befarat. Utan på grund av covid-19, bara 52 år gammal. Hon insjuknade i Irak, och hann lyckligtvis hämtas hem till Stockholm av svenska ambulansflyg, innan hon kort därefter avled.
Doktor Nemam har ägnat de senaste åren av sitt liv åt att hjälpa flyktingar och IS-offer, främst yesidikvinnor och -barn. Hon har även fått en hel del erkännande i den svenska pressen, märker jag när jag googlar hennes namn.
Jag är alltid misstänksam mot berömmelsekulter, men att Nemam kallas för Moder Theresa av Kurdistan är inte alls någon överdrift. Jag tvivlar inte en sekund på att hon verkligen var det. Eftersom jag känner henne.
Likt alla stora människor var Nemam väldigt okomplicerad och "enkel", på ett bra sätt. Hon var naturligt glad och hade fantastiskt sinne för humor. Hon var nyfiken, fördomsfri och mycket intelligent. Trots att det är nästan 20 år sedan vi umgicks, går jag fortfarande och tänker på vissa saker hon sade till mig. Så tänkvärda var de.
Jag minns hennes glada skratt och varma ögon.
Och jag undrar varför det finns dem som i sin rädsla tycker att det är ett värre brott att bryta traditioner som heter kultur och religion, än att begå folkmord.
Beundrade jag Nemam? Ja, absolut. Men vad jag känner nu, när jag tänker på henne, är inte främst beröm. Jag framför allt älskade henne djupt, då, nu och för evigt.
Visa fler inlägg